This is why I love you

Jag har aldrig riktigt bara har umgåtts i ett endaste gäng, utan har alltid varit något mer av en fri radikal som har studsat runt lite varstans och bondat lite varstans*. Det har lett till att jag har väldigt många vänner, men inte så många vänner som “hör ihop med varandra”, eller vad jag ska säga.

Bästaste T är en såndär vän som sedan sekund ett varit totalt självskriven på inbjudningslistan. Som jag alltid har kunnat prata med och vara helt ärlig med. Som alltid har funnits där. Men bästaste T är också en såndär vän som inte riktigt hör ihop med någon annan i min vänkrets.

Så. Det var bakgrundsinformationen. Nu sitter vi ju och håller på med bordsplaceringen inför bröllopet. Och givetvis vill vi att alla våra vänner, fria radikaler som grupptillhörande, ska ha det så kul som möjligt. Så jag frågade T om det var någon på svensexan (som han var med på hela vägen in på småtimmarna) som han bondade extra bra med. Och därav följde vår sms-konversation. Han svarade att han hade trevligt med alla grabbarna och att vi får fria händer, “men finns det en singeltjej så tar jag henne!”…

Jag skrattade så att magen krampade över min egen lustighet när jag skickade mitt svar (och förlåt lilla mormor, jag hade kanske lite kul på din bekostnad)… Och lika mycket av de följande smsen!

This is why I love you!!

*Om man ska ge sig på att analysera det djupare, skulle man kunna tänka sig att det handlar om något av ett “underbar och älskad av alla-syndrom”, eller iaf att vilja vara det. Men man behöver ju inte analysera allt, eller hur?!