Så. Läget då, alltså.
Inför operationen visste ju handkirurgen inte riktigt vad hon skulle hitta och därmed inte heller vad hon skulle göra. Diagnosen var trolig partiell ligamentskada, men den var inte säkerställd och tanken var att hon skulle göra en diagnostiserande artroskopi.
Tanken från början var att jag skulle sövas inför operationen, men man bestämde sig sedan för att göra en lokalbedövning med blockad + lugnande. Jag var förvisso lite nervös inför operationen, men inte riktigt förberedd på att jag skulle bli så stressad som jag blev. Plötsligt rann det tårar som jag inte kunde stoppa medan de höll på att sätta blockaden. Man är ju förvisso i ett väldigt utsatt läge, men jag tror att den största delen var just ovissheten. Att inte veta vad som skulle hittas, om något skulle hittas över huvud taget och vad som sedan skulle hända. Jag hade väntat mig att bli sövd och tyckte att det skulle vara en befrielse (att vara vaken på förra operationen var väldigt obehagligt), kanske spelade även den ändringen in. Personalen var dock väldigt gullig och professionell på alla sätt – det kände jag mig trygg i.
Operationen började och jag hade dropp med vätska och en svag dos lugnande. EKG på bröstet, pulsklämma på fingret och högerarmen fixerades i en stålställnng. Efter ett tag fick jag även extra syrgas i näsan. Läget var jobbigt mentalt. En bit in i operationen hörde jag att kirurgen konstaterade en ligamentskada och då kände jag att jag hade fått veta det jag ville veta. Narkossjuksköterskan frågade om jag ville ha en större dos lugnande och jag bad att få allt jag kunde få. Det fick jag. Jag var inte sövd, men jag fick så mycket lugnande att jag somnade och slapp vara med. När operationen var klar sänktes dosen så att jag vaknade och handkirurgen gav mig en kort briefing. Där och då hade jag ingen aning om vad de hade pysslat med, eller att de till och med hade gipsat in handen.
Under operationen konstaterade handkirurgen en ”partiell ligamentskada mellan scaphiodeum/lunatum” och hon har försökt att reparera den, samt att rensa ut irritationer etc som har bildats under den här långa tiden (jag skadade mig ju i januari 2008, dvs för fyra år sedan). De gick först in med artroskopi som planerat, men öppnade sedan upp handleden helt. Jag har fått två stift inopererade i handleden och nu är handen gipsad. Om två veckor tas stygnen och jag får nytt gips/skena. Om sex veckor opereras stiften ut och jag ska ha gips/skena i ytterligare 2 månader, dvs drygt tre månader totalt till att börja med. Handkirurgen hoppas att detta ska göra att ligamentet får läka ihop, men om det inte gör det måste man göra en ny operation och rekonstruera hela ligamentet (för det finns det olika metoder, men tex att ta en del av en sena från en annan del av kroppen och göra ett konstgjort ligament med hjälp av den). Jag hoppas innerligt att det här ska räcka!!
Jag får under tiden inte belasta handen tungt och har blivit sjukskriven från mitt jobb i tre månader. Som sagt inte riktigt vad jag hade väntat mig. Min förhoppning är att kunna jobba lite smått hemifrån allt eftersom, kanske kunna åka på utbildning och teammötet i maj, men jag gissar att vi får ta det lite som det kommer.
Just nu har jag väldigt ont och går på smärtstillande, men det släpper förhoppningsvis allt mer. Handen är i dagsläget helt obrukbar, men jag kan röra på fingrarna. Igår gjorde jag ett försiktigt försök att greppa en tesked, men bara den lilla belastningen gjorde blixtont. 😛
To be continued…
