Längtar & bävar

Drygt två veckor kvar. Två jobbveckor som kommer att bli helt galet hektiska och jag undrar för mitt stilla sinne om jag är lite dum i huvudet som har snärjt in mig på det viset. Bara för att försöka leva upp till mål. Nåja.

Jag både längtar efter och bävar inför operationen. Nu när jag vet vad den innebär.

Jag längtar efter att kunna använda handen fullt ut. Jag längtar efter att slippa ha ont. Jag längtar efter att slippa vara rädd för att göra mer skada. Det kommer jag nog alltid att vara rädd för i och för sig, men jag tror att rädslan blir mindre om smärtan försvinner. Jag längtar efter att slippa vänta på en operation.

Jag bävar inför att ha så ont igen, som jag hade efter förra operationen. Jag bävar inför att vara så invalidiserad som jag kommer att bli efter operationen och ett ganska bra tag framöver. Jag bävar inför att inte kunna använda två händer, inför att inte kunna knäppa knappar, bre en macka, ta av ett lock från en burk, tvätta håret ordentligt – vet ni hur ofta man använder två händer?! Jag bävar inför att få ännu mindre rörlighet i handen – tycker att det är inskränkande nog nu.

Jag längtar. Och bävar.

Samtidigt är jag glad över att bo i Sverige. För trots att vård- och operationsköer är tråkiga och eländiga, har alla trots allt rätt till professionell och i princip kostnadsfri* vård. Och får dessutom betalt fastän vi inte jobbar, utan går hemma och är sjukskrivna. Det är verkligen ingen självklarhet världen över.

*Med kostnadsfri menar jag i relation till vad den egentligen kostar.