Det känns bättre idag, men jag känner mig fortfarande deppig. Och lite arg, faktiskt. Men arg är bättre än deppig, för det känns liksom mer konstruktivt.
Nu går vi ju på Aurora-samtal för att få extra stöd och hjälp. Det är fantastiskt att den resursen finns för de som behöver det. Jag uppskattar det verkligen och är glad att vi på förhand vet om att Piggelin ligger i vidöppet läge. Det innebär att det finns saker jag kan göra och positioner jag kan ställa mig i lite då och då för att öka chanserna att Piggelin roterar rätt innan det är dags för förlossning. Och när väl förlossningen har startat är det också bra att veta, så att man kan avbryta i tid om det visar sig behövas och det slipper gå så långt att det blir riktigt kritiskt. Så jag är som sagt tacksam över det extra stöd vi får och vi har blivit otroligt fint bemötta. MEN. Det väcker samtidigt en del funderingar. Är det verkligen något man ska behöva gråta sig till för att man bokstavligt talat är livrädd? Borde vi inte kunna göra mer i rent förebyggande syfte? För alla?
Sverige skryter ganska högt om att vi är världsledande inom förlossningsvård, men det beror å andra sidan också på hur man räknar och vad man mäter. Visst har vi väldigt låga dödstal och det är såklart väldigt, väldigt bra – på det sättet har vi bland den säkraste förlossningsvården i världen. MEN. Jag tycker faktiskt inte att det är så mycket att skryta om – det borde vara en självklarhet med dagens teknologi och kunskaper. Man SKA INTE behöva dö av att föda barn på 2010-talet och friska barn ska inte behöva dö på grund av komplikationer vid förlossningen. Det är fruktansvärt att tänka på hur det ser ut i andra delar av världen där inte samma resurser finns. Så gällande dödstalen är det som sagt väldigt bra i Sverige. Men varför nöja sig där, när det borde vara en ren ickefråga? Faktum är att vi inte ligger så himla snyggt till om man ser på förlossningsskador och hur den födande kvinnan har upplevt sin förlossning. Där har vi en bra bit kvar till att bli världsledande.
Nu har jag inte grävt i det här i detalj, men i många andra länder gör man till exempel fler ultraljud som rutin i rent screeningsyfte. För att kontrollera bla moderkakans och navelsträngens funktion, för att minska risken för intrauterin fosterdöd. I Sverige lägger man hela ansvaret på kvinnan att känna efter om hon upplever minskade fosterrörelser och i så fall ta kontakt med vården. Det är ett ganska tungt ansvar och en svår bedömning för den gravida kvinnan, skulle jag vilja säga. Jag tror att det skiljer sig över landet och att det inte ens görs överallt, men det är inte förrän i vecka 41+0 som en sådan ultraljudsundersökning görs på alla gravida i Stockholms län, men många helt friska barn hinner ju dö i magen flera veckor tidigare än så. Det har hänt två vänner till mig, helt i onödan. Och det är något de kommer att bära med sig, undra över, sörja och ifrågasätta livet ut. Vid ett sådant ultraljud ser man ju också barnets läge i magen och om det ligger fel finns det möjlighet att ta till knep för att öka chanserna att det hamnar rätt innan förlossningen.
I många länder har man även som rutin att göra ultraljud på alla gravida när de kommer in på förlossningen. Det här ultraljudet görs för att kontrollera barnets position i magen och upptäcka positioner som riskerar att göra förlossningen komplicerad eller rent av omöjlig att genomföra vaginalt. Ultraljudet görs alltså för att kunna ta rätt beslut redan från början och undvika onödigt lidande, skador och komplikationer. Vet man till exempel om att barnet ligger i ansiktsbjudning (vilket inte är samma sak som vidöppet läge, utan än mer komplicerat), så görs kejsarsnitt direkt eftersom det läget är förknippat med så stora risker och de flesta barn inte ens kan födas fram i det läget. Det är alltså bara onödigt lidande för både mamma och barn att låta dem gå igenom ett helt förlossningsskede bara för att till slut inse att det ändå inte kommer att gå att föda vaginalt. Ultraljud görs inte på rutin i Sverige när man kommer in på förlossningen, utan ”man märker” om barnet ligger fel när det redan är för sent med stora skador, eller när man inser att barnet aldrig kommer att kunna födas fram normalt så att det därför blir akut eller för den delen urakut kejsarsnitt.
TVÅ nära vänner till mig (och SÅ många nära vänner har jag inte) har fått genomlida tuffa förlossningar, med aktivt men ineffektivt värkarbete i 48 timmar, som avslutats med akuta kejsarsnitt där man inser när man öppnar upp att barnet aldrig ens skulle kunnat födas fram vaginalt. I båda mina vänners fall var det pga ansiktsbjudning. Hade man vid inskrivningen på förlossningen kollat positionen i magen med ultraljud, hade man i båda deras fall tagit beslut om kejsarsnitt direkt. DET. HADE. VARIT. SÅ. HIMLA. LÄTT. OCH. DET. INNEBAR. SÅ. HIMLA. MYCKET. ONÖDIGT. LIDANDE. ATT. DET. INTE. GJORDES. I stället riskerar man både mammans och barnets hälsa. Vore det inte bättre med ett mindre akut kejsarsnitt, innan katastrofen står för dörren, så att mamma, barn och eventuell partner får en lugn, trygg och utvilad start på sitt nya liv tillsammans, i stället för att bli helt traumatiserade och vara totalt utmattade? Vore det inte även bättre att vårdpersonalen under de där 48 totalt bortkastade timmarna hade kunnat ägna sig åt de andra patienterna?
Dagens ultraljudmaskiner är träffsäkra, små, mobila och snabba. En undersökning görs på ett kick. Varför görs det inte på alla gravida som kommer in på förlossningen även i Sverige, så att man snabbare kan ta rätt beslut? Jo, för att kvinnofrågor är nedprioriterade och för att vi minsann ska tåla lite när vi föder barn. Och det gör mig arg. Men visst, vi dör ju inte särskilt ofta när vi föder barn i Sverige. Åtminstone.
(Det sista är skrivet med en ganska stor knippa sarkasm och nu när jag har skrivit klart inlägget är jag nog till och med mer arg än deppig. Alltid något – arg är en bättre känsla än deppig.)
