Två månader har gått. Det är svårt att ta in. Det känns som en evighet sedan – vi har gått igenom så väldigt mycket på den här korta tiden – samtidigt som det är svårt att ens förstå vad som har hänt. Att det kunde hända. Att hon är borta.
Ilskan som jag bar på har börjat att blekna, men lämnar en likgiltig, grå skugga efter sig.
Det går att sätta sorgen på paus, och det är dessutom ett måste emellanåt, men den riktigt sprudlande glädjen är svårflörtad.
Igår konverserade jag med ”mina” två familjer i Essence Vitae. Berättade. Jag har tänkt så mycket på dem, men inte velat tynga ner dem med mitt tråkiga besked. De går igenom sina egna helveten. Men nu hörde jag i alla fall av mig. Jag ville inte inte göra det längre, jag ville berätta att jag tänker på dem.
Flickan på nio år, som redan gått igenom så mycket, fick tillbaks cancern i somras och tvingades amputera ena benet, från halva bäckenet, i augusti. Ett halvårs efterbehandlingar har precis startat. Det värmer hjärtat att de har haft besök av Sofias Änglar – jag kommer att påminna när programmet sänds.
Pojken med hjärntumör väntar på svar från den senaste uppföljningsrönten och familjen önskar sig en tidig julklapp.
Jag önskar att jag vore totalt omedveten om begrepp som tumörer, cytostatika, strålning, hormonbehandling, kortison, metastaser. Idag finns det inte en enda familj i Sverige som inte känner någon, som känner någon…
Fuck cancer. Fuck cancer så in i helvete.
Årets julklapp går till Cancerfonden och Ung Cancer.
Vad önskar du dig? Kommer du ihåg att stanna upp från stressen, dematerialisera sinnet och värdesätta det finaste i livet – kärleken till och tid med de du älskar?