Etikett: cancer

Jag behöver inga påminnelser

Jag har inte undgått nyheterna om Kristian Gidlund och Camilla Kostenniemi. Jag har bara inte haft ord.

Jag behöver inte ytterligare påminnelser om hur jävlig den där vidriga sjukdomen är. Jag har den nära.

Jag behöver inte ytterligare påminnelser om maktlösheten. Jag känner den.

Jag behöver inte en rosa månad om året för att komma ihåg att skänka pengar till cancerforskning. Det dras från vårt konto varje månad.

Jag behöver inga påminnelser om hur bräckligt och skört livet är. Jag lever med insikten varje dag.

Jag behöver inga påminnelser om eller uppmaningar till att leva livet och ta vara på stunderna med de jag älskar. Jag gör det.

Jag är redan tacksam. Jag tar redan tillvara. Jag bär redan på sorg. Jag är redan livrädd. Jag tar inget för givet.

På lördag är det ett år sedan Heromamman obarmhärtigt rycktes ifrån oss och lämnade både oss närstående och läkarna i chock.

Jag behöver inga påminnelser. Men kanske behöver du, innan det är för sent?

Igår

Igår skulle Heromamman ha fyllt 56 år. Vi fick aldrig uppleva det tillsammans.

Jävla skitcancer.

Hjärntumör är den elfte vanligaste cancerformen i Sverige och den näst vanligaste dödsorsaken bland neurologiska sjukdomar. Det finns olika graderingar av elakhet för de maligna tumörerna och för de som får en mer aggressiv form är överlevnadsprocenten i genomsnitt bara 50% efter fem år. Man nämner inte ens de funktionsnedsättningar – både fysiska och kognitiva – som många överlevande patienter får som en följd av tumören i sig, men även av operationer och behandlingar.

Sjukvården har kommit långt i behandlingen av hjärntumörer, men det behövs fortfarande mycket forskning så att fler får leva ett långt och värdigt liv.

Nästa gång är det kanske din mamma som drabbas, eller du själv, eller ditt barn. Blir det vinst eller förlust i cancerlotteriet? Tillsammans kan vi påverka oddsen.

Forskning om hjärntumörer och annan cancer i nervsystemet bedrivs på Karolinska Universitetssjukhuset i Stockholm. Cancerforskning är nästan uteslutande finansierad via bidrag. Skicka ditt bidrag till:

Neuroonkologisk forskning
Bankgiro 5007-6322
Projekt 102803
kst 91405
image

Två månader

Två månader har gått. Det är svårt att ta in. Det känns som en evighet sedan – vi har gått igenom så väldigt mycket på den här korta tiden – samtidigt som det är svårt att ens förstå vad som har hänt. Att det kunde hända. Att hon är borta.

Ilskan som jag bar på har börjat att blekna, men lämnar en likgiltig, grå skugga efter sig.

Det går att sätta sorgen på paus, och det är dessutom ett måste emellanåt, men den riktigt sprudlande glädjen är svårflörtad.

Igår konverserade jag med ”mina” två familjer i Essence Vitae. Berättade. Jag har tänkt så mycket på dem, men inte velat tynga ner dem med mitt tråkiga besked. De går igenom sina egna helveten. Men nu hörde jag i alla fall av mig. Jag ville inte inte göra det längre, jag ville berätta att jag tänker på dem.

Flickan på nio år, som redan gått igenom så mycket, fick tillbaks cancern i somras och tvingades amputera ena benet, från halva bäckenet, i augusti. Ett halvårs efterbehandlingar har precis startat. Det värmer hjärtat att de har haft besök av Sofias Änglar – jag kommer att påminna när programmet sänds.

Pojken med hjärntumör väntar på svar från den senaste uppföljningsrönten och familjen önskar sig en tidig julklapp.

Jag önskar att jag vore totalt omedveten om begrepp som tumörer, cytostatika, strålning, hormonbehandling, kortison, metastaser. Idag finns det inte en enda familj i Sverige som inte känner någon, som känner någon…

Fuck cancer. Fuck cancer så in i helvete.

Årets julklapp går till Cancerfonden och Ung Cancer.

Vad önskar du dig? Kommer du ihåg att stanna upp från stressen, dematerialisera sinnet och värdesätta det finaste i livet – kärleken till och tid med de du älskar?