Och fler ska det bli

Ärren från operationerna löper över handledsryggen och sidan. Och fler ska det bli, för jag har äntligenäntligenäntligen fått tid för operation!! Jobbjobbmässigt så är tidpunkten ungefär sämsta tänkbara. Fotojobbmässigt så är tidpunkten förhållandevis okej, men inte optimal. Rent personligt så är tidpunkten äntligenäntligenäntligenjagharväntattillräckligtlängeochskiteriresten. Det kommer aldrig att bli riktigt lägligt. För hur kan det någonsin bli lägligt att vara utan en (höger)hand? Så det får bli som det blir.

Den 29:e augusti är Dagen, om inget oförutsett inträffar. Sedan blir det gissningsvis en ny operation sex-åtta veckor därefter, om det blir samma förfarande som förra gången med stift som ska opereras ut (läkaren har sagt att det troligtvis blir samma procedur, men att hon vet säkert först vid operationen).

Jag skadade höger handled i februari 2008. Första gången opererades jag ju av en klåpare som opererade ett symptom (ganglion), i stället för att antingen inse sina begränsningar eller ta reda på orsaken ordentligt (vilket visade sig vara en partiell ruptur av ett ligament i handleden). Det var våren 2009.

I april 2012, efter drygt ett år i operationskö, opererades jag av en duktig handkirurg på handkirurgen på SÖS. Benen stiftades ihop mot varandra, för att ge ligamentet en chans att läka ihop av sig självt (ungefär motsvarande att gipsa ett brutet ben, fast med skillnaden att ligament är trixigare). Stiften opererades sedan ut i juni. Det hela var ett försök till en enklare operation, för att minimera följderna. Det lyckades tyvärr inte, dvs ligamentet läkte inte ihop, så den här gången blir det en mer avancerad operation med rekonstruktion. Följderna av en sådan blir en stelare handled, med allt vad det innebär, men förhoppningsvis ska jag åtminstone slippa smärta.

Lilla tassen, ska du få slippa att ha ont nu?
image

Det där med ryggskott och väntan

Det där med ryggskott är inte ett dugg trevligt, skulle jag vilja påstå. Jag trodde att det hade gått över, men tji fick jag. När jag böjer mig en stund, som tex när man lutar sig över handfatet för att tvätta ansiktet, blixtrar det till igen. Men jag har iaf inte längre samma värk som tidigare – man får se det från den ljusa sidan.

Svansen då? Jodå, den finns där också. Och känns av när jag sätter mig på hårt underlag och när jag joggar. Om jag riktigt känner efter (fast det ska man ju inte göra) så känns den även när jag går raskt och sitter vanligt, fast bara lite.

Här snöar det igen och Internet ligger nere. Internet har strulat hela hösten – tröttsamt. Jag funderar på om jag ska våga lita på SL när jag ska in till handkirurgen, eller om jag ska ta bilen. Trixig fråga! Det kändes iaf inte lönt att först åka in till kontoret och vända, särskilt eftersom detta också var en strulig morgon i lokaltrafiken.

Och oj, vad jag har längtat till idag. Eller, längtat är väl kanske fel ord, men jag har längtat efter att få slippa vänta. Idag ska jag som sagt till handkirurgen. Och få svar på för mig stora frågor. Sen blir det mer väntan, men idag får jag åtminstone veta hur lång väntan blir, på ett ungefär.