Kategori: Hälsa

Inte som planerat

Saker och ting gick inte riktigt som planerat igår. 20130821-083241.jpg
Jag hade ju varit i Vimmerby på jobb. Skulle direkt vidare därifrån till Arlanda och hade sett till så att jag hade goda marginaler (för man vet ju aldrig med sthlmstrafiken). Jag svängde in på en mack utanför Linköping och precis när jag passerade en parkerad bil, körde han ut utan att se sig för. Han körde således in i sidan på min bil, med framkanten på sin förarsida.

Scheisse. Adrenalinpåslag. Jag konstaterade att jag inte var skadad fysiskt och gick ut för att se över skadorna på bilen. Not pretty. Fram med kamera och skaderapport. Började fylla i skaderapporten tillsammans med killen som hade kört på mig. Han var ganska skärrad och bad om ursäkt flera gånger. Han hade inte körkortet med sig i bilen, så vi fick köra till hans jobb och hämta det. Försäkringsbolag tjohejsan.

1,5 timme senare var jag på väg igen. Ringde chefen och förvarnade om att jag nog inte skulle hinna med flyget. Fick äntligen tag i Hero, som frågade tusen frågor. Konstaterade när adrenalinet lagt sig att jag kände mig stel i nacken, men det kan ju lika gärna vara stress. Sjukvårdsupplysningen. Måste söka läkarvård och få det dokumenterat inom 72 timmar, men akuten var onödigt om jag inte hade väldigt ont. Missade flyget till Oslo. Hem. Kramades med Hero. Kände elände över vår fina bil, drygt ett år gammal. Visst för försäkringar och hej och hå, men det blir ju aldrig riktigt bra med bilen igen – den blir aldrig som ny från fabrik. Båda dörrarna på passagerarsidan är förstörda. 🙁

Nu sitter jag på vårdcentralen och väntar på läkartid om en timme.

Inte riktigt som planerat, med andra ord.

Längtar & bävar

Drygt två veckor kvar. Två jobbveckor som kommer att bli helt galet hektiska och jag undrar för mitt stilla sinne om jag är lite dum i huvudet som har snärjt in mig på det viset. Bara för att försöka leva upp till mål. Nåja.

Jag både längtar efter och bävar inför operationen. Nu när jag vet vad den innebär.

Jag längtar efter att kunna använda handen fullt ut. Jag längtar efter att slippa ha ont. Jag längtar efter att slippa vara rädd för att göra mer skada. Det kommer jag nog alltid att vara rädd för i och för sig, men jag tror att rädslan blir mindre om smärtan försvinner. Jag längtar efter att slippa vänta på en operation.

Jag bävar inför att ha så ont igen, som jag hade efter förra operationen. Jag bävar inför att vara så invalidiserad som jag kommer att bli efter operationen och ett ganska bra tag framöver. Jag bävar inför att inte kunna använda två händer, inför att inte kunna knäppa knappar, bre en macka, ta av ett lock från en burk, tvätta håret ordentligt – vet ni hur ofta man använder två händer?! Jag bävar inför att få ännu mindre rörlighet i handen – tycker att det är inskränkande nog nu.

Jag längtar. Och bävar.

Samtidigt är jag glad över att bo i Sverige. För trots att vård- och operationsköer är tråkiga och eländiga, har alla trots allt rätt till professionell och i princip kostnadsfri* vård. Och får dessutom betalt fastän vi inte jobbar, utan går hemma och är sjukskrivna. Det är verkligen ingen självklarhet världen över.

*Med kostnadsfri menar jag i relation till vad den egentligen kostar.

Och fler ska det bli

Ärren från operationerna löper över handledsryggen och sidan. Och fler ska det bli, för jag har äntligenäntligenäntligen fått tid för operation!! Jobbjobbmässigt så är tidpunkten ungefär sämsta tänkbara. Fotojobbmässigt så är tidpunkten förhållandevis okej, men inte optimal. Rent personligt så är tidpunkten äntligenäntligenäntligenjagharväntattillräckligtlängeochskiteriresten. Det kommer aldrig att bli riktigt lägligt. För hur kan det någonsin bli lägligt att vara utan en (höger)hand? Så det får bli som det blir.

Den 29:e augusti är Dagen, om inget oförutsett inträffar. Sedan blir det gissningsvis en ny operation sex-åtta veckor därefter, om det blir samma förfarande som förra gången med stift som ska opereras ut (läkaren har sagt att det troligtvis blir samma procedur, men att hon vet säkert först vid operationen).

Jag skadade höger handled i februari 2008. Första gången opererades jag ju av en klåpare som opererade ett symptom (ganglion), i stället för att antingen inse sina begränsningar eller ta reda på orsaken ordentligt (vilket visade sig vara en partiell ruptur av ett ligament i handleden). Det var våren 2009.

I april 2012, efter drygt ett år i operationskö, opererades jag av en duktig handkirurg på handkirurgen på SÖS. Benen stiftades ihop mot varandra, för att ge ligamentet en chans att läka ihop av sig självt (ungefär motsvarande att gipsa ett brutet ben, fast med skillnaden att ligament är trixigare). Stiften opererades sedan ut i juni. Det hela var ett försök till en enklare operation, för att minimera följderna. Det lyckades tyvärr inte, dvs ligamentet läkte inte ihop, så den här gången blir det en mer avancerad operation med rekonstruktion. Följderna av en sådan blir en stelare handled, med allt vad det innebär, men förhoppningsvis ska jag åtminstone slippa smärta.

Lilla tassen, ska du få slippa att ha ont nu?
image

Spänningen stiger

Hero fastade hela dagen igår, febern gick ner på kvällen och han förpassades till gästrummet över natten. Idag känner han sig okej, om än lite svag. Jag jobbar hemifrån även idag (trots att man inte behöver göra det enligt Vårdguiden?!) och mina kollegor är tacksamma. Tvålen löddar som aldrig förr här hemma och handspriten flödar. Pussar är givetvis no-no och all kroppskontakt undviks (skittråkigt, yes, men vad gör man inte för att slippa kräkas?).

I min skräck att själv bli magsjuk vågade jag knappt äta igår. Det blev flytande föda till lunch – en syrlig och frisk smoothie (två kiwis, en lime, ett halvt paket frusen mango, en banan och ca 2 dl laktosfri mjölk – gott). Till kvällsmål blev det liiiiiite mer – rostad formfranska och Proviva. Lite halvfasta/-detox, skulle man kunna kalla det. 😉
image
Ännu har inget brutit ut för min del, så spänningen stiger. Jag jobbar på, än så länge.
image
Det återstår att se om vi är välkomna till Skåne i morgon, eller inte. Eller kanske på fredag. Det är ju ingen större idé att åka 130 mil ToR om ingen vill träffa en. :o)

Nedräkning

Så var det nedräkning. Det brukar ju oftast vara något positivt, men tyvärr är det inte fallet den här gången. Jag räknar ned tills jag ska bli sjuk. 😛 Hero har nämligen varit uppe på toa hela natten och nu sover han i soffan – helt slut, stackarn’. Feber, ont i kroppen, utslagen mage und so weiter. Även min skönhetssömn blev lidande, men än så länge känner jag mig fräsch för övrigt. För att försöka att undvika att smitta ner mina kollegor om jag bär på något, vilket jag förmodligen gör, så åkte jag bara in och hämtade datorn och lite jobbgrejor idag. Och nu räknar jag alltså ner, för man ska aaaaaaaldrig tro att man slipper undan en influensa. 😛

Igår var dock en riktigt härlig dag. Rejäl träningsvärk i benen, klänning, lunchpromenad i solen med kollegorna och en god bok i kvällssolen när jag kom hem. Det var hela 19 grader ute på kvällen!! Och det ryktas om att det här kan bli årets varmaste dag hitills.
20130507-135546.jpg
Men nu, som sagt, nedräkning. 😛 Även om jag tycker synd om Hero, tycker jag nog ändå lite mer synd om mig själv. Att bli sjuk är jävligt. Men det är än värre att veta om att man ska bli det och gå med ångest hela vägen fram tills att det är dags. Jag avskyr verkligen att kräkas. AVSKYR. Så mycket så att det känns jobbigt att äta något idag, för jag bara bävar för att det kommer att komma upp igen. :S

En solig söndag

En solig söndag vaknar man och ser ut som en tok. 🙂
image

Man ger sig ut på en liten lunkrunda på eftermiddagen. Efter den evighetslånga vintern känns det nästan som att man springer naken, när man har så lite kläder på dig. Man svär åt den strulande ljumsken, men ler åt de fina blåsipporna längs stigen och njuter av utfallssteg och stretch i solen.
20130506-092455.jpg20130506-092617.jpg
Man grillar gott på kvällen och lägger sig tidigt, nyduschad.
image
Det är en fin söndag det!

When enough is enough

Jag blev ju sådär förkyld igen för ett tag sedan. Riktigt förkyld var jag bara i några dagar, men sedan har det där gröna, slemmiga snoret hängt sig kvar. Trycket över bihålorna när man böjer sig ner. Men i övrigt har jag känt mig frisk de senaste dagarna så idag fick enough vara enough. Det blev 30 min spinning och 30 min core på det.
20130405-132728.jpg
Skönt (och verkligen precis vad jag behövde!!), men såhär i efterhand kanske ändå inte så intelligent. Nu har trycket i pannan ökat och jag är alldeles öm över höger ögonbryn. 😛 Hur allvarligt ska man ta på sånt egentligen? Det kan väl inte vara någon större fara, eller hur?

Today I am a star

Det syns dåligt i ljuset i kapprummet där jag fotograferade hela mig, men idag har jag på mig ett par av de där strumpbyxorna jag handlade i helgen (rea på rea, 25 spänn!). Scarfen är från en Rosa Bandet-kollektion på Lindex för några år sedan, kjolen är min favvofavvokjol från H&M som är säkert 10 år gammal (jag kommer att gråta blod när den är uttjänt) och både top och kofta kommer från den senaste klädbytarkvällen hos Mela. Trots att det alltså är nästan enbart gamla plagg känner jag mig mycket piffig! 🙂 imageTänk vad ett par strumpbyxor kan göra för en outfit – today I am a star även i gamla trasor! 😉

Tröjan har förresten ett svart glittertryck som jag diggar. 🙂 
image
I morse blev det mitt första spinningpass på bokstavligt talat år och dar. Jag har nog inte varit på spinning sedan jag slutade på Sats och det var ett tag sedan. 😛 Men jag gillar spinning och jag har saknat det! Passet i morse var över förväntan. Sex deltagare (inklusive mig själv) och en okej instruktör. Det är dock synd att det bara går på tisdagsmorgnar, men jag ska försöka att få till det framöver (det går tex inte nästa vecka, för då är jag på tjänsteresa).