Etikett: sorg

Jag behöver inga påminnelser

Jag har inte undgått nyheterna om Kristian Gidlund och Camilla Kostenniemi. Jag har bara inte haft ord.

Jag behöver inte ytterligare påminnelser om hur jävlig den där vidriga sjukdomen är. Jag har den nära.

Jag behöver inte ytterligare påminnelser om maktlösheten. Jag känner den.

Jag behöver inte en rosa månad om året för att komma ihåg att skänka pengar till cancerforskning. Det dras från vårt konto varje månad.

Jag behöver inga påminnelser om hur bräckligt och skört livet är. Jag lever med insikten varje dag.

Jag behöver inga påminnelser om eller uppmaningar till att leva livet och ta vara på stunderna med de jag älskar. Jag gör det.

Jag är redan tacksam. Jag tar redan tillvara. Jag bär redan på sorg. Jag är redan livrädd. Jag tar inget för givet.

På lördag är det ett år sedan Heromamman obarmhärtigt rycktes ifrån oss och lämnade både oss närstående och läkarna i chock.

Jag behöver inga påminnelser. Men kanske behöver du, innan det är för sent?

Och så gick jag sönder igen

Ibland händer det sånadär märkliga sammanträffanden. Som igår. Både jag och en kollega, M, dröjde oss kvar på kontoret. Hen fick syn på kortet på Xena & Hero som står på min bokhylla och frågade om det var min hund, vad det var för ras osv. Jag berättade som det var att Xenisen gick bort för drygt två år sedan, att hon var väldigt speciell och att jag fortfarande saknar och sörjer. Vi pratade ganska länge och M tyckte att Xenisen hade så fin och speciell teckning. Jag visade lite fler bilder och det här klippet från när hon käkade clementin (Xena äääälskade clementiner och det var i princip den enda gången som hon dreglade).

Det var väl en sak. Men sedan på tunnelbanan hem klev det på en tjej med en boxertik vid Slussen. Och jag lovar, hon hade exakt samma teckning som Xena hade. Till och med den vita strimman på nosen. Jag frågade tjejen om jag fick hälsa på vovven (man ska alltid fråga ägaren – glöm aldrig det), vilket jag fick. Och vi gossade tills jag var tvungen att kliva av. Boxertiken var sju år. Xena skulle varit åtta nu.

På väg hem på bussen gick jag sönder igen.

Någon timme senare fick jag ett sms från en vän som undrade om vi kunde passa familjens hund om en månad. Ingen boxer förvisso, men ändå (jag känner inte någon med boxer, tyvärr). Vi har aldrig passat den hunden tidigare, men jag tycker att hon är supermysig och blev väldigt glad för frågan. Man vill inte lämna iväg sin älskade hund till vem som helst.

Sammanträffanden. Tre stycken på samma dag. Är det inte lite märkligt ändå?

Spår i snön, spår i mitt hjärta

Det har fallit snö över natten. Blöt, tung snö. Jag möts av fotspår och önskar så innerligt att de inte bara kom från en hund i kvarteret.

Idag skulle Xena ha fyllt åtta år. Hon borde ha fyllt åtta år. Jag borde ha tagit henne till dagis på morgonen och givit henne något extra gott till kvällen. Jag borde ha köpt en latexleksak och slagit in i ett paket som hon kunde riva upp med samma entusiasm som alltid.

Det är drygt två år sedan hon rycktes från mig och jag saknar henne så himla, himla mycket. Jag kommer aldrig att glömma henne, eller sluta sakna henne.

Spår i snön, påminner om spåren i mitt hjärta.image

Två månader

Två månader har gått. Det är svårt att ta in. Det känns som en evighet sedan – vi har gått igenom så väldigt mycket på den här korta tiden – samtidigt som det är svårt att ens förstå vad som har hänt. Att det kunde hända. Att hon är borta.

Ilskan som jag bar på har börjat att blekna, men lämnar en likgiltig, grå skugga efter sig.

Det går att sätta sorgen på paus, och det är dessutom ett måste emellanåt, men den riktigt sprudlande glädjen är svårflörtad.

Igår konverserade jag med ”mina” två familjer i Essence Vitae. Berättade. Jag har tänkt så mycket på dem, men inte velat tynga ner dem med mitt tråkiga besked. De går igenom sina egna helveten. Men nu hörde jag i alla fall av mig. Jag ville inte inte göra det längre, jag ville berätta att jag tänker på dem.

Flickan på nio år, som redan gått igenom så mycket, fick tillbaks cancern i somras och tvingades amputera ena benet, från halva bäckenet, i augusti. Ett halvårs efterbehandlingar har precis startat. Det värmer hjärtat att de har haft besök av Sofias Änglar – jag kommer att påminna när programmet sänds.

Pojken med hjärntumör väntar på svar från den senaste uppföljningsrönten och familjen önskar sig en tidig julklapp.

Jag önskar att jag vore totalt omedveten om begrepp som tumörer, cytostatika, strålning, hormonbehandling, kortison, metastaser. Idag finns det inte en enda familj i Sverige som inte känner någon, som känner någon…

Fuck cancer. Fuck cancer så in i helvete.

Årets julklapp går till Cancerfonden och Ung Cancer.

Vad önskar du dig? Kommer du ihåg att stanna upp från stressen, dematerialisera sinnet och värdesätta det finaste i livet – kärleken till och tid med de du älskar?