Kategori: Felicitas 3.0

Idag var det besök hos barnmorskan igen. Hon är bra och får mig att känna mig trygg. Förtroendeingivande och lugn, men samtidigt med ett stänk av humor. Hon tar sig tid, stressar inte. Lyssnar. Frågar på ett bra sätt, utan att vara för påträngande och ge andnöd. Jag tror att hon är en såndär person som har en förmåga att ta sig under ytan även på människor som inte är så öppna av sig. Jag tror mer och mer att hon är precis rätt för mig.

Vi pratade lite om Aurorasamtalet i fredags, vad nästa steg är och hur det känns nu. Jag kunde konstatera att jag för första gången klarade av att prata om det utan att totalt bryta ihop i tårar (fick bara lite glansiga ögon och darr på rösten…). Även Hero noterade det och kramade mig stolt. Han är bäst, min Hero.

Sedan kände barnmorskan på magen, mätte SF-måttet och vi fick höra Piggelins galopperande hjärta. Barnmorskan fick sig en bestämd buff efter en stund. 🙂 Glukoset låg på 4,3. Blodtrycket låg på 100/65. SF-måttet låg på 27 cm, dvs precis under medianen för veckan vi är i. Allt såg fint ut med andra ord.

Det där med SF-mått är ganska skönt att få se och höra hos barnmorskan, för det är förvånande många som har åsikter om hur stor/liten en gravid kvinna är, eller hur mycket/lite hon har gått upp i vikt. Om jag inte visste att mitt SF-mått ligger precis på medianen, skulle sådana kommentarer nog oroa mig en del. Att Piggelin inte växer normalt eller så.

Ett vänligt råd jag skulle vilja ge folk i allmänhet: Det finns ingen anledning att kommentera varken vikt eller storlek på magen hos en gravid kvinna. Jag lovar att barnmorskan håller medicinsk stenkoll och följer det under hela graviditeten. Och hen vidtar åtgärder om det finns behov av det. Barnmorskan har en utbildning som sjuksköterska i botten, sedan en påbyggnadsutbildning som barnmorska ovan på det. Det är totalt minst 4,5 års studier och barnmorskan är fullt kompetent att avgöra vad som är normalt och inte. Både vikt och storlek på mage är för många gravida en känslig fråga* och bara för att någon är gravid är det inte mer okej än annars för gemene man att ha en massa åsikter hit eller dit om hur hon ser ut, eller hur stor hon har blivit. Säg i stället att magen är fin, om du nu känner ett väldigt stort behov av att kommentera den. Och vikten? Just don’t go there. Om den gravida kvinnan känner ett behov av att prata om sin vikt med dig, så kommer hon att ta upp det själv.
*Baserat på väldigt många ledsna, upprörda eller arga inlägg och kommentarer i olika forum för gravida som jag är med i.

Sedan det där med att känna på magen. Det är såklart högst individuellt vad någon tycker är okej eller inte och jag är nog inte den känsligaste personen i just den här frågan (kanske för att jag är ganska fysisk och kramig av mig), men jag vet att många gravida kvinnor tycker att det är jobbigt när obehöriga tar sig friheter. Jag skulle vilja ge några förslag på tumregler, som åtminstone stämmer in på mig. 🙂
1. Är ni nära vänner eller familj? Då är det förmodligen helt okej att du känner på magen, men hur just er relation ser ut har du nog en ganska bra känsla för.
2. Är den gravida kvinnan någon som du skulle krama om hon inte vore gravid? Då är det större sannolikhet att hon tycker att det är okej om du känner på magen, men det är inget som du för den sakens skull ska ta för givet.
3. Är den gravida kvinnan någon som du normalt inte brukar krama? Då är det mer sannolikt att hon inte tycker att det är okej om du känner på magen utan att fråga först.
4. Är du en total främling för den gravida kvinnan? Just don’t go there.

Här är min alldeles normala, perfekta Piggelin-mage i vecka 29 (28+1 för att vara exakt). Brukar vi kramas när vi ses? Då är det för min del ett bra tecken på att det är okej att känna.

Så kliver vi in i vecka 29 (28+0) och därmed tredje och sista trimestern – ännu en milstolpe! Nu är det 12 veckor kvar till BF.

Piggelin är nu ca 35 cm lång och väger omkring 1,3 kg. Det är en intensiv tillväxtperiod de närmsta veckorna (vilket också syns på magen!) och det blir allt trängre där inne. Det buffas fortfarande en hel del emellanåt, men rörelserna övergår mer och mer till bökande och stretchande. Det är procentuellt sett mindre fostervatten nu, vilket gör att det blir lättare att känna specifika kroppsdelar. Igår var första gången vi distinkt kunde känna en kroppsdel genom att trycka på magen och jag tror att det kan ha varit en fot eller ett knä.

För min del börjar det kännas i ryggen, som ju belastas annorlunda rent anatomiskt. Energin tar fortare slut och fötterna värker efter en stunds stående/gående. Den nattliga kissningen har utökats till 2-3 den senaste veckan och lungorna trycks ihop, så det blir allt svårare att andas. Men jag mår generellt sett bra.

Idag kände Hero och jag Piggelin hicka för första gången. Vi låg i sängen och klappade på magen, innan vi skulle kliva upp. Hero kände svaga, rytmiska buffar och vi fattade först inte vad det kunde vara, utan funderade på vad Piggelin höll på med där inne. Sedan trillade polletten ner – hicka! 🙂

Idag ska vi fira lite jul med Heropappan, Ami och Herosystern med familj. Blir trevligt.

Jag anser mig själv vara en ganska tuff tjej som har stått på egna ben och vågat ta mig an utmaningar, tack vare en trygg och kärleksfull uppväxt. Men det finns en sak som verkligen skrämmer mig. Något som jag har varit rädd för i hela mitt vuxna liv. Något som inte många vågar prata om, men som jag är långt ifrån ensam om att känna. Förlossningsrädsla.

Jag är inte rädd för smärtan eller hur jag ska kunna hantera den (vilket många är, enligt vad jag har förstått), den biten känner jag snarare att jag ju liksom bara får acceptera och ta. Jag tvivlar inte på att det kommer att göra djävulskt ont att föda, men det i sig ger mig inte ångest och panik. Det känns såklart inte kul med smärta och det är givetvis inte något jag ser fram emot, men det är vad det är och jag är inte rädd för smärtan i sig, utan att för den sakens skull förringa den. Min förlossningsrädsla bottnar i annat. Jag är av olika anledningar rädd för komplikationer. Jag är rädd för att vara utelämnad och att inte bli respekterad eller lyssnad på. Jag är rädd för de stora resursbrister som så länge funnits inom vården och att jag därmed inte får den hjälp jag behöver i ett utsatt läge. Jag är rädd för att andra tar fel beslut och att det därför går åt skogen på ett eller annat sätt. Jag är rädd för att något ska hända antingen Piggelin, mig eller oss båda som ger men för livet eller värre än så.

Förlossningsrädslan påverkar mig och ger mig mardrömmar. Den blir värre och värre ju närmare det oundvikliga kommer. På grund av detta har jag och Hero idag varit på något som kallas Aurorasamtal, vilket vi fått via remiss från vår barnmorska. Det var ett jobbigt, men bra samtal. Och det blir fler.

Igår var det begravning av Herofastern. Det var en varm och fin begravning, men såklart tung och dränerande samtidigt. Ett mycket vackert och uppskattat tal hölls (där media fick sig en rejäl, välförtjänt känga), som ramade in Herofastern väl. Det blev ett fint avslut på en alldeles för kort resa.

Det var en konstig känsla att känna Piggelins buffar samtidigt som vi tog farväl av Herofastern. Livet möter döden – så konkret. Ett avslut och något som just ska börja. På ett sätt kändes det skönt och hoppfullt att känna buffarna där och då, men det var också en påminnelse om alla kommande stunder vi inte kommer att få tillsammans. Stunder som vi alla hade sett fram emot, men som inte blir. Att vara i Heliga Korsets kapell var också en påminnelse om när vi tog farväl av Heromamman för tre år sedan. Stunder vi heller aldrig får och en saknad som är stor.

Efter begravningsgudstjänsten fick vi träffa Pyret, Herosysterns veckogamla tjej. En söt liten plutt och jag längtar tills Piggelin är här.

Snart är även andra trimestern över. På söndag går vi in i den tredje och sista. Det ser jag fram emot – ännu en milstolpe.

Förra veckan fick Herosystern barn. En Piggelinkusin som blir nära i både ålder och distans. Förhoppningsvis kommer de att ha roligt med varandra. Vargen finns ju såklart redan i Skåneland, men jag tror inte att han kommer att bli så impad av Piggelin. Åtminstone inte initialt. Men det återstår att se.

Det fina med att vara gravid. Förutom det alldeles uppenbara – att jag bär på en liten Piggelin som är 50 % mig, 50 % Hero och 100 % kärlek. Det är i sig så fantastiskt att jag får svårt att uttrycka mig. Det finns dock även andra saker som är fint, för mig, med att vara gravid. Den ena graviditeten är ju inte den andra lik, sägs det, och olika kvinnor råkar ut för olika saker och drabbas olika av hormonerna. Men för mig, så är bär graviditeten med sig några uppenbara fördelar (förutom att jag hittills varit förskonad från de värsta nackdelarna, vilket ju är en fördel i sig).

*Mitt hår är inte alls lika kinkigt längre. Normalt blir det flottigt och ofräscht bara på några dagar, men sedan jag blev gravid kan jag vänta minst dubbelt så länge innan jag måste tvätta det (givetvis duschar jag emellan ändå…). Det är så himla skönt och jag njuter så länge det varar.
*Jag tappar typ inget hår alls, vilket är en stor skillnad mot normalt. Jag vet dock att det innebär att jag kommer att tappa typ allt på en gång under amningen i stället (om amningen funkar, men det hoppas jag), men just nu njuter både jag och Hero av att slippa plocka hårstrån! 🙂
*Lugnet. Jag är normalt ganska rastlös och har svårt att bara ta det lugnt i soffan, men det har jag blivit mycket bättre på sedan jag blev gravid. Jag känner mig lugnare i själen och inte alls lika rastlös, trots att jag har mycket att göra. Jag antar att det är hormonerna som har en positiv inverkan. En del kvinnor blir ju mer uppeldade och lättirriterade under graviditeten, men jag känner mig i så fall mer åt andra hållet och inte alls ”hormonstinn”. Skönt!

Igår var vi förresten på en förlossnings- och föräldraförberedande kurs, del ett, på Danderyds sjukhus i drygt tre timmar. Den typen av kurs är gratis och erbjuds alla blivande föräldrar inom vårt landsting. Vi åkte direkt till Danderyds sjukhus efter att ha landat på Arlanda. Kursen var generellt sett bra, men jag störde mig på några saker*. Jag väljer dock att bära med mig de bra sakerna från kusen. Mycket hade jag redan läst lite djupare om i Gudrun Abascals bok Att föda – en barnmorskas tankar, råd och erfarenheter, vilken jag fått rekommenderad (och jag rekommenderar gärna den boken vidare). Det skadar dock inte att höra saker på olika sätt, av olika professionella personer och alltid blir det en ny insikt eller lärdom. Dessutom fick vi möjlighet att ställa frågor, vilket också är bra. För Heros del var det nog desto mer som var nytt och matnyttigt, eftersom han inte har läst den där boken. Jag tror för övrigt att det är väldigt bra att gå kursen tillsammans. Andra och sista tillfället är på måndag och då är det 3,5 timmar.
*Jag störde mig på att föreläsaren förutsatte en del saker, som inte alls behöver vara verkligheten för alla utan att det för den sakens skull är fel. Till exempel en sådan sak som att inte alla av olika anledningar känner en gränslös kärlek till sitt nyfödda barn från första sekund. Men det är ett tabubelagt område och föreläsaren gjorde inte saken bättre.

I januari ska vi dels gå på profylaxkurs, dels amningskurs. Jag har varit lite tveksam till det tidigare (framför allt profylaxkursen), men många rekommenderar just de kurserna starkt, så varför inte känna sig så förberedd som möjligt? Är de bra så är det ju kanon och är de inte bra är det ”bara” bortkastad tid och pengar – vi väljer ju själva vad vi tar till oss och inte.

Det börjar svartna framför ögonen, pulsen stiger, jag känner ett tilltagande illamående och att jag snart kommer att svimma. Det har hänt några gånger under graviditeten; när jag stått i duschen, på tunnelbanan osv. Det är läskigt när det händer och senast var i morse på tunnelbanan. Det är inget kul ställe att tappa kontrollen på – en är inte direkt omgiven av vänner, utan ensam bland tusen. Jag fick vingla fram och be om en sittplats, vilket jag fick utan knussel. Efter en stund kom en kvinna fram, klappade mig på axeln och frågade om jag klarade mig. Det värmde. Och det kändes bättre igen när jag hade suttit ett tag. Men det är obehagligt att råka ut för, som sagt.

Jag är ganska säker på att det är blodtrycksfall på grund av mitt hyfsat låga blodtryck. Men hellre lite lågt blodtryck än för högt. Lågt blodtryck är trots allt inte skadligt för varken mig eller Piggelin (förutom om jag skulle svimma och slå mig, såklart), även om det är obehagligt med blodtrycksfall.

Jag har varit trött ett tag och det känns inte som att det hjälper att sova. Koncentrationen blir lidande och jag funderar mer och mer på det där med hur länge det funkar att jobba heltid. Riskmomenten i mitt jobb har blivit bortplockade (dvs jag ska inte göra fler kundbesök), så jag har ingen fysisk anledning att inte jobba, men om det är pingpong i hjärnan funkar det ju inte heller så bra eftersom mitt jobb är ganska krävande mentalt. Nåja. Vi får väl se vad som händer.