Ett sista farväl

Igår var det begravning av Herofastern. Det var en varm och fin begravning, men såklart tung och dränerande samtidigt. Ett mycket vackert och uppskattat tal hölls (där media fick sig en rejäl, välförtjänt känga), som ramade in Herofastern väl. Det blev ett fint avslut på en alldeles för kort resa.

Det var en konstig känsla att känna Piggelins buffar samtidigt som vi tog farväl av Herofastern. Livet möter döden – så konkret. Ett avslut och något som just ska börja. På ett sätt kändes det skönt och hoppfullt att känna buffarna där och då, men det var också en påminnelse om alla kommande stunder vi inte kommer att få tillsammans. Stunder som vi alla hade sett fram emot, men som inte blir. Att vara i Heliga Korsets kapell var också en påminnelse om när vi tog farväl av Heromamman för tre år sedan. Stunder vi heller aldrig får och en saknad som är stor.

Efter begravningsgudstjänsten fick vi träffa Pyret, Herosysterns veckogamla tjej. En söt liten plutt och jag längtar tills Piggelin är här.