ligamentskada – Felicitas – lyckans, skrattets & nöjenas gudinna

Och fler ska det bli

Ärren från operationerna löper över handledsryggen och sidan. Och fler ska det bli, för jag har äntligenäntligenäntligen fått tid för operation!! Jobbjobbmässigt så är tidpunkten ungefär sämsta tänkbara. Fotojobbmässigt så är tidpunkten förhållandevis okej, men inte optimal. Rent personligt så är tidpunkten äntligenäntligenäntligenjagharväntattillräckligtlängeochskiteriresten. Det kommer aldrig att bli riktigt lägligt. För hur kan det någonsin bli lägligt att vara utan en (höger)hand? Så det får bli som det blir.

Den 29:e augusti är Dagen, om inget oförutsett inträffar. Sedan blir det gissningsvis en ny operation sex-åtta veckor därefter, om det blir samma förfarande som förra gången med stift som ska opereras ut (läkaren har sagt att det troligtvis blir samma procedur, men att hon vet säkert först vid operationen).

Jag skadade höger handled i februari 2008. Första gången opererades jag ju av en klåpare som opererade ett symptom (ganglion), i stället för att antingen inse sina begränsningar eller ta reda på orsaken ordentligt (vilket visade sig vara en partiell ruptur av ett ligament i handleden). Det var våren 2009.

I april 2012, efter drygt ett år i operationskö, opererades jag av en duktig handkirurg på handkirurgen på SÖS. Benen stiftades ihop mot varandra, för att ge ligamentet en chans att läka ihop av sig självt (ungefär motsvarande att gipsa ett brutet ben, fast med skillnaden att ligament är trixigare). Stiften opererades sedan ut i juni. Det hela var ett försök till en enklare operation, för att minimera följderna. Det lyckades tyvärr inte, dvs ligamentet läkte inte ihop, så den här gången blir det en mer avancerad operation med rekonstruktion. Följderna av en sådan blir en stelare handled, med allt vad det innebär, men förhoppningsvis ska jag åtminstone slippa smärta.

Lilla tassen, ska du få slippa att ha ont nu?

Morgonträning it was

Kort, men utfört. Morgonens träningspass. Skönt under tiden. Nöjd efteråt.

Att bara greppa och dra funkar bra med handen i tex sittande rodd. Lite trixigare är det med latsdrag, så därför håller jag en låg vikt och koncentrerar mig på att verkligen få kontakt. Andra övningar, som tex bröstpress i maskin, är också lurigt, eftersom handleden vinklas, men går bättre än med fria vikter. Går jag bara inte hela vägen bak mot bröstet så är det okej. Vissa övningar funkar inte över huvud taget. Men jag anpassar mig så gott det går!

Småkaos med tillförsikt

Att handen skulle behöva opereras igen har jag helt ställt in mig på. Tråkigt och jobbigt och jag bävar inför att gå igenom allt igen, men så är läget och det är bara att acceptera. Det finns olika alternativ, beroende på hur det ser ut när man väl går in. Men det lämnar jag helt åt proffsen. Utgången blir lite olika beroende på vad som väljs: stel, stelare eller stelast… Men förhoppningen och meningen är att jag ska slippa att ha ont.

Själva principen efteråt blir som förra gången, oavsett vilken metod som väljs. Sjukskrivning och ingen tung belastning på ett halvår efter operationen.

Jag har fasat och haft ångest för att få beskedet om att behöva vänta i ett drygt år (igen) på ny operation (pga operationsköer). Men tänk så stor betydelse fyra små ord kan ha – tänk så glad man kan bli av fyra små ord.

”…förhoppningsvis inom tre månader…”

Det vore verkligen helt fantamagiskt. Håll en tumme för mig, är ni rara!

Sen en annan nyhet som kom idag. Min chef slutar med omedelbar verkan och hans tjänst tillsätts av en nygammal chef, som tidigare haft samma position. Jag kan inte påstå att jag är förvånad, utan har mer eller mindre väntat på att det skulle komma. Men det blir ju lite abrupt. Och småkaos. Men vad vore väl livet om allt var i balans? 😉

Hur det går?

Hur det går? Jo, ungefär såhär – utgångsläget till vänster, dagsläget till höger. Maximal böj framåt, bakåt, utåt och inåt (lite förvillande att jag vänt handen på olika håll de sista bilderna, men jag tänkte att man ser bäst så).
Även om det känns uppgivet och misströstande emellanåt, måste jag erkänna för mig själv att det har hänt en del, trots allt! Några små grader åt rätt håll, knappt synbara, men DOCK!

Och! I fredags åt jag med gaffel OCH kniv för första gången sedan före operationen, dvs nästan två månader. Seger i sig, som vi firade med rosébubbel! 🙂

Stygnen, vilka är fyra till antalet den här omgången (de fick öppna upp lite mer än tänkt eftersom det var lite struligt att få ut det sista stiftet), tas på tisdag nästa vecka.

Utarmad arm

Min lilla hand. Tänk så utarmad och nedgången man kan bli på två veckor. Och värre blir det.

Jag blir alldeles ledsen i hjärtat när jag ser min lilla tass, den ser så ynklig ut. Och den är ynklig. 😛 Att ta av ortosen bara för att ta de här bilderna känns superläskigt. Ont, instabilt, stelt och läskigt.

Vad som dock är positivt är att se hur varsamt och fint det blev sytt den här gången. Nu ska jag ha tejp över ett tag, så att det ska läka så fint som möjligt.

Jag ska ha ortosen, som har samma funktion som gipset, dygnet runt i ytterligare en månad då stiften ska opereras ut. Sedan ska jag ha den dagtid i två månader till. Undra hur utarmad min lilla tass ser ut då? Men det finns värre saker. Och nu ska ju det här bli bra.

Win är att jag övar upp vänstran rejält den här tiden! Och man kan alltid skratta åt den vackra solbrännan. 😉

Yay!

Yay! Inget gips!! Dock handledsskydd med skena som hindrar mig att röra handleden. Belastningar är förbjudna ett tag till. Men vilken WIN att slippa kliande gips!!

Det var sju-hukt obehagligt att ta av gipset och känna hur instabilt och svagt det kändes och hur ont det gjorde utan stöd. Det var betydligt skönare och tryggare efter att jag hade fått på ortosen, aka skenan. Jag bävar lite inför att jag ska komma igång med sjukgymnastik efter att de har opererat ut stiften – vill inte ens fundera på hur ont det kommer att göra och hur obehagligt det kommer att kännas… :S

Jag har varit väldigt nyfiken på att se hur det såg ut. Det var som jag misstänkte tre mindre hål/stygn där de gått in med atroskopin och ett lite större snitt med tre-fyra stygn där det förra snittet var. Dock kan jag säga redan nu att de här stygnen kommer att lämna ett mycket mindre och snyggare ärr efter sig än vad klåparläkaren gjorde. Mycket varsammare och noggrannare den här gången. Stiften syns inte från utsidan alls, utan är helt inopererade. Där visste jag inte heller vad som väntade. 🙂

Präktig solbränna jag har fått på fingrarna va? 😉

Jag hade förresten trott/hoppats att jag skulle kunna ha en vanlig jacka på mig nu när jag blivit kvitt gipset, men tji fick jag. ;P

Postat med WordPress för Android

Snart

Snart min vän, snart är du fri. Åtminstone för ett tag. Stygn ska tas, vilket betyder att gips ska bort. Befrielse!! Åtminstone för ett tag – vet inte om jag blir gipsad igen eller får skena, men jag hoppas på det senare.

Envis & innerligt nyfiken

Jag tror inte att någon någonsin har protesterat när jag har sagt att jag är envis. 😉 Idag hade jag bestämt mig för att käka frukost ute i solen, i bikini. Det faktum att det var aningen kyligare och att jag dessutom var uppe/ute lite tidigare idag än igår tänkte jag inte låta påverka. Gåshud över hela kroppen och 3,8 grader i skuggan, men jag satt där i bikini! 😉 Lite varmare allt vad tiden gick, men ”friskt” i vinden.

Jag tog en promenad även idag. Allt tar ungefär fyra gånger så lång tid mot normalt, så innan jag var ute på promenad hade klockan blivit mitt på dagen. Det var kallare än igår och jag frös lite trots att jag hade en överdragströja (igår gick jag i bara linne), men det var hur som helst en härlig runda.

Mitt Nike+ sportband (som alla Blogger Boot Camps deltagare fick i sina goodiebags) visade 6 km när jag kom hem. Lagom runda i lagom takt.

Innerligt nyfiken är vad jag är på vad som döljer sig bakom gips och förband. Var har de gått in? Vad har de gjort? Jag gissar på totalt tre hål (två för verktyg och ett för fiberoptisk kamera) och ett snitt. Jag tror att det åtminstone finns ett hål ”underifrån” vid tummen (känns så :P). Jag vet att det ligger ett snitt på handledens översida, där förre klåparläkaren var inne. Om en vecka får jag veta, för då ska stygnen tas för den här gången. Det ska bli gruvligt skönt att få av gipset, om än bara för en stund, och få klia tillbaks ordentligt. Om jag får nytt gips eller om det funkar med en avtagbar skena blir också spännande att se. Hoppas på att slippa gips. 😛

Läget

Så. Läget då, alltså.

Inför operationen visste ju handkirurgen inte riktigt vad hon skulle hitta och därmed inte heller vad hon skulle göra. Diagnosen var trolig partiell ligamentskada, men den var inte säkerställd och tanken var att hon skulle göra en diagnostiserande artroskopi.

Tanken från början var att jag skulle sövas inför operationen, men man bestämde sig sedan för att göra en lokalbedövning med blockad + lugnande. Jag var förvisso lite nervös inför operationen, men inte riktigt förberedd på att jag skulle bli så stressad som jag blev. Plötsligt rann det tårar som jag inte kunde stoppa medan de höll på att sätta blockaden. Man är ju förvisso i ett väldigt utsatt läge, men jag tror att den största delen var just ovissheten. Att inte veta vad som skulle hittas, om något skulle hittas över huvud taget och vad som sedan skulle hända. Jag hade väntat mig att bli sövd och tyckte att det skulle vara en befrielse (att vara vaken på förra operationen var väldigt obehagligt), kanske spelade även den ändringen in. Personalen var dock väldigt gullig och professionell på alla sätt – det kände jag mig trygg i.

Operationen började och jag hade dropp med vätska och en svag dos lugnande. EKG på bröstet, pulsklämma på fingret och högerarmen fixerades i en stålställnng. Efter ett tag fick jag även extra syrgas i näsan. Läget var jobbigt mentalt. En bit in i operationen hörde jag att kirurgen konstaterade en ligamentskada och då kände jag att jag hade fått veta det jag ville veta. Narkossjuksköterskan frågade om jag ville ha en större dos lugnande och jag bad att få allt jag kunde få. Det fick jag. Jag var inte sövd, men jag fick så mycket lugnande att jag somnade och slapp vara med. När operationen var klar sänktes dosen så att jag vaknade och handkirurgen gav mig en kort briefing. Där och då hade jag ingen aning om vad de hade pysslat med, eller att de till och med hade gipsat in handen.

Under operationen konstaterade handkirurgen en ”partiell ligamentskada mellan scaphiodeum/lunatum” och hon har försökt att reparera den, samt att rensa ut irritationer etc som har bildats under den här långa tiden (jag skadade mig ju i januari 2008, dvs för fyra år sedan). De gick först in med artroskopi som planerat, men öppnade sedan upp handleden helt. Jag har fått två stift inopererade i handleden och nu är handen gipsad. Om två veckor tas stygnen och jag får nytt gips/skena. Om sex veckor opereras stiften ut och jag ska ha gips/skena i ytterligare 2 månader, dvs drygt tre månader totalt till att börja med. Handkirurgen hoppas att detta ska göra att ligamentet får läka ihop, men om det inte gör det måste man göra en ny operation och rekonstruera hela ligamentet (för det finns det olika metoder, men tex att ta en del av en sena från en annan del av kroppen och göra ett konstgjort ligament med hjälp av den). Jag hoppas innerligt att det här ska räcka!!

Jag får under tiden inte belasta handen tungt och har blivit sjukskriven från mitt jobb i tre månader. Som sagt inte riktigt vad jag hade väntat mig. Min förhoppning är att kunna jobba lite smått hemifrån allt eftersom, kanske kunna åka på utbildning och teammötet i maj, men jag gissar att vi får ta det lite som det kommer.

Just nu har jag väldigt ont och går på smärtstillande, men det släpper förhoppningsvis allt mer. Handen är i dagsläget helt obrukbar, men jag kan röra på fingrarna. Igår gjorde jag ett försiktigt försök att greppa en tesked, men bara den lilla belastningen gjorde blixtont. 😛

To be continued…