Etikett: SÖS

Och fler ska det bli

Ärren från operationerna löper över handledsryggen och sidan. Och fler ska det bli, för jag har äntligenäntligenäntligen fått tid för operation!! Jobbjobbmässigt så är tidpunkten ungefär sämsta tänkbara. Fotojobbmässigt så är tidpunkten förhållandevis okej, men inte optimal. Rent personligt så är tidpunkten äntligenäntligenäntligenjagharväntattillräckligtlängeochskiteriresten. Det kommer aldrig att bli riktigt lägligt. För hur kan det någonsin bli lägligt att vara utan en (höger)hand? Så det får bli som det blir.

Den 29:e augusti är Dagen, om inget oförutsett inträffar. Sedan blir det gissningsvis en ny operation sex-åtta veckor därefter, om det blir samma förfarande som förra gången med stift som ska opereras ut (läkaren har sagt att det troligtvis blir samma procedur, men att hon vet säkert först vid operationen).

Jag skadade höger handled i februari 2008. Första gången opererades jag ju av en klåpare som opererade ett symptom (ganglion), i stället för att antingen inse sina begränsningar eller ta reda på orsaken ordentligt (vilket visade sig vara en partiell ruptur av ett ligament i handleden). Det var våren 2009.

I april 2012, efter drygt ett år i operationskö, opererades jag av en duktig handkirurg på handkirurgen på SÖS. Benen stiftades ihop mot varandra, för att ge ligamentet en chans att läka ihop av sig självt (ungefär motsvarande att gipsa ett brutet ben, fast med skillnaden att ligament är trixigare). Stiften opererades sedan ut i juni. Det hela var ett försök till en enklare operation, för att minimera följderna. Det lyckades tyvärr inte, dvs ligamentet läkte inte ihop, så den här gången blir det en mer avancerad operation med rekonstruktion. Följderna av en sådan blir en stelare handled, med allt vad det innebär, men förhoppningsvis ska jag åtminstone slippa smärta.

Lilla tassen, ska du få slippa att ha ont nu?
image

Kvinnor kan också

Skiktröntgen av tassen idag. När det är klart säger röntgensyrran (för övrigt en manlig sådan): ”Då var det klart. Röntgensvaret kommer till din läkare – har du någon tid hos honom?”

Varför förutsätter man att en läkare är manlig? Nu snackar vi alltså inte att det kom från gamla Agda född på 1910-talet (då det trots allt var undantag med kvinnliga läkare), utan från en förhållandevis ung person som själv jobbar inom vården. Någon som dessutom själv är minoritet inom sin genre för den delen. SÅ ovanligt är det inte med kvinnliga läkare? Tänk vad finurligt det vore att i stället använda det där omdebatterade, neutrala ordet; henom?!

Faktum är att min läkare är en högst kompetent kvinnlig överläkare. Ha! De existerar faktiskt! Kvinnor kan också!

😛
image
Jag blir trött.

Det där med ryggskott och väntan

Det där med ryggskott är inte ett dugg trevligt, skulle jag vilja påstå. Jag trodde att det hade gått över, men tji fick jag. När jag böjer mig en stund, som tex när man lutar sig över handfatet för att tvätta ansiktet, blixtrar det till igen. Men jag har iaf inte längre samma värk som tidigare – man får se det från den ljusa sidan.

Svansen då? Jodå, den finns där också. Och känns av när jag sätter mig på hårt underlag och när jag joggar. Om jag riktigt känner efter (fast det ska man ju inte göra) så känns den även när jag går raskt och sitter vanligt, fast bara lite.

Här snöar det igen och Internet ligger nere. Internet har strulat hela hösten – tröttsamt. Jag funderar på om jag ska våga lita på SL när jag ska in till handkirurgen, eller om jag ska ta bilen. Trixig fråga! Det kändes iaf inte lönt att först åka in till kontoret och vända, särskilt eftersom detta också var en strulig morgon i lokaltrafiken.

Och oj, vad jag har längtat till idag. Eller, längtat är väl kanske fel ord, men jag har längtat efter att få slippa vänta. Idag ska jag som sagt till handkirurgen. Och få svar på för mig stora frågor. Sen blir det mer väntan, men idag får jag åtminstone veta hur lång väntan blir, på ett ungefär.

Läget

Så. Läget då, alltså.

Inför operationen visste ju handkirurgen inte riktigt vad hon skulle hitta och därmed inte heller vad hon skulle göra. Diagnosen var trolig partiell ligamentskada, men den var inte säkerställd och tanken var att hon skulle göra en diagnostiserande artroskopi.

Tanken från början var att jag skulle sövas inför operationen, men man bestämde sig sedan för att göra en lokalbedövning med blockad + lugnande. Jag var förvisso lite nervös inför operationen, men inte riktigt förberedd på att jag skulle bli så stressad som jag blev. Plötsligt rann det tårar som jag inte kunde stoppa medan de höll på att sätta blockaden. Man är ju förvisso i ett väldigt utsatt läge, men jag tror att den största delen var just ovissheten. Att inte veta vad som skulle hittas, om något skulle hittas över huvud taget och vad som sedan skulle hända. Jag hade väntat mig att bli sövd och tyckte att det skulle vara en befrielse (att vara vaken på förra operationen var väldigt obehagligt), kanske spelade även den ändringen in. Personalen var dock väldigt gullig och professionell på alla sätt – det kände jag mig trygg i.

Operationen började och jag hade dropp med vätska och en svag dos lugnande. EKG på bröstet, pulsklämma på fingret och högerarmen fixerades i en stålställnng. Efter ett tag fick jag även extra syrgas i näsan. Läget var jobbigt mentalt. En bit in i operationen hörde jag att kirurgen konstaterade en ligamentskada och då kände jag att jag hade fått veta det jag ville veta. Narkossjuksköterskan frågade om jag ville ha en större dos lugnande och jag bad att få allt jag kunde få. Det fick jag. Jag var inte sövd, men jag fick så mycket lugnande att jag somnade och slapp vara med. När operationen var klar sänktes dosen så att jag vaknade och handkirurgen gav mig en kort briefing. Där och då hade jag ingen aning om vad de hade pysslat med, eller att de till och med hade gipsat in handen.

Under operationen konstaterade handkirurgen en ”partiell ligamentskada mellan scaphiodeum/lunatum” och hon har försökt att reparera den, samt att rensa ut irritationer etc som har bildats under den här långa tiden (jag skadade mig ju i januari 2008, dvs för fyra år sedan). De gick först in med artroskopi som planerat, men öppnade sedan upp handleden helt. Jag har fått två stift inopererade i handleden och nu är handen gipsad. Om två veckor tas stygnen och jag får nytt gips/skena. Om sex veckor opereras stiften ut och jag ska ha gips/skena i ytterligare 2 månader, dvs drygt tre månader totalt till att börja med. Handkirurgen hoppas att detta ska göra att ligamentet får läka ihop, men om det inte gör det måste man göra en ny operation och rekonstruera hela ligamentet (för det finns det olika metoder, men tex att ta en del av en sena från en annan del av kroppen och göra ett konstgjort ligament med hjälp av den). Jag hoppas innerligt att det här ska räcka!!

Jag får under tiden inte belasta handen tungt och har blivit sjukskriven från mitt jobb i tre månader. Som sagt inte riktigt vad jag hade väntat mig. Min förhoppning är att kunna jobba lite smått hemifrån allt eftersom, kanske kunna åka på utbildning och teammötet i maj, men jag gissar att vi får ta det lite som det kommer.

Just nu har jag väldigt ont och går på smärtstillande, men det släpper förhoppningsvis allt mer. Handen är i dagsläget helt obrukbar, men jag kan röra på fingrarna. Igår gjorde jag ett försiktigt försök att greppa en tesked, men bara den lilla belastningen gjorde blixtont. 😛

To be continued…