Jag har inte undgått nyheterna om Kristian Gidlund och Camilla Kostenniemi. Jag har bara inte haft ord.
Jag behöver inte ytterligare påminnelser om hur jävlig den där vidriga sjukdomen är. Jag har den nära.
Jag behöver inte ytterligare påminnelser om maktlösheten. Jag känner den.
Jag behöver inte en rosa månad om året för att komma ihåg att skänka pengar till cancerforskning. Det dras från vårt konto varje månad.
Jag behöver inga påminnelser om hur bräckligt och skört livet är. Jag lever med insikten varje dag.
Jag behöver inga påminnelser om eller uppmaningar till att leva livet och ta vara på stunderna med de jag älskar. Jag gör det.
Jag är redan tacksam. Jag tar redan tillvara. Jag bär redan på sorg. Jag är redan livrädd. Jag tar inget för givet.
På lördag är det ett år sedan Heromamman obarmhärtigt rycktes ifrån oss och lämnade både oss närstående och läkarna i chock.
Jag behöver inga påminnelser. Men kanske behöver du, innan det är för sent?
<3 <3 <3
Kan bara beklaga sorgen för Heromamma, Kristian, Camilla och alla andra som fått sätta sitt liv till pga denna hemska sjukdom (och alla andra tragiska bortgångar. Man får ett liv och får helt enkelt göra det bästa av det varje dag, sekund och minut!
Kärlek. Att en sjukdom ska vara så vanlig att alla är drabbade på något sätt. Är också rädd.