Det har tagit några dagar att koppla läget. Några dagars allmänt missnöje. Några dagars olust. Några dagar då jag tjatat om restresa och surfat på de olika researrangörerna, bara för att komma bort. Känt att jag längtar till solen, ljuset och värmen. Några dagars accelererande panik. Några dagars bloggläsande om äventyr i fjärran länder. Det kryper i mig. Jag längtar bort.

Jag är knäpp och jag vet det. Det är mindre än ett halvår sedan vi var på bröllopsresa till Fiji och Hong Kong. Men det KRYPER i mig. Jag vet precis vad jag lider av. Jag måste ha en plan. En resplan. Jag behöver ha något att sätta mitt fokus på. Så att jag klarar den svenska icke-vintern som det nu har slagit över till. Något att längta till, om det så är om två år. Jag längtar efter äventyr. Galna påhitt. Ovandrade stigar. En riktig resa. En riktig semester.

Jag offrar gärna tjugo svennebanansälenveckor med slushpuppy eller tjugo svennebanancharterveckor för fyra riktiga äventyrsveckor. Men för att kunna göra det, för att inte bara greppa efter nödlösningar, behöver jag ha en plan.

Jag vet att jag inte kommer att få ro i själen förrän planen är utstakad. Det har nämligen alltid varit så. Jag behöver den, planen.

Road trip i USA eller Australien? Vandring i Nya Zealand? Safari i Afrika? Utforska Centralamerika? Återvända och visa Hero mitt Sydamerika? Upptäcka sydöstra Asien?

Jag vet inte riktigt vad jag vill. Eller vad Hero vill. Jag vet bara att jag behöver en plan. En resplan. Något att både spara semesterdagar och pengar till. Något som håller mitt huvud sysselsatt. Ett mål.

Det värsta (för Hero) är, att när jag väl har listat ut var det är skon klämmer (dvs i det här fallet suget i restarmen), så vill jag ha en lösning nunununuNYSS. Hero kommer att bli tokig på mig och alldeles uppgiven. Han kommer inte (heller) att få ihop ekvationen med allt annat vi vill göra och bli alldeles bekymrad. Men vi måste lösa det. På något sätt. Det går, älskling, det går. Bara man har ett MÅL!