Frihet

Ni anar inte vilken frihet och lättnad det innebär för mig att ha möjligheten att lösenordsskydda inlägg. Jag känner en helt annan skrivarglädje igen och det är alldeles, alldeles underbart! Jag önskar bara att jag hade bytt långt mycket tidigare, så hade jag kunnat skriva av mig och ventilera annat som förmodligen hade gjort mig gott.

Ni som känner mig lite närmare vet att jag inte är sådär värst bra på att prata djupare när det gäller mig själv, hur otroligt det än låter för den som inte känner mig så väl (eftersom jag kan vara något av en pladdermaja i de flesta fall annars). Min käraste SysterYster brukar kalla mig för Musslan, just av den anledningen. 🙂 Men jag har mycket lättare för att skriva av mig. Kanske för att det ger mig lite mer tid att reflektera över vad jag egentligen vill få fram. Kanske för att jag helt enkelt har lite svårt att verkligen öppna upp mig och känna tillit? Kanske är det feghet, ett sätt att gömma sig? Kanske för att jag tycker att de där välmenta motfrågorna som jag inte kan svara på är för jobbiga, just eftersom jag inte vet själv och inte kan svara på dem? Kanske för att jag vill ha kontroll över exakt vad som jag delar med mig av, utan att råka säga för mycket? Kanske är det för att kunna öppna upp mig, men ändå hålla distans? Jag vet inte riktigt varför, men jag har alltid funnit det lättare att skriva än att prata om för mig jobbiga saker.

Det finns andra som hanterar jobbiga saker annorlunda. Som hellre ältar om och om och om igen till leda. Så fungerar inte jag över huvud taget. Och det får man nog försöka acceptera – att vi är olika och vi måste få hantera våra svårigheter på olika sätt.

Jordbävningen i Japan förresten, med den efterföljande tsunamin. Usch, vad hemskt och skrämmande. Jag såg på nyheterna och rös över hela kroppen. Vilken total ödeläggelse. Vi i Sverige är snabba på att klaga (inklusive jag – säger inget annat), men vi har det ganska bra på många sätt. Nu hoppas jag min vän, Shinobu, i Tokyo är välbehållen. Jag har skickat ett sms och fått leveransbekräftelse, men ännu inget svar. Jag hoppas att det beror på att hon sover säkert.

>Storebror ser dig

>Jag känner mig inte riktigt bekväm här längre och det är väldigt tråkigt. Det känns som att någon har smugit sig in i mitt hem och satt upp övervakningskameror. Någon som egentligen inte vill erkänna det. Kamerorna bevakar mina minsta rörelser och de registrerar till och med mina tankar. Jag känner mig lite kvävd och inträngd i ett hörn. Bestulen på mina privata tankar. I mitt eget hem – för det är ju vad det här stället har blivit för mig.

Jag har inte riktigt bestämt mig för hur jag ska hantera situationen, men som ni kanske har märkt har inläggen ändrat lite karaktär. Blivit lite mer återhållsamma. Fast det är kanske mest jag som känner skillnaden – jag känner mig bakbunden och begränsad i att ta ut svängarna som förr. Och det i sig gör behovet av att uttrycka mig desto större. Moment 22, skulle man kunna säga.

Det är väldigt synd att man inte kan lösenordsskydda bara enskilda inlägg, utan att man i så fall måste stänga hela bloggen (och då kan man dessutom bara bjuda in ett begränsat antal personer som får tillgång till den). Kom igen Blogger – fixa lösenordsskydd på enskilda inlägg, med möjlighet att välja lösenord från gång till gång!

Jag kanske ska börja om från början någon annanstans, som hemlis? Men jag vill inte behöva flytta från mitt hem – det är ju mitt hem och en del av mitt jag. Jag kanske skulle börja med en helt vanlig dagbok igen?

Tål att tänkas på.

>När det där man inte styr över kommer nära inpå

>Mattan rycks under fötterna. Jag påminns om hur bräckligt och oberäkneligt livet är. Det kommer så nära inpå. Jag sörjer och jag känner med, men kan likväl inte föreställa mig.

Det ger näring åt tankar man inte ens vill erkänna för sig själv. Men framför allt påminner det mig om att uppskatta livet och att inte ta det för givet.

Ta hand om er och ta hand om varandra. Njut av varandra. Säg idag allt det där du vill säga, det där som är så självklart, men som aldrig blir av.

Ikväll ringde jag till mamma och pappa och grät. Och berättade för tiotusende gången att jag älskar dem. Niotusenniohundranittionio gånger kändes inte tillräckligt.

>Dagens fundering

>Det är enkelt att hantera eller förebygga besvikelse, längtan och/eller avund genom att bestämma sig för att ogilla/dissa det som man inte har eller kan få. Enkelt, men kanske inte smart, rättvist och schysst – varken mot sig själv eller andra.

Ett parallellspår till problematiken kring okunskap -> rädsla -> avståndstagande.

>Mitt undermedvetna hade bättre koll än jag

>

2010 – Ett år fyllt av möjligheter!

Det känns lustigt att jag just det här året gjorde min egen kalender, som jag aldrig gjort förr. En kalender med mitt eget lilla budskap till mig själv – just det där budskapet. Ett år fyllt av möjligheter. Jag smakar på orden och tänker till varje gång jag ser kalendern. Ler inombords. Vänjer mig inte vid orden. Ett år fyllt av möjligheter.

Början av året bestod, känslomässigt sett, av sorg, saknad, rädsla, beslutsamhet, tro och trygghet i en salig röra.

Förändringar. Möjligheter. Förändringar. Möjligheter.

Jag vågade förlora fotfästet för en stund. Och vann ett år fyllt av möjligheter. Ett liv fyllt av möjligheter.

>Glad och tacksam

>Jag är så glad och tacksam. Glad och tacksam för alla nära.

Jag har fått så många kommentarer/meddelanden på facebook, kommentarer här på bloggen, mail, telefonsamtal och sms från familj och vänner. Och det har slagit mig att jag delvis har fått det från människor som jag förmodligen aldrig ens skulle ha träffat om det inte vore för livet med Niclas, som ju faktiskt var den jag flyttade hit för.

Jag är glad och tacksam för livet jag har skapat här i Stockholm. Jag är glad och tacksam för att jag känner mig så självklart hemma här, att jag aldrig ens funderade över vart jag skulle ta vägen rent geografiskt. För mig var det självklart att jag skulle stanna i Stockholm och den känslan är jag tacksam för – det självklara, att jag känner mig så hemma här.

Jag är glad och tacksam för att jag träffade Niclas. Han är varm, snäll, rolig och omtänksam och livet med honom har givit mig så mycket. Det är mycket jag förlorar eftersom det inte blev som vi hade tänkt oss, men det är samtidigt så mycket som jag har vunnit. Och den ovärderliga vinsten är jag glad och tacksam för.