Igår var jag på en långsam och lång promenad i skogen. När jag kom in igen var jag vrålhungrig. Men det gjorde mig gott. Väldigt gott. Jag kånkade på min Hasselblad hela tiden. Det var lite krångligt med en hand, men jag lyckades ta några bilder. Det är fördelen med Bladaren, att den ligger bra i vänstran och att avtryckaren går att nå med både höger och vänster hand. Återstår att se om det blev något vettigt av det. 🙂 Här är i alla fall en instagram-/mobilbild så länge.
När Hero kom hem körde vi iväg för att köpa en resesäng på Jysk tills när Vargen kommer på besök nästa vecka. Det blir jättefint. De råkade även ha en liten kökssoffa i lagom storlek (och till ett lagom pris!), som jag ju fått för mig att vi ska ha i köket, så det råkade bli en sådan också. Och då behövde vi ju ett nytt litet köksbord, så det råkade bli det också. 😛 Stolar har vi som kommer att passa fint till, men jag hoppas att det inte blir för trångt. Matplatsen i köket har sett ut ungefär såhär sedan vi flyttade in för 2,5 år sedan. Förutom att det blivit lite förändringar på hyllorna. Men nu blir det lite större ändringar. Ni ska få se sen, när det är klart!
Handen repar sig allt mer, men jag straffas när jag har för bråttom framåt. I morgon ska jag på återbesök och få nytt gips, eller om det möjligtvis blir ortos. Handkirurgen har skrivit byte till nytt gips, men det hade hen sist också då det blev det ortos. Det är någon annan som har sista ordet i den frågan, om jag har förstått det rätt. Eller också var det kanske en terminologisak i sjukskrivningsintyget. Blir även spännande att se hur de har snittat mig den här gången.
Idag skulle vi på fotboll hos Addson, men eftersom jag har haft mer och mer ont under eftermiddag och kväll i både hand och arm, så skippar jag att följa med. Hero laddade brasan innan han åkte och har burit in en massa ved, så nu sitter jag i soffan framför Idol och en sprakande brasa. Och sedan ska jag se fotboll.
Blä för dagens utveckling!
Men vet ni? Hero är trots allt den finaste fina. Igår kom han hem med underbara liljor, bara för att pigga upp och för att jag älskar liljor.
Först var de röda, svullna och varma. Sedan blev de blå, något mindre svullna och kalla. Nästa steg var de gröna, och ännu lite mindre svullna. Idag har de blivit gula och svullnaden har minskat lite till. Eller. Svullnaden har iaf ”runnit” ner till armbågen…?!
Idag har jag varit på en kort promenad. Men det är kallt, eftersom jag bara har en tunnare jacka som jag kan ha (får inte igenom armen på mina andra), och jag blir trött i armen när jag måste hålla den uppe utan stöd. Men det var iaf skönt att komma ut. Och välbehövligt. Nu har vi dock landat i soffan, jag och handen. Hero jobbar natt. :/
Jag fick tydliga instruktioner om att höra av mig till handkirurgen om fingrarna blev mycket svullna eller blå. Svullnaden lade sig som sagt en hel del under förmiddagen, men under em/kväll har tre av fingrarna blivit allt blåare. Men känslan i fingrarna var mycket bättre rent generellt. Och kapilläråterfyllnaden var okej.
Vår teori var att det var blod från själva operationen som letat sig vidare till fingrarna. Inte mer dramatiskt än så.
När jag ringde jourläkaren på SÖS handkirurg tyckte han ändå att jag skulle åka in och låta någon titta på det. Han kunde inte göra bedömningen per telefon och kunde inte ta emot bild via mail/mms(?!)…. Och blå var de ju. 😛
Vi kom i alla fall in på akuten i Kristianstad och fick snabbt träffa en sjuksyrra. Hon hade samma teori som vi, så vi fick åka hem igen. Behövde inte ens betala någon avgift. Skönt.
Dagen med Vargen var finfin. Pottan blev succé och vi har blivit fullproppade med hemmagjord smörgåstårta, sju sorters kakor och en superfin traktortårta. Pizza ikväll. Och en snabb tur till akuten.
Jag tyckte att fingrarna var svullna tidigare idag.
Men det var tydligen ingenting mot vad de skulle bli några timmar senare.
Idag har jag mest legat och sovit i soffan, medan Hero har jobbat hemifrån. Blev väldigt trött och dåsig av morfintabletterna. Och det var en jobbig natt.
Vid två körde vi hemifrån och snart är vi framme hos Vargarna. Skönt. Hoppas att Vargen är vaken när vi kommer.
Jag pussade Hero hej så länge och blev slutligen nerrullad till narkosen kvart i elva. Kvart i tolv började de med bedövningen och tjugo minuter senare var de klara. De började med att sätta ”tandläkarbedövning” vid nyckelbenet ungefär, för att bedöva skinnet inför den riktiga bedövningen. Sedan satte de fyra rejäla sprutor i nerverna kring axeln, för att bedöva hela armen. Det gjordes med hjälp av ultraljud (för precisionens skull – man vill inte råka spruta in i en artär…) och var lite trixigt, så det krävdes några försök. Men när de väl satt, satt de helt perfekt. Armen slogs ut totalt.
Vid kvart i ett hade bedövningen nått full effekt och jag var färdigförberedd för operationen, så mina två kirurger satte igång samtidigt som jag fick något så att jag somnade (eget val). Jag var alltså inte sövd kliniskt sett, men sov i stort sett genom hela operationen. De gånger då jag vaknade, fick jag en ny dos och somnade igen. Skönt. Mot slutet av operationen fick jag dock vara vaken och då började det att göra rejält ont av stasen, vilket det uppenbarligen inte går att göra något åt. Narkossköterskan förklarade att det är som en extrem mjölksyra i musklerna, eftersom de ju inte får något syresatt blod under den hyfsat långa operationen.
Kvart över tre var jag ihopsydd, inpacketerad och gipsad. Och jag hade fått något som de kallade för bomb – en liten självdoserande lokalbedövningsgrej som går rakt in i operationsområdet (jag börjar dock misstänka att den inte är aktiverad). Min läkare berättade att operationen hade gått bra och att hon var nöjd. Då är jag också det. Ligamentet var inte helt av, så de har i princip dragit om två senor i handleden, för att stärka upp. Det är stiftat för att hållas på plats, så om sex veckor ska stiften opereras ut igen. Om två veckor ska jag gipsas om, men de har sytt med en tråd som kroppen tar hand om själv, så jag behöver iaf inte få stygnen tagna.
När jag rullades upp på dagvården vid halv fyra var Hero redan där. Han hade väntat i en timme. Min älskade, älskade och livs levande skyddsängel. Han är en sådan pärla att ni inte ens kan föreställa er.
Vid kvart i fyra fick jag äntligen, äntligen en kopp kaffe och två ostmackor. Förhållningsregler, instruktioner, sjukskrivningspapper, recept på morfin osv.
Det var dock en del formaliteter och röntgen som återstod innan jag fick åka hem, så jag var inte helt klar och redo att åka hem förrän strax efter halv sex. Hero hade på min önskan åkt iväg och hämtat världens finaste kökssoffa som jag hittat på Blocket, så han hämtade upp mig på SÖS kvart i sex. Bedövningen hade som sagt tagit extremt bra, så armen fick vara i en tillfällig mitella eftersom jag inte hade varken känsel eller styr på den.
Nu sitter jag hemma i soffan. Vi har käkat pizza och styrförmågan börjar så sakteliga komma tillbaks i armen. Jag kan nu även röra på fingrarna (vilket jag ska). Men i takt med att bedövningen släpper, kommer också smärtan. Jag har fått två sorters morfin (en långtidsverkande och en som ska ta tillfälliga smärttoppar) och en lite starkare, långtidsverkande alvedon utskriven. De närmaste dagarna blir värst, men sedan ska det klinga av och bli bättre.
I väntan på operation.Nyopererad och nyss uppkommen på avdelningen.Hemfärd.Pizza. Som Hero delat så fint.Min lilla drogbomb, som jag inte tror är aktiverad. 😛Här går slangen från bomben in i armen.
I morgon är tanken att vi ska åka till Skåne. Hero har satt vinterdäck på bilen.. Men om vi åker eller ej beror lite på hur natten blir och hur jag känner mig i morgon. Jag vill och är inställd på att åka. För världens bäste Varg ska firas!!
Igår var det dusch och tvagning gånger två. I morse klockan fem likaså. Nu är jag desinficerad. Håret är risigt och huden är torr. Men man får ta det onda med det goda(?)!
Jag skulle vara på plats på SÖS kl 07.15, men eftersom man aldrig vet med trafiken var vi här redan kl 06.45. Och när jag säger vi menar jag mig själv och Hero. Han är nämligen med mig idag. Tydligen imponerade jag inte sist, efter förra operationen, så jag är inte betrodd att klara mig själv den här gången. 😉 Jag uppskattar givetvis omtanken och det känns tryggt att ha honom med. För jag var de facto inte helt klar i hjärnan när jag pratade med läkaren efter förra operationen – kom inte ihåg så mycket efteråt. 😛
Nåja. Jag skulle som sagt vara på plats kvart över sju. Men jag har fått besked om att vi redan är sena. Ett par timmar åtminstone. Stackars operationsläkare – de måste vara helt slutkörda. Eller tja, inte bara de såklart, för det är ju samma elände inom hela vården. Vilket jäkla tröstlöst och never ending arbete. Vårdköer! Frustrerade människor. Och ännu längre vårdköer! Och de kan bara göra sitt bästa.
Nåväl. Jag är fortfarande orolig för att operationen inte blir av idag, men än så länge finns det iaf inga sådana indikationer. Och jag är hungrig! Fasta inför operationen – magen kurrar.
Precis före lunch ringde de från Handkirurgen. Min operation, som skulle vara om precis en vecka, har blivit inställd. Fine, det kan ju hända saker. Men inte får jag en ny tid till om två veckor, som man skulle kunna förvänta sig. Att liksom hela kön flyttas framåt. Nej, bara min operation är framflyttad till den 7:e november, dvs över två månader. Hela höstens planering på jobbet är förstörd. Jag har tackat nej till flera fotouppdrag, eftersom jag skulle vara sjukskriven och inte kunna använda kameran. Över två månaders pina till. Och vad händer om operationen skjuts upp igen? Eller om jag blir sjuk precis när det är dags – sannolikheten känns ganska hög sådär i början av november?
Idag är jag ledsen. Som lök på laxen var jag lite oförsiktig när jag lyfte upp ryggsäcken på axeln och fick ont i tummen. Som om jag behövde en påminnelse liksom. Skithand.
Självömkan kommer aldrig att vara klädsamt.
Jag har inte cancer. Jag är född i Sverige, av världens bästa föräldrar. Jag lever i ett hyfsat välfungerande samhälle, i en demokrati, som inte är i krig och där vi har yttrandefrihet. Jag har fått gratis universitetsutbildning. Jag har ett bra jobb. Jag är gift med världens underbaraste man. Jag har världens finaste vänner. Men idag är jag ändå ledsen och besviken.
