Vi slår igång SVT-play till frukosten och ser gårkvällens Rapport. Reportagen från Japan som vittnar om förödelse och stigande dödssiffror. Splittrade familjer, total ödeläggelse och enorm sorg. Ögonen tåras och det är svårt att svälja ner frukosten.
Vi har haft flera stora katastrofer, under bara några år, som har drabbat väldigt många människor världen över. Pakistan och Haiti, bara för att nämna två. Om man räknar människoliv har nog Japan ändå klarat sig förhållandevis bra och förutsättningarna finns för att snabbare bygga upp landet igen.
Det finns ingen vits med att jämföra elände eller säga vilka som har drabbats värst – för sorgen och katastrofen är lika stor för varje enskild människa. Men för mig är det på något sätt ändå lättare att relatera till och känna igen mig i Japan, eftersom det är mer likt det västerländska liv jag själv lever. Empatin blir ännu starkare.
Kanske är det för svårt att ta in precis allt från tex Haiti eller Pakistan, där folket hade det riktigt jävligt redan innan katastrofen och där hjälpen fortfarande behövs. Kanske måste det där inbyggda skyddssystemet till viss del stänga av för att man ska orka leva vidare i allt överflöd, som vi ju faktiskt har i Sverige.
Oberoende av katastrofernas rangordning på jävlighetsskalan – empatin för det japanska folket är stor.
Posted from WordPress for Android