Kategori: Personligt

Piggelin 19 månader

Piggelin, vår stora lilla tjej. Hon har börjat spruta ut ord nu (ibland lättare, ibland svårare att förstå vad hon menar). Och hon godtar inte ett uppmuntrande ”ja”, när vi inte riktigt fattar vad hon menar, utan upprepar sitt ord tills vi har svarat och visat att vi verkligen har förstått vad hon har försökt säga. Godingen. Henne lurar man inte så lätt.

Piggelin 18 månader

Inlägget är postat i efterhand och därav den torftiga texten. Vi konstaterar dock varenda jäkla dag vilken fantastisk liten unge du är. Vi älskar dig högre än himlen.

Piggelin 17 månader 

Du är 17 månader och har blivit storasyster. Du är väldigt förtjust i din lillebror och vill klappa och pussa på honom hela tiden. När Heromorföräldrarna var här förra veckan, lärde Heromormorn dig att stå på ett ben och det tyckte du var väldigt kul. Nu stajlar du och visar att du kan (men fuskar lite genom att hålla i något). Du börjar så smått prata i två-/treordsmeningar, som till exempel ”mamma e däj”. Det tar som regel minst 45-60 minuter att natta dig. Dagtid går det oftast fortare, men det är väldigt få undantag kvällstid. Du härjar och klättrar, hoppar, går baklänges och dansar. Du härmar de flesta djur och du kan rörelserna till Imse vimse spindel. Din absoluta favoritlåt är They don’t care about us med MJ. När den spelas kan du inte sitta still. Det har du för övrigt svårt för rent generellt. Jag älskar dig så högt och innerligt att jag knappt kan tänka på det utan att tappa förståndet.

Lättnad

Piggelin igår. Låg länge och bökade innan hon slutligen somnade. Vaknade ledsen flera gånger under kvällen. Jävla tandjävlar.

I morse var det uppstigning 05:30. Härligt att slippa väckarklocka. 😉 Men skönt med en unge med bra morgonhumör! Hon hittade för övrigt sina (numera något små) solisar i skötväskan, som hon prompt skulle ha på. Vår lilla cooling.

Hero och tjejerna följde mig till bussen även i morse. Idag utan olyckor, tack och lov. Nu klättrar Piggelin för övrigt upp och ner från trapporna. Och idag skulle hon tydligen välja skor själv. De vita gympaskorna passade inte madame, utan det skulle vara de gröna fiskskorna (som egentligen är badskor).

Jag har varit hos läkaren på SpecMVC idag. Ett fint bemötande och efter att även ha kollat i min journal för förlossningen med Piggelin, konstaterade han snabbt att det bästa både för mig och Pigallen är ett lugnt och tryggt, planerat kejsarsnitt. Jag hann påbörja att ”det bästa för barnet är ju egentligen en vaginal förlossning” (förutsatt att det är en förlossning utan komplikationer) men han avbröt mig direkt och sade att jag inte ens skulle fundera i de där banorna. ”Det kommer att gå jättebra.”

Hela mötet kändes väldigt bra faktiskt, för jag känner noll och ingen revansch alls på att föda vaginalt. Det skrämmer mig snarare än mer den här gången, med tanke på hur det gick med Piggelin och vad som hade kunnat hända. Dessutom, vilket var det första läkaren konstaterade när han slog blicken i journalen (och som jag själv har funderat över), är jag ju en förstagångsföderska igen rent fysiskt, eftersom förlossningen med Piggelin inte över huvud taget gick framåt (Piggelin togs slutligen med akutsnitt pga hotande syrebrist under värkarna). Jag har alltså ingen som helst fördel av att ha fött barn tidigare. Jag känner mig väldigt lättad över att det blir såhär, även fast ett kejsarsnitt är ett stort ingrepp och inte en dans på rosor. Och jag är lättad över att även läkaren tror att det här är det bästa för både mig och Pigallen.

Jag hann få fram ett ”jag är väldigt lättad” innan det brast och läkaren hade precis innan ställt fram ett ställ med näsdukar. ”Jag ser det.” sade han varmt.

Jag fick ett preliminärt datum på en gång. Läkaren försökte ringa operationsplaneringen direkt för att kunna få det bekräftat, men de hade stängt för dagen. Vi kommer att få en kallelse på posten och med tanke på den goda framförhållningen sade han att det är väldigt osannolikt att det inte skulle bli den preliminära, av läkaren satta, dagen. Så vi rattar in oss mentalt på den 2/8, vilket blir v38+5. Om det mot förmodan skulle sätta igång av sig själv tidigare (Piggelin kom slutligen 15 dagar över tiden, så det är inte särskilt troligt att det startar tidigare den här gången, även om allt såklart kan hända), så ska vi komma in direkt och få ett ”planerat akutsnitt”.

Efter besöket grät jag en skvätt till av lättnad, sedan åkte jag hem till mina stjärnor. Vi har käkat och jag har nattat Piggelin medan Hero har stökat på tomten. Fint. ❤️

Piggelin 14 månader

14 månaders-fotograferingen var något av en utmaning. Piggelin ville inte alls sitta ner med elefanten. Men vi fick en bild till projektet, åtminstone, så vi nöjde oss där. Det var helt enkelt inte läge att pressa på, hon blev bara ledsen. Och det ska ju vara en kul grej att bli fotograferad! Det var dock roligare när hon fick gå loss som hon ville, så det blev andra fina bilder i stället.

Jag hoppade in som stämningshöjare efter en stund, osminkad och dan. Och då var det roligare igen.

Ett ombyte fick vara nog. Jag älskar den där klänningen – SÅ fin!

Eftersom vi hade grejerna framme, passade jag på att skicka fram Annika och Isa framför kameran också när de ändå var här. Naturbegåvningar. Och då ville Piggelin helt plötsligt vara med igen.

Adde och Simon kom och var med på middag på kvällen. Jag har länge sagt att jag skulle ta någon bild på ”Fadde” (vilket är en ordlek med ”Fadder Adde”) och Piggelin tillsammans medan hon är liten, så det passade vi också på att göra nu när alla grejerna var framme.

”Projektet” tar form. 0-14 månader, månad för månad.

Lika normal nu som då

Igår var jag hos barnmorskan (v26+3). Jag har själv tyckt att magen är mycket större nu än vid samma vecka som med Piggelin, men den ligger till min egen förvåning precis på normalen även den här gången. Allt såg bra ut även i övrigt (glukos, Hb, Bt osv). Det känns dock ganska mycket tyngre för kroppen den här gången, jag mår fortfarande lite illa då och då och jag har mycket sammandragningar, men så länge sammandragningarna inte gör ont eller inte ger med sig vid vila ska det inte vara någon fara. Men det är ju skillnad på att bara kunna lägga sig på soffan efter arbetsdagens slut, eller att busa med och bära på en ettåring (vilket jag vill göra). Catarina påpekade också vikten av att känna fosterrörelser varje dag och att inte tveka på att åka in för kontroll om inte allt känns bra. Det är aldrig besvärligt och aldrig i onödan. Känns fint att de har den inställningen och att det informeras ordentligt nuförtiden (jag fick samma information med Piggelin, förvisso, men det är ju något som har kommit först på senare år och det florerar tyvärr en hel del gamla myter kring att det är naturligt att fosterrörelserna minskar mot slutet av graviditeten, vilket alltså INTE är normalt).

Jag fick även träffa min nya barnmorska, Maria, som var med under hela besöket. Catarina ska flytta till Skåne, så henne får jag inte ha kvar, men Maria kändes mysig och det kändes bra att ha en sista gemensam träff och att bli ”överlämnad” på ett bra sätt. Alla sommarens kommande träffar bokades in för att jag ska få ha samma barnmorska (Maria) även genom semesterperioden och slippa slussas runt. Gott så.

Hemma efter jobbet igår och Hero hade med Piggelins hjälp planterat ytterligare ett träd (han satte ett i söndags medan jag nattade Piggelin). Förutom de två fruktträd som redan stod på framsidan (återstår att reda ut vilka sorter det är), har vi alltså satt mitt Ingrid Marie (äpple), ett Greve Moltke (päron) till Pigallen, ett Clara Frijs (ett päronträd som ska pollinera ”Greven” och tvärt om) och det sista, Belle de Boskoop (äpple), åt Piggelin väntar på att komma ner i backen. Ingrid Marie pollinerar Belle visade det sig när jag kollade nyss, men det var mer en tursam slump än faktisk planering. Greven och Belle är nämligen specialbeställa ända från Skåne och de är samma sorter som mamma och pappa har hemma på gården. Det känns rätt i hjärtat att välja just de sorterna och det är fantastiskt goda sorter för den delen – vi hoppas att de ska trivas. Aldrig blir en äppelpaj så god som på mammas äpplen! 😀 För att slippa vänta så många år på frukt, försökte vi få tag i lite äldre träd. Vi lyckades med Greven – han är fem år gammal och jämförelsevis stor. Där kan nog bli lite symbolisk frukt inom ett par år. Det vore trevligt även med plommon och körsbär/bigarråer, men det blir eventuellt längre fram. Dels känns det som att det kan bli lite trångt i trädgården där vi har möjlighet att sätta träd (dvs där det inte är berg) – vi vill ha öppna ytor även för lek och spel, dels är nackdelen med plommon och körsbär att det blir så kladdigt att trampa i om man slarvar med att ta hand om frukten.

Natten till idag har varit jobbig. Piggelin har haft det stökigt, vaknat flera gånger och varit väldigt ledsen. När hon väl hade kommit till ro (med hjälp av Alvedon), började i stället kramper och sendrag för min del. Jag höll på att bli galen. ”Skenbenet” krampade (ja, inte själva benet alltså, utan vadmuskeln på framsidan) och när jag försökte sträcka ut framsidan började i stället baksidan av vaden att krampa. Och så höll det på, om vartannat. Samtidigt som jag alltså försökte undvika att väcka mysgurkorna som äntligen hade somnat om ordentligt. Nu har jag även börjat att få sendrag i fingrarna och det har jag aldrig haft tidigare. Jag köpte på mig kosttillskott med bla magnesium och kalium igår som jag har börjat att ta, så jag hoppas att det ska hjälpa. Barnmorskan rekommenderade mig för övrigt sist att börja med lite järntillskott, eftersom järndepån har naggats på i samband med förra graviditeten/amningen och inte stod sig lika bra i början av den här graviditeten. Min mage pajar ihop totalt av alla järntabletter jag testat hittills, så jag har köpt Blutsaft som jag ska försöka få i mig (blä!).