Jag pussade Hero hej så länge och blev slutligen nerrullad till narkosen kvart i elva. Kvart i tolv började de med bedövningen och tjugo minuter senare var de klara. De började med att sätta “tandläkarbedövning” vid nyckelbenet ungefär, för att bedöva skinnet inför den riktiga bedövningen. Sedan satte de fyra rejäla sprutor i nerverna kring axeln, för att bedöva hela armen. Det gjordes med hjälp av ultraljud (för precisionens skull – man vill inte råka spruta in i en artär…) och var lite trixigt, så det krävdes några försök. Men när de väl satt, satt de helt perfekt. Armen slogs ut totalt.
Vid kvart i ett hade bedövningen nått full effekt och jag var färdigförberedd för operationen, så mina två kirurger satte igång samtidigt som jag fick något så att jag somnade (eget val). Jag var alltså inte sövd kliniskt sett, men sov i stort sett genom hela operationen. De gånger då jag vaknade, fick jag en ny dos och somnade igen. Skönt. Mot slutet av operationen fick jag dock vara vaken och då började det att göra rejält ont av stasen, vilket det uppenbarligen inte går att göra något åt. Narkossköterskan förklarade att det är som en extrem mjölksyra i musklerna, eftersom de ju inte får något syresatt blod under den hyfsat långa operationen.
Kvart över tre var jag ihopsydd, inpacketerad och gipsad. Och jag hade fått något som de kallade för bomb – en liten självdoserande lokalbedövningsgrej som går rakt in i operationsområdet (jag börjar dock misstänka att den inte är aktiverad). Min läkare berättade att operationen hade gått bra och att hon var nöjd. Då är jag också det. Ligamentet var inte helt av, så de har i princip dragit om två senor i handleden, för att stärka upp. Det är stiftat för att hållas på plats, så om sex veckor ska stiften opereras ut igen. Om två veckor ska jag gipsas om, men de har sytt med en tråd som kroppen tar hand om själv, så jag behöver iaf inte få stygnen tagna.
När jag rullades upp på dagvården vid halv fyra var Hero redan där. Han hade väntat i en timme. Min älskade, älskade och livs levande skyddsängel. Han är en sådan pärla att ni inte ens kan föreställa er.
Vid kvart i fyra fick jag äntligen, äntligen en kopp kaffe och två ostmackor. Förhållningsregler, instruktioner, sjukskrivningspapper, recept på morfin osv.
Det var dock en del formaliteter och röntgen som återstod innan jag fick åka hem, så jag var inte helt klar och redo att åka hem förrän strax efter halv sex. Hero hade på min önskan åkt iväg och hämtat världens finaste kökssoffa som jag hittat på Blocket, så han hämtade upp mig på SÖS kvart i sex. Bedövningen hade som sagt tagit extremt bra, så armen fick vara i en tillfällig mitella eftersom jag inte hade varken känsel eller styr på den.
Nu sitter jag hemma i soffan. Vi har käkat pizza och styrförmågan börjar så sakteliga komma tillbaks i armen. Jag kan nu även röra på fingrarna (vilket jag ska). Men i takt med att bedövningen släpper, kommer också smärtan. Jag har fått två sorters morfin (en långtidsverkande och en som ska ta tillfälliga smärttoppar) och en lite starkare, långtidsverkande alvedon utskriven. De närmaste dagarna blir värst, men sedan ska det klinga av och bli bättre.
I väntan på operation.
Nyopererad och nyss uppkommen på avdelningen.
Hemfärd.
Pizza. Som Hero delat så fint.
Min lilla drogbomb, som jag inte tror är aktiverad. 😛
Här går slangen från bomben in i armen.
I morgon är tanken att vi ska åka till Skåne. Hero har satt vinterdäck på bilen.. Men om vi åker eller ej beror lite på hur natten blir och hur jag känner mig i morgon. Jag vill och är inställd på att åka. För världens bäste Varg ska firas!!
av Felicitas