V40+0 och funderingar

Det känns bättre idag, men jag känner mig fortfarande deppig. Och lite arg, faktiskt. Men arg är bättre än deppig, för det känns liksom mer konstruktivt.

Nu går vi ju på Aurora-samtal för att få extra stöd och hjälp. Det är fantastiskt att den resursen finns för de som behöver det. Jag uppskattar det verkligen och är glad att vi på förhand vet om att Piggelin ligger i vidöppet läge. Det innebär att det finns saker jag kan göra och positioner jag kan ställa mig i lite då och då för att öka chanserna att Piggelin roterar rätt innan det är dags för förlossning. Och när väl förlossningen har startat är det också bra att veta, så att man kan avbryta i tid om det visar sig behövas och det slipper gå så långt att det blir riktigt kritiskt. Så jag är som sagt tacksam över det extra stöd vi får och vi har blivit otroligt fint bemötta. MEN. Det väcker samtidigt en del funderingar. Är det verkligen något man ska behöva gråta sig till för att man bokstavligt talat är livrädd? Borde vi inte kunna göra mer i rent förebyggande syfte? För alla?

Sverige skryter ganska högt om att vi är världsledande inom förlossningsvård, men det beror å andra sidan också på hur man räknar och vad man mäter. Visst har vi väldigt låga dödstal och det är såklart väldigt, väldigt bra – på det sättet har vi bland den säkraste förlossningsvården i världen. MEN. Jag tycker faktiskt inte att det är så mycket att skryta om – det borde vara en självklarhet med dagens teknologi och kunskaper. Man SKA INTE behöva dö av att föda barn på 2010-talet och friska barn ska inte behöva dö på grund av komplikationer vid förlossningen. Det är fruktansvärt att tänka på hur det ser ut i andra delar av världen där inte samma resurser finns. Så gällande dödstalen är det som sagt väldigt bra i Sverige. Men varför nöja sig där, när det borde vara en ren ickefråga? Faktum är att vi inte ligger så himla snyggt till om man ser på förlossningsskador och hur den födande kvinnan har upplevt sin förlossning. Där har vi en bra bit kvar till att bli världsledande.

Nu har jag inte grävt i det här i detalj, men i många andra länder gör man till exempel fler ultraljud som rutin i rent screeningsyfte. För att kontrollera bla moderkakans och navelsträngens funktion, för att minska risken för intrauterin fosterdöd. I Sverige lägger man hela ansvaret på kvinnan att känna efter om hon upplever minskade fosterrörelser och i så fall ta kontakt med vården. Det är ett ganska tungt ansvar och en svår bedömning för den gravida kvinnan, skulle jag vilja säga. Jag tror att det skiljer sig över landet och att det inte ens görs överallt, men det är inte förrän i vecka 41+0 som en sådan ultraljudsundersökning görs på alla gravida i Stockholms län, men många helt friska barn hinner ju dö i magen flera veckor tidigare än så. Det har hänt två vänner till mig, helt i onödan. Och det är något de kommer att bära med sig, undra över, sörja och ifrågasätta livet ut. Vid ett sådant ultraljud ser man ju också barnets läge i magen och om det ligger fel finns det möjlighet att ta till knep för att öka chanserna att det hamnar rätt innan förlossningen.

I många länder har man även som rutin att göra ultraljud på alla gravida när de kommer in på förlossningen. Det här ultraljudet görs för att kontrollera barnets position i magen och upptäcka positioner som riskerar att göra förlossningen komplicerad eller rent av omöjlig att genomföra vaginalt. Ultraljudet görs alltså för att kunna ta rätt beslut redan från början och undvika onödigt lidande, skador och komplikationer. Vet man till exempel om att barnet ligger i ansiktsbjudning (vilket inte är samma sak som vidöppet läge, utan än mer komplicerat), så görs kejsarsnitt direkt eftersom det läget är förknippat med så stora risker och de flesta barn inte ens kan födas fram i det läget. Det är alltså bara onödigt lidande för både mamma och barn att låta dem gå igenom ett helt förlossningsskede bara för att till slut inse att det ändå inte kommer att gå att föda vaginalt. Ultraljud görs inte på rutin i Sverige när man kommer in på förlossningen, utan ”man märker” om barnet ligger fel när det redan är för sent med stora skador, eller när man inser att barnet aldrig kommer att kunna födas fram normalt så att det därför blir akut eller för den delen urakut kejsarsnitt.

TVÅ nära vänner till mig (och SÅ många nära vänner har jag inte) har fått genomlida tuffa förlossningar, med aktivt men ineffektivt värkarbete i 48 timmar, som avslutats med akuta kejsarsnitt där man inser när man öppnar upp att barnet aldrig ens skulle kunnat födas fram vaginalt. I båda mina vänners fall var det pga ansiktsbjudning. Hade man vid inskrivningen på förlossningen kollat positionen i magen med ultraljud, hade man i båda deras fall tagit beslut om kejsarsnitt direkt. DET. HADE. VARIT. SÅ. HIMLA. LÄTT. OCH. DET. INNEBAR. SÅ. HIMLA. MYCKET. ONÖDIGT. LIDANDE. ATT. DET. INTE. GJORDES. I stället riskerar man både mammans och barnets hälsa. Vore det inte bättre med ett mindre akut kejsarsnitt, innan katastrofen står för dörren, så att mamma, barn och eventuell partner får en lugn, trygg och utvilad start på sitt nya liv tillsammans, i stället för att bli helt traumatiserade och vara totalt utmattade? Vore det inte även bättre att vårdpersonalen under de där 48 totalt bortkastade timmarna hade kunnat ägna sig åt de andra patienterna?

Dagens ultraljudmaskiner är träffsäkra, små, mobila och snabba. En undersökning görs på ett kick. Varför görs det inte på alla gravida som kommer in på förlossningen även i Sverige, så att man snabbare kan ta rätt beslut? Jo, för att kvinnofrågor är nedprioriterade och för att vi minsann ska tåla lite när vi föder barn. Och det gör mig arg. Men visst, vi dör ju inte särskilt ofta när vi föder barn i Sverige. Åtminstone.

(Det sista är skrivet med en ganska stor knippa sarkasm och nu när jag har skrivit klart inlägget är jag nog till och med mer arg än deppig. Alltid något – arg är en bättre känsla än deppig.)

Att behöva läxa upp en gammal man

Jag trodde nog faktiskt inte att dagen skulle komma då jag behövde berätta för en man över 70 år att man inte har hundar i sätet i kollektivtrafiken. Och att han dessutom skulle börja käfta emot när jag påpekade det. Men man ska aldrig sluta förvåna sig.

Du är den första på åtta år som klagar över det.
Det tycker jag är tragiskt i så fall, för man har inte hundar i säten i kollektivtrafiken.

Hon är så ren och fin.” (det var hon inte)
Det spelar ingen roll – tänk på allergiker. Man har inte hundar i säten.

Hon är bara hundrädd.” (sagt till hunden)
Det är jag inte alls och jag har själv hund, men jag skulle aldrig ta upp henne i sätet. Man har inte hundar i säten.

Dessutom sitter han och klappar hunden, så att det blir en hel matta av hår på sätet, och jag ser även att det blivit smutsigt i sätet (det är blött ute och hunden är skitig). När jag påtalar det, svarar han bara
Jaja, jag gör rent det sen.
Det tror jag inte ett dugg på att du kommer att göra.

Det hjälper inte att du stirrar, jag kommer inte att flytta henne ändå.
Du borde skämmas.
image

Det fina var, att strax före jag skulle kliva av, påpekade han att jag satt på en ”prioriterad plats” (dvs avsedd för handikappade, gravida och äldre). Det kändes väldigt fint att kunna dra upp dragkedjan på jackan, peka på magen, sedan peka på skylten med den gravida kvinnan ovanför sätet och svara ”Ja, för att jag är gravid, så jag får sitta här.”.

Man kan skratta åt det. Det är trots allt ganska komiskt. Folk är snabba att klaga över dagens ungdomar, men det finns rötägg och dåliga förebilder överallt. Det tragiska är att det är personer som han, som gör livet surt för ansvarsfulla hundägare. Det tråkiga är också, att trots att jag vet att detta är något som många med mig reagerar på, så vågade ingen annan lägga sig i diskussionen så att mannen förstod det. Hallå civilkurage – är det någon som har hört talas om det?! Jag fick dock två tummar upp i det tysta från olika personer som tog ögonkontakt med mig när de klev av vid sina respektive stationer. Alltid något.

Detta fördömda smällande och skjutande

Visst förstår jag att folk tycker att det är kul och vackert med lite fyrverkerier på nyår. Absolut. Jag har full förståelse för det, även om det bokstavligt talat är att bränna upp pengar som dessutom bidrar till miljöförstöring. Jag tycker dock själv att det är vackert och stämningsfullt. Att det hör till nyårsfirandet.

Men. För i helvete föräldrar – ta ert ansvar och se till så att era ungar inte har tillgång till smällare och raketer före eller efter just nyårsafton (för jag förutsätter/hoppas att det bara är barn utan bättre vetande som håller på med tjuvsmällande…). Som det är nu, är det i princip en hel månads terror för både våra husdjur och vilda djur. Det börjas minst två veckor före nyår och håller på i minst två veckor efteråt. Dag som natt. Medan många, många djur mår väldigt, väldigt dåligt.

Just nu sitter jag här med musik på hög volym här hemma, för att dränka ljudet av raketer som viner och smäller. Bella är inte särskilt skotträdd i vanliga fall, men mår väldigt dåligt av fyrverkerier. Hon vill inte äta och vågar inte gå ut för att göra sina behov. I bästa fall trycker hon sig mot antingen mig eller Hero och darrar av rädsla. I sämsta fall går hon och gömmer sig någonstans.
image
image

Om det inte går att få bukt med tjuvsmällandet genom vanligt sunt förnuft och vettig barnuppfostran, skulle jag gärna se ett totalförbud för privatpersoner. Alternativt att fyrverkerier endast får säljas till privatpersoner just på nyårsafton. Då skulle vi åtminstone bli kvitt smällandet flera veckor i förväg.

Upprörd på morgonkvisten

Jag har klickat på någon rolig länk på Fejsbox (som jag inte ens minns vad den handlade om längre) och skrollar ner. Och blir så trött. Så trött!

Kvinnors kroppar. Det är alltid fritt att bedöma och kritisera kvinnors kroppar. Det görs överallt, hela tiden (av kvinnor som män). Som kvinna går det inte att bara vara. Hon är alltid något, hon blir alltid mätt och granskad. Positivt, som negativt, men hon blir alltid (be)dömd på något sätt (av kvinnor, som män). Hon får veta hur hon kan bränna fett (för att hon skulle duga som hon är, är ju helt otänkbart) och i nästa andetag får andra veta att de skulle må bra av ett ordentligt skrovmål.

Är det verkligen så konstigt att ätstörningar är så vanligt bland kvinnor?
image

VMA (Viktigt Meddelande till Allmänheten)

Här kommer ett VMA, som borde vara en självklarhet (men som ju inte är det).

Del ett: Det är otroligt respektlöst och kränkande, på så himla många sätt, att fråga någon ”om det inte är dags att skaffa barn/tvåan/trean snart”.

* Barn är inte en beställningsvara som går att klicka hem via ett internetköp.
* En del par får kämpa väldigt länge och kanske till och med har tagit lån för att kunna göra (fler) IVF, tex om de statligt bekostade försöken har misslyckats.
* En del par tvingas genomgå (upprepade) missfall.
* Det är inte alla som kan få barn över huvud taget.
* Bara för att någon redan har barn, är det inte en självklarhet att hen inte ser det som en personlig och/eller känslig fråga. Det kanske låg många tårar bakom ”ettan” som du inte känner till? Andra par går det lätt för med första, men de får kämpa med nästa.
* Ungefär 20% av sveriges alla par är ofrivilligt barnlösa.
* Det är inte alla som vill ha (fler) barn.

Säg att paret har gått igenom fem missfall eller fem IVF-försök – hur tror du att en sådan fråga känns?

Del två: Det är otroligt respektlöst och kränkande, på så himla många sätt, att fråga en kvinna om hon är gravid (direkt eller indirekt via menande blickar osv), om det inte är helt uppenbart.

* Om kvinnan inte är gravid och inte önskar bli det, kan du ju säkert tänka dig hur en sådan fråga sårar.
* Om kvinnan inte är gravid, men kämpar för att bli det, kan du ju säkert tänka dig hur en sådan fråga sårar – gånger två.
* Om kvinnan är gravid, men inte har berättat det för dig av egen fri vilja, har hon säkert goda skäl till det. Tvinga inte in henne i ett hörn där hon antingen måste ljuga, eller berätta något som hon inte är redo för att berätta.

Eller kort och gott: Mind your own damn business!

Slut på meddelandet.

Gult är inte fult

Jean-Marie Le Pen, Nationella Fronten, har förnekat förintelsen och sagt att ebola skulle ”lösa Europas invandringsproblem” på tre månader. När detta parti i går blev det största i Frankrike med 25% av rösterna jublade man och klappade i händerna i SD:s valvakalokal.

Gult är inte fult, gult är vidrigt.

Förstår du vad det är du har röstat på, du som röstade på Sverigedemokraterna? Här är sexton åsikter som du borde känna till.
Skärmklipp

SD vill uttryckligen inte jobba för jämställdhet (de har dock ändrat formuleringen något sedan sist jag kollade hemsidan), dvs de tycker att det är fullt rimligt att kvinnor får mindre i lön för exakt samma jobb och att det är rimligt att traditionella kvinnoyrken är generellt lägre avlönade än traditionella mansyrken. SD vill förbjuda homosexuella att skaffa barn, för ”de värnar om kärnfamiljen”. Alla som inte passar in i ”kärnfamiljen” är ett hot mot samhället. SD vill inskränka kvinnans rätt till abort. Och inte att förglömma – ALLT ÄR INVANDRARNAS FEL och islam är det största hotet mot mänskligheten.

Låt oss gå tillbaka till 1800-talet, vettja (för då var det ju så himla bra, Sverige var ett av Europas fattigaste länder)!

PS. Och till dig som tillhör de över 50% som inte röstade över huvud taget:
SKÄMS, din late ****! DU är anledningen till att SD fick två mandat i EU-parlamentet.

Sky is the limit

image
Vi har haft väldigt, väldigt härliga dagar, men nu är det bara Hero och jag igen. Vi fick en fantastisk kvällshimmel att njuta av som plåster på såren.

Ikväll var vi på ett möte inför att kommunen ska ta fram en ny detaljplan. Ett möte som syftade till att fånga upp invånarnas synpunkter. Efter en genomgång av olika ingressefrågor, fick kommunens närvarande partier tre minuter på sig att säga några ord. Turen kom till Sverigedemokraternas ordförande (ja, jag skäms över att de har 2 av 51 mandat i den kommun jag bor i). Jag vet inte vad jag ska säga. Jag är helt ställd. Vilken enormt efterbliven människa?! Framröstad av ännu mer efterblivna människor?! Får den där mannen BETALT på något sätt? S. H. I. T.

Vad krävs egentligen för att bli kommunpolitiker?

Det där om min favoritfärg

Jag tror att många skulle svara rosa, om de skulle gissa min favoritfärg. Jag gillar förvisso rosa, för rosa är lite iögonfallande och punchigt sådär. Men rosa är inte min favoritfärg. Jag ägde i princip inget rosa innan jag flyttade till Stockholm i oktober 2005 och minns när jag köpte mina första rosa smådetaljer till min nya kontorsplats. Jag väljer dock numera ofta rosa av pin tji. Lite för att retas och visa de som tycker att rosa är ”en töntig flickfärg” och som blir provocerade(?!!) av att vuxna, seriösa människor har/bär/använder det. Jag blir provocerad av att de blir provocerade. Av en färg. Rosa är i mångas ögon något man absoluuuut inte kan ha om man är det minsta seriös. Eller vuxen. Det kan man visst. Rosa är tufft.

Det är dessutom ett intressant experiment att se hur många och mer eller mindre starka reaktioner en färg kan väcka…?! Alltid finns det någon som kommenterar i negativa/nedvärderande/förlöjligande ordalag, aldrig att rosa går obemärkt förbi som tex lila skulle göra. Vad är det som är så speciellt med rosa?

I sällskapsspel väljer jag om möjligt grön markör/gubbe. Min favoritfärg är blå. Något så tråkigt som marinblå är den absoluta favoriten, men jag tycker om alla de blå nyanserna. Ibland/ofta går jag dock bananas på rosa bara på pin tji, som sagt. Som när jag valde inredningsdetaljer till min nya lägenhet när jag och Niclas hade separerat. Som idag, när jag fick välja färg på det nya gipset. Det är lite kul med skrikande rosa bland alla tillstrykta, gråa slipsnissar. Och det ÄR ju en fin färg!
image