Ibland händer det sånadär märkliga sammanträffanden. Som igår. Både jag och en kollega, M, dröjde oss kvar på kontoret. Hen fick syn på kortet på Xena & Hero som står på min bokhylla och frågade om det var min hund, vad det var för ras osv. Jag berättade som det var att Xenisen gick bort för drygt två år sedan, att hon var väldigt speciell och att jag fortfarande saknar och sörjer. Vi pratade ganska länge och M tyckte att Xenisen hade så fin och speciell teckning. Jag visade lite fler bilder och det här klippet från när hon käkade clementin (Xena äääälskade clementiner och det var i princip den enda gången som hon dreglade).
Det var väl en sak. Men sedan på tunnelbanan hem klev det på en tjej med en boxertik vid Slussen. Och jag lovar, hon hade exakt samma teckning som Xena hade. Till och med den vita strimman på nosen. Jag frågade tjejen om jag fick hälsa på vovven (man ska alltid fråga ägaren – glöm aldrig det), vilket jag fick. Och vi gossade tills jag var tvungen att kliva av. Boxertiken var sju år. Xena skulle varit åtta nu.
På väg hem på bussen gick jag sönder igen.
Någon timme senare fick jag ett sms från en vän som undrade om vi kunde passa familjens hund om en månad. Ingen boxer förvisso, men ändå (jag känner inte någon med boxer, tyvärr). Vi har aldrig passat den hunden tidigare, men jag tycker att hon är supermysig och blev väldigt glad för frågan. Man vill inte lämna iväg sin älskade hund till vem som helst.
Sammanträffanden. Tre stycken på samma dag. Är det inte lite märkligt ändå?
av Felicitas
<3
Minns henne också som speciell hund efter de gånger jag träffat henne.
Tänk om man fick ha hunden med sig på jobbet, vilken dröm! Då hade jağ inte tvekat en sekund!
Jag har träffat den där boxern vid Slussen jag med, hon är superfin, och verkligen, verkligen Xenalik!
Vet du, Xena var fantastisk, men framförallt var det du som gjorde henne fantastisk. Ni i kombination liksom. Det är tufft med hundvänner som inte får stanna kvar fastän vi vill.