När glansen försvinner

Det är svårt att blogga. Jag, som så många andra, har påverkats otroligt mycket av händelserna i Norge. Den där glansen i tillvaron har på något sätt försvunnit. Det är svårt att låta livet gå vidare, men samtidigt måste det få göra det. Det finns så mycket att säga och ändå inget alls. Tomt och fullt på samma gång. Jag förstår verkligen inte. Och vill inte förstå.

Jag tog på mig mitt nya halsband i helgen. Det är i silver och inhandlat på Österlens museum i Simrishamn. Det finns i både större och mindre storlekar och även i guld.

Himmelrikets nyckel
Bronsnyckel från 800-talet funnen vid Haväng på 1930-talet. Totalt har a 250 vikingatida bronsnycklar av liknande slag hittats i Norden. De finns också i övriga Västeuropa, inom områden där anglosaxiska missionärer varit verksamma. Speciellt anglosaxarna trodde på Sankte Per som himmelrikets väktare, och en amulett i form av en nyckel skulle garantera tillträde till himmelen. Originalet finns på Österlens museum i Simrishamn, som låtit framställa denna kopia i samarbete med guldsmeden Ola Lancing.

Jag har gått ur svenska kyrkan av en anledning. Jag tror inte på kyrkans och bibelns Gud. Men jag tyckte om smycket eftersom det för mig varken symboliserar Gud eller kyrkan, utan något annat. Jag tyckte på något sätt att smycket kändes bra att bära just nu.

Vi har kommit hem från semestern. Det gjorde vi redan i fredags. I helgen har vi pysslat lite här hemma. Ursprungsplanen var att vi skulle ut och segla den här veckan, men det blir inte så. Kanske till helgen.

Ikväll tog Hero och jag en kort joggingrunda runt den lilla sjön. Jag har inte sprungit på över ett år, eftersom jag egentligen hade gett upp med mina strulande vader. Insett att jag helt enkelt inte kan springa längre. Men hoppet sägs vara det sista som överger människan, så jag har gjort ett nytt försök. Tänkte att det kanske kan funka den här gången, efter ett års vila..? Att jag kanske kan hålla det till max 5 km, två gånger i veckan och att det då ska funka? Vi tog det väldigt, väldigt lugnt och jag uppskattade att Hero ville springa med mig trots att vi sprang så långsamt. Kondisen har varit bättre, men efter drygt en kilometer kom jag åtminstone in i andningen och det flöt på lite bättre. Ca tre kilometer totalt, på ca 21 minuter. Lång stretch efter det.

Fint matchande och nästan lite äckligt flickigt resp pojkigt – jag i min rosa outfit med rosa kompressionsstrumpor, rosa skosnören, rosa revär på de grå shortsen, rosa linne och rosa naglar, Hero med en turkos tröja som han fått av mig och vita shorts.

I övrigt håller jag på med en massa administrativt jobb för Felicitas foto (blä för bokföring och fakturering) och bilder från både jobb och semestern. Jag har en hel del bröllop att se fram emot att fotografera den närmsta tiden, vilket känns väldigt kul.

♥