Vem var jag för ett år sedan? Till 99 procent precis den samma som idag, skulle jag nog säga. Men livet var annorlunda då. Jag hade en ständig oro som bodde i mig.
Jag hade ett jobb i en organisation som inte alls funkade (för mig). Jag hade stora problem med nässelutslag.
Då bodde jag i en tvåa söder om Söder med Hero och Xena. En Xenis som började bli lite tröttare och som åt allt sämre, men som ändå hade en sjuhelsikes livsgnista och kärlek som aldrig slutade flöda. Någonstans långt inne i hjärnan började jag förstå att jag kanske inte skulle få ha henne hos mig så länge till, men jag anade inte att det skulle gå så fort på slutet. Och vad än hjärnan försökte förstå, ville inte hjärtat ta det till sig. Jag försökte att glädjas åt nuet, utan att oron skulle äta upp glädjen. Men det var inte helt enkelt..jpg)
Idag för ett år sedan gjorde jag något som jag alltid kommer att ångra, undra över och bära med mig. Jag förgiftade Xena – jag gav henne russin i tron att de var helt ofarliga. Hon hade ätit dåligt en tid och det var bara ett infall att låta henne smaka. Och hon älskade dem. Så hon fick några fler. Inte jättemånga eftersom hennes mage var så känslig och jag inte visste hur hon skulle reagera, men som ett test (på om magen klarade dem) och en liten belöning. Och för att sätta igång hungerskänslorna, så att hon skulle äta bättre.
Jag kommer alltid att undra vad som hade hänt om hon inte hade fått de där russinen. Hade det förändrat något alls? Blev de ett ofrivilligt sätt att skynda på processen, göra det jobbiga slutet mindre utdraget än vad det hade varit annars? Eller förgiftade jag henne verkligen – hade hon levt idag om hon inte hade fått dem? Jag kommer aldrig att få ett svar, men jag kommer alltid att undra. Jag kommer för alltid att hata russin. Jag kommer för alltid att klandra mig själv.
Jag vet inte om det är som jag försöker döva min ångest, men jag tror ändå inte att Xena hade levt idag om hon inte hade fått i sig russin. Kanske hade hon levt några månader längre, jag vet inte. Hon hade blivit markant sämre under hösten – var tröttare och åt allt sämre. Och veterinärerna hade sagt sedan länge, att “när det väl börjar gå utför, går det fort”. Kanske var det till och med till det bättre det som ändå hände, att lidandet på slutet blev relativt snabbt och kort? Jag vet inte. Men jag bär det med mig, tillsammans med sorgen och saknaden..jpg)
Jag var samma jag för ett år sedan. Men ångesten, förtvivlan och oron kulminerade när jag förstod vad jag hade gjort.
av Felicitas
Kära fina blir så ledsen när du skriver om russinincidenten och vilka kval du lider pga av det. Vilken godhjärtad hundägare som helst skulle agerat som du och jag har aldrig någonsin hört talas om att russin skulle vara skadligt. Skulle aldrig ana det ens, kanske lös i magen på sin höjd.
Det är oturligt att det skedde precis innan hon gick bort, oturligt gentemot dig att du utöver sorgen skulle behöva gå omkring med tankar som “tänk om”. Men jag tror att du själv ändå vet att det hade inte spelat ngn roll. Det är så vansinnigt plågsamt när e
Sötaste du! Jag förstår att du funderar, men försök att inte klandra dig! Hur skulle du kunnat veta..? Du gjorde det av kärlek. (men förmodligen kommer du att fundera lika länge som du saknar. Och sakna, ja du vet, lika mycket som du älskat). Stor varm kram
Jag kan inte läsa ett endaste inlägg om Xena utan att börja gråta. Fina, lilla busiga, härliga Xena!!!