Det börjar svartna framför ögonen, pulsen stiger, jag känner ett tilltagande illamående och att jag snart kommer att svimma. Det har hänt några gånger under graviditeten; när jag stått i duschen, på tunnelbanan osv. Det är läskigt när det händer och senast var i morse på tunnelbanan. Det är inget kul ställe att tappa kontrollen på – en är inte direkt omgiven av vänner, utan ensam bland tusen. Jag fick vingla fram och be om en sittplats, vilket jag fick utan knussel. Efter en stund kom en kvinna fram, klappade mig på axeln och frågade om jag klarade mig. Det värmde. Och det kändes bättre igen när jag hade suttit ett tag. Men det är obehagligt att råka ut för, som sagt.
Jag är ganska säker på att det är blodtrycksfall på grund av mitt hyfsat låga blodtryck. Men hellre lite lågt blodtryck än för högt. Lågt blodtryck är trots allt inte skadligt för varken mig eller Piggelin (förutom om jag skulle svimma och slå mig, såklart), även om det är obehagligt med blodtrycksfall.
Jag har varit trött ett tag och det känns inte som att det hjälper att sova. Koncentrationen blir lidande och jag funderar mer och mer på det där med hur länge det funkar att jobba heltid. Riskmomenten i mitt jobb har blivit bortplockade (dvs jag ska inte göra fler kundbesök), så jag har ingen fysisk anledning att inte jobba, men om det är pingpong i hjärnan funkar det ju inte heller så bra eftersom mitt jobb är ganska krävande mentalt. Nåja. Vi får väl se vad som händer.
av Felicitas