Etikett: saknad

Jag vet vem jag ska mysa med ikväll

Jag vet vem jag ska mysa med ikväll. Eller vilka, kanske jag ska säga. 
Mamsen, papsen & Tessa kommer alltså upp ikväll. Jag längtar efter dem!! I morgon tidigt åker vi tillsammans till Avasjö – det kommer att bli ännu en mysig påsk! Såhär såg det ut förra året, då var Tessafisen lite mindre (och jag lekte med mitt vidvinkelobjektiv).

På tal om Avasjö. Det här året önskade jag mig en speciell sak i julklapp. Och jag fick tillbaks ett löfte. Jag ska få fotografera mamma & pappa tillsammans, på riktigt. Utan att pappa gnäller över att det tar tid eller fnyser åt mina tokigheter. 🙂 Den julklappen ska jag casha in i Avasjö, för där finns inga måsten som pockar på uppmärksamhet. Jag har således ställt lite krav på mina älskade föräldrar. Att de ska ta med sig andra kläder än bara vi-är-mitt-ute-i-ingenstans-och-ingen-ser-oss-kläder… 😉

Looking forward.

Och så gick jag sönder igen

Ibland händer det sånadär märkliga sammanträffanden. Som igår. Både jag och en kollega, M, dröjde oss kvar på kontoret. Hen fick syn på kortet på Xena & Hero som står på min bokhylla och frågade om det var min hund, vad det var för ras osv. Jag berättade som det var att Xenisen gick bort för drygt två år sedan, att hon var väldigt speciell och att jag fortfarande saknar och sörjer. Vi pratade ganska länge och M tyckte att Xenisen hade så fin och speciell teckning. Jag visade lite fler bilder och det här klippet från när hon käkade clementin (Xena äääälskade clementiner och det var i princip den enda gången som hon dreglade).

Det var väl en sak. Men sedan på tunnelbanan hem klev det på en tjej med en boxertik vid Slussen. Och jag lovar, hon hade exakt samma teckning som Xena hade. Till och med den vita strimman på nosen. Jag frågade tjejen om jag fick hälsa på vovven (man ska alltid fråga ägaren – glöm aldrig det), vilket jag fick. Och vi gossade tills jag var tvungen att kliva av. Boxertiken var sju år. Xena skulle varit åtta nu.

På väg hem på bussen gick jag sönder igen.

Någon timme senare fick jag ett sms från en vän som undrade om vi kunde passa familjens hund om en månad. Ingen boxer förvisso, men ändå (jag känner inte någon med boxer, tyvärr). Vi har aldrig passat den hunden tidigare, men jag tycker att hon är supermysig och blev väldigt glad för frågan. Man vill inte lämna iväg sin älskade hund till vem som helst.

Sammanträffanden. Tre stycken på samma dag. Är det inte lite märkligt ändå?

Spår i snön, spår i mitt hjärta

Det har fallit snö över natten. Blöt, tung snö. Jag möts av fotspår och önskar så innerligt att de inte bara kom från en hund i kvarteret.

Idag skulle Xena ha fyllt åtta år. Hon borde ha fyllt åtta år. Jag borde ha tagit henne till dagis på morgonen och givit henne något extra gott till kvällen. Jag borde ha köpt en latexleksak och slagit in i ett paket som hon kunde riva upp med samma entusiasm som alltid.

Det är drygt två år sedan hon rycktes från mig och jag saknar henne så himla, himla mycket. Jag kommer aldrig att glömma henne, eller sluta sakna henne.

Spår i snön, påminner om spåren i mitt hjärta.image

Tågintensivt

Det har varit tågintensivt i helgen. Ticket to Ride är väldigt roligt! Fyra vinster och två andraplaceringar (där vinsten var snöpligt nära) har det blivit sedan vi köpte spelet. Jaja, jag vet att skryter lite, men det får jag ju göra eftersom det här är mitt alldeles egna lilla egoplace i cyberspace. 😉
image

Idag är det två veckor sedan jag halkade och slog svanskotan, som gjorde att jag sedan fick ryggskott som pricken över i. Ryggskottet är i princip helt borta. Svanskotan är mycket bättre, men inte helt bra.

I övrigt är jag så glad att jag har tagit upp bloggandet på riktigt igen. Jag har saknat det. Jag behöver det. Skrivandet hjälper mig på så många sätt.

Idag har jag på mig det fina halsbandet som jag hittade igår (djupt nere mellan kuddarna i soffan – Hero hade somnat med det när han skulle hjälpa mig att trassla ut det). Det som jag fick från mina föräldrar, som har varit borttappat i ett halvår. ♥ Jag längtar efter att åka till Skåne och träffa min familj. Jag saknar dem. Det enda jag fasar för är att skånevintern ska sätta stopp för oss.

Saknar

Hon rusar in genom dörren och blir så glad när hon ser mig, att hon kissar ner mina strumpor. Virvelvind genom huset. Tessafisen, som hon har vuxit de här månaderna!! I julas var hon en liten bajskorv. Nu är hon lika stor som Xena var.

I morse kom hon och väckte oss. Sprang mellan min sida av sägen och Heros sida av sängen. Glad, kelsjuk och uppspelt.

Tessafisen är lik Xenisen till personligheten, fast inte lika dampig. Tessa är lika glad, gossig, nyfiken och kelsjuk. Samma kroppsspråk. Tessafisen är dock mer tjuvaktig – stjäl allt hon kommer över, men lämnar i alla fall tillbaks när hon måste. Xenisen var extremt morgontrött. Tessafisen är morgonpigg, så mamsen & papsen är trötta småbarnsföräldrar.

Nu är vi på väg till Avasjö med mamsen & papsen. Några härliga vårvinterdagar väntar. Tessafisen har somnat.

image

Jag saknar fyrfota kärlek.