Kategori: Julkalender 2011

Jag har haft många härliga jular. Både med mammas stora del av släkten och med pappas stora del av släkten. Och med bara lilla familjen, alldeles själva. I stället för att berätta om ett specifikt julminne, berättar jag om hur våra jular har sett ut och några känslor jag har med mig från mina jular som barn.

Först ska jag berätta lite om min släkt, så ni förstår omfattningen.

Mamma är mellanbarn i en kull om 6 (fem flickor, en pojke) och jag har bara på mammas sida 10 kusiner. Inklusive mig och mina syskon är vi 13 barnbarn till mormor & morfar, varav 2 söta lillkusiner kom lite eftersläntande på 90-talet. Mormor & morfar + mamma & pappa + mostrar & morbror + respektive + kusiner var vi alltså 25 personer, på den tiden då vi var barn och morfar levde.

Pappa har tre syskon – en äldre bror och två yngre systrar. Där har jag 8 kusiner och vi är 11 barnbarn totalt. Fast när jag var liten hade ännu inte två av mina lillkusiner kommit, så på den tiden var vi ”bara” 9 barnbarn. Farmor & farfar + mamma & pappa + farbror & fastrar + respektive + kusiner summerade på den tiden till 19 personer, när farfar levde.

Utan lillkusiner, kusiners respektive och eventuella kusinbarn, var vi totalt 39 personer i vår släkt. Nuförtiden är vi, med några ”nya” lillkusiner, ett gäng respektive och några kusinbarn, runt 65 personer…!

Ni förstår att det inte är helt lätt att koordinera och samköra 39 personer, samtidigt som man vill träffas när det är jul. Så för att komma runt problematiken med splittrade familjer och stress under julen, har vi i vår familj haft som tradition att fira jul tillsammans med mammas släkt på vad vi i Skåne kallar Lillejulafton, dvs dagen före Julafton. På Julafton har vi sedan firat med pappas släkt. När sedan Juldagen har kommit, efter trevligt bulleråbång med respektive sida av släkten i dagarna två, har det varit väldigt skönt att bara mysa familjen. Kontrasterna har varit härliga i sig.

Det har av förståeliga skäl alltid varit knytkalas, där det enligt en rullande lista varit förutbestämt vad var och en tar med. Lillejulafton firade vi under många år alltid på gården hemma hos mormor & morfar, men senare började vi att turas om att vara hos någon i mammas syskonskara – också enligt ett rullande schema. Julafton vill jag minnas alltid har varit hemma hos farmor & farfar, men jag är lite osäker.

Både på Lillejulafton och på Julafton samlades vi redan på eftermiddagen, så att all mat kunde koordineras och fixas utan stress. Alla kvinnor i köket, männen satt och pratade. Alla föredrog det på det sättet. Vi började med glögg och fika, senare julbord och slutligen gröt innan Tomten kom. Sedan julgottor. Allt hemmagjort.

Med mammas släkt, var det alltid lekar, sång och dans. Det var väldigt härligt – stort engagemang både hos vuxna och barn. Dans runt granen – flera sånger, flera varv. Raketen innan Tomten kom. En av de yngre mostrarna, Carin, hade på den tiden inga egna barn, men hon tog sig gärna an oss småttingar. Mest uppskattat var nog när vi gick på Tigerjakt, helt enligt MoraTräsks manér. Det var helt enkelt inte Lillejulafton utan Tigerjakt med Carin.

Med pappas släkt, på Julafton, vill jag minnas (fast jag kanske har fel) att det mer var vi barn som lekte själva med varandra, utan de vuxna. Lite mer ”sansat”, eller vad jag ska uttrycka det som. Men jag har alltid haft mycket roligt med mina kusiner på pappas sida. Vi byggde lego, spelade spel och lekte StarWars. Intensivt. Vi ville nästan inte bli störda i leken av att det var dags att äta.

Under dessa gemensamma julfiranden har vi haft som tradition att köpa lika många ”småklappar” (av billigare sort) som man är i familjen. På julklappen skriver vi ett litet rim eller en hint om till vem julklappen kan tänkas passa. Sedan samlar vi alla julklappar i en stor säck och när Tomten kommer får var och en gå fram och hämta en julklapp som känns lockande. Sedan öppnar alla gemensamt och det blir byteshandel efteråt. En trevlig grej! Och det slipper bli ledsna miner om ett barn får fler julklappar än ett annat, eftersom respektive familj har sin egna julklappsutdelning vid ett annat tillfälle.

Så till Juldagsmorgonen. Den stora kontrasten mot de två dagarna innan med allt ståhej. Förväntan, eftersom jag visste att det nu var nära att få öppna alla de där spännande ”paketerna” som legat under granen en tid. Mysig och smått otålig julfrukost med bara familjen. Alla samlade – till och med min rastlöse far satt ner i lugn och ro, utan att stressa iväg. Några år har vi delat våra julklappar redan efter frukost iförda pyjamas (för att vi verkligen, verkligen inte har kunnat vänta längre), men de flesta år har vi fått öppna en julklapp och sparat resten till kvällen. Men Juldagen med familjen har alltid varit det mest speciella. Lugn och ro. Mys. Förväntan. Mammas julgottor. Julklappar.

Jag tror inte att jag hade uppskattat Juldagen lika mycket som jag alltid har gjort, om det inte vore för att vi hade väldigt stort, stökigt, bullrigt och härligt julfirande de andra dagarna. Nu fick vi det bästa från två världar. Och julhelgen blir väldigt lång. Tre julaftnar efter varandra, i princip. Alla olika, alla härliga på sitt sätt.

Det slog mig just. Ikväll samlas de, mammas sida av släkten. I år blir det ett nytt försök att fira tillsammans hemma hos mina föräldrar. Förra året var tanken att firandet skulle vara där, men då blev ju alla inne- eller utesnöade på/från Österlen, så då blev det inställt. Men i år stannar vi i Stockholmsland, för att fira jul med Herofamiljen. ♥

Beroende. Jag röker inte, snusar inte, har aldrig testat narkotika, dricker sällan och då (oftast) med måtta.

Men när det gäller Kärlek. Kramar. Närhet.

Det är inte floskler. Det är helt seriöst, det är jag verkligen beroende av.

Det finns inga sjukdomar. Det finns inga religioner. Det finns inga pengar. Det finns inga maktlystna människor som vill äga och styra över andra människor.

Det är fred i världen. Det finns kärlek åt alla.

Det är väl inte för mycket begärt?

Efter det önskar jag mig en massa nördiga fotoprylar. Och ett bröllop. Kanske till och med en bröllopsresa. Men egentligen är jag faktiskt ganska nöjd.

Första tanken går till Shinobu i Japan. Henne lärde jag känna i Mexiko sommaren 2004. Vi blev goda vänner under våra 3,5 veckor ihop. För några år sedan var hon och hälsade på i några dagar, under sin resa genom Europa.

Jag har länge funderat på att besöka Shinobu. Om våren, när körsbärsträden blommar.

När jordbävningen och tsunamin kom i våras, dröjde det ett tag innan jag fick tag i henne. Men hon var tack och lov okej. Hennes familj var också okej, men de blev evakuerade från den värst drabbade provinsen. Själv bor Shinobu i Tokyo. Och nu hjälper hon till att bygga upp sitt land igen.

Senast jag hörde av henne var för bara en månad sedan. Hon skulle till Italien på jobb och såg på min statusuppdatering på Fejjan att jag skulle dit samtidigt. Vi lyckades dock inte ses, den gången.

Jag tänker på Shinobu ganska ofta. Vi kommer att ses igen. Oklart när.

Åh, store tid. Hur många platser finns det inte som jag vill se? Hur svårt har vi inte för att ens bestämma KONTINENT för vår bröllopsresa?! Det är bara Antarktis som vi lyckats utesluta hittills. Dit vill jag förvisso också åka, men inte på bröllopsresa.

Jag har sett och upplevt många fantastiska platser, både ovan och under vatten. Både imponerande rester från forna tider och häftiga platser som växt fram i modern tid. Både pulserande städer och mäktig natur.

Det finns så otroligt mycket som lockar i världen och jag tror aldrig att jag kommer att sluta vilja resa. Resmålen kommer aldrig att ta slut. Jag kommer alltid att ha svårt att välja vart jag vill åka härnäst. Jag kommer alltid att prioritera resor framför att köra en flashig bil av ett flashigt märke. Framför att köpa en handväska för 5000 spänn. Framför att köpa ett par jeans för 3000 spänn. Jag räknar de pengarna i missade resor.

Det finns dock en sak som jag känner att jag måste göra snart, innan det är för sent. Innan chansen är förbi. Safari i Afrika. Se The Big Five – afrikansk buffel, elefant, noshörning, lejon och leopard – i sitt rätta element.

Den perfekta dagen.

Den perfekta dagen är en dag då jag vaknar utvilad, av mig själv, tidigt. Det är något speciellt med de första tidiga morgontimmarna, när världen i övrigt sover. Mysigt, rofyllt, tyst och stilla. Jag tassar upp försiktigt, utan att väcka Hero. Jag möts av ett välstädat och mysigt hem. Jag svänger ihop scones och sätter på kaffe. Tänder en brasa. Väcker Hero. Vi äter frukost i lugn och ro.

Resten av den perfekta dagen har jag lite svårt att se framför mig. När jag känner efter är det mer känslan i den perfekta dagen som kommer till mig, än vad jag faktiskt gör med timmarna som går. Den perfekta dagen känner jag mig inte stressad över någonting – det finns inget som ligger och stör i bakhuvudet. Jag känner mig inte otillräcklig. Jag oroar mig inte för mina näras skull. Alla mår bra.

Vi kanske tar en promenad eller plockar svamp i skogen. Vi kanske åker och badar. Vi kanske går på julmarknad och myser. Kanske står jag bara och bakar och bygger pepparkakshus en hel dag i mitt städade hem. Kanske åker vi hem till vänner och äter en god middag i gott sällskap på kvällen, dricker vin och spelar spel till långt in på natten. Kanske är jag på en riktig tjejkväll och går ut och röjer till morgontimmarna. Kanske ligger vi i soffan och ser en film.

Det finns många saker som kan göra en dag perfekt, när själen har ro.

♥

Hur jag var när jag var liten. Egentligen borde mamma skriva det här inlägget. Eller för den delen pappa (men då skulle det nog inte bli så mycket skrivet).

När jag var liten, alltså. Jag minns ju inte själv hur jag var sådär, utan mer situationer och händelser. Mamma har berättat att jag bara sov och sov och sov när jag var bebis, så att hon till och med fick nypa mig i tårna för att jag inte skulle somna när jag åt.

Jag vet inte, men jag tror att jag för det mesta var ganska glad. Eller jätteledsen – jag har aldrig varit en gråzonstjej. Jag hade ofta ont i magen, så jag lade mig på mage på golvet i köket eftersom vi hade golvvärme där.

Jag gjorde allt med min 16 månader äldre syster. När lillebror kom, var han vårt allt. Världens underbaraste påg.

Jag är mellanbarn/mellankusin som var precis på gränsen för att ibland få leka med de äldre kusinerna (födda 77-80, jag är född -81), men ibland fick jag inte vara med.

Jag har alltid haft en stark egen vilja. Förmodligen stämmer det inte alls, men man skulle kunna tänka sig att jag lärde mig att säga ”kan fälv” och ”vill äntä” före jag kunde säga mamma och pappa.

Mormor har alltid betraktat mig som en bortskämd skitunge och motvallskärring, som gjorde tvärt emot vad hon sade. Gick i bara trosor och ville inte ta på mig kläderna när hon sade det, trots att läpparna var blå av kyla. Jag var inte hennes favoritbarnbarn.

Jag tyckte om djur redan som barn. Jag tyckte väldigt mycket om när morfar ritade djur för att underhålla (och när han bjöd på sina hårda citruskarameller). Jag älskade vår golden retriever, Lady, och våra katter. En gång hittade jag en skadad mus som jag ville ta hand om, men mamma tyckte inte att det var en god idé. Jag har dock aldrig gillat insekter.

Jag tyckte om att åka med pappa i traktorn när han körde betor. Att få ha min egen matlåda med mackor, precis som han. Det var ett litet äventyr i sig.

Att baka med mamma var också en riktig hit och vi har alltid fått vara med i köket när vi har velat (trots att det med största sannolikhet hade gått fortare och varit smidigare för mamma utan två småtjejer omkring sig). Vi brukade få egna små bitar av degen som vi gjorde gubbar av när mamma bakade bröd och bullar.

Morgonmysochbuset med mamma efter att pappa hade kört till jobbet var bästa starten på dagen (mamma jobbade mycket kvällar/nätter när vi var små). Jag var väldigt morgonpigg och tassade många gånger upp till deras säng på ovanvåningen och väckte mamma. Då blev det mys och bus i sängen innan vi gick upp. Sagostunden innan läggdags (vilket vi hade nära nog varje kväll) var bästa avslutningen på dagen.

Fram tills jag var nio år, hade vi släcka ljuset och sova-tid kl 19:30. När jag var nio fick jag välja en kväll i veckan att vara uppe till klockan 21. Kvällarna utökades i antal ju äldre jag blev. Jag sov med dörren på glänt fram till tonåren.

Jag älskade att bada, även om vattnet längs Österlen-kusten sällan blir varmare än 20 grader (17 är mer vanligt). Jag älskade även att bada badkar, även om det inte gick att fylla upp badkaret mer än till en tredjedel innan varmvattnet tog slut.

Jag tyckte om att bygga lego, men även att leka med My Little Pony och senare Barbie. Jag var oftare utklädd till indian, cowboy eller pirat än till prinsessa. Ett tag var jag väldigt fascinerad av dinosaurier och lite senare av rymden.

Jag hade världens bästa uppväxt.