Min bästa vän som liten var min 16 månader äldre syster, SysterYster. SysterYster som nästan aldrig fick några besök när hon firade sin födelsedag i slutet av januari, eftersom man som regel var innesnöad vid den tiden på året. SysterYster som blev så arg på mig att hon började gråta, för att jag inte kunde uttala hennes namn rätt, utan sade Kiss. 🙂 SysterYster som jag alltid, oavsett om jag har velat erkänna det eller inte, har sett upp till och blivit mätt mot, jämförd mot och med. SysterYster som i mina ögon alltid har varit lite bättre, lite smartare, lite snabbare, lite före, lite överlägsen.

SysterYster var den som alltid fanns där. Hon var den som jag alltid tävlade mot, tävlade med, retades med, retades av, lekte med och blev arg på med jämna mellanrum. Men vi hade alltid varandra. Och oavsett hur mycket vi bråkade sinsemellan, var vi alltid en enad front utåt. Fan ta den som sade något illa om min SysterYster! Och fan ta den som sade något illa om SysterYsters Lillstrumpa!

Vi klädde ut oss till rock- och popstjärnor och hade framträdanden i köket med varsitt hopprep som mikrofon. Vi sprang halvnakna genom vattenspridaren på gräsmattan på somrarna. Vi terroriserade våra kaniner genom att lyfta dem i öronen (så som farfar hade visat oss att man gjorde) och tvingade ner våra katter i varsin dockvagn. Vi badade badkar tillsammans och kunde leka med skummet tills vattnet var alldeles kallt och läpparna blå (det var alltid SysterYster som fick sitta i den lyxiga, djupare delen – eftersom varmvattenberedaren var så liten räckte inte varmvattnet till ett fyllt badkar). Vi spelade in Melodifestivalen från VHS till varsitt kassettband och skrålade till samma låtar i varsin freestyle (som vi startade på ett-två-tre-nu! för att låtarna skulle börja samtidigt i våra respektive freestyles). Vi bytte rum med varandra och vi lekte med våra dockhus. Vi spelade in våra egna ”radioprogram” och lekte med My Little Pony. Vi åkte traktor med pappa och läste böcker och bakade med mamma. Vi lyssnade på ljudböcker och lade pussel. Vi gjorde kastanjefigurer och ritade. Vi hoppade hopprep, spelade kula och cyklade ut i Tuvorna på äventyr.

När vår hett efterlängtade Lillebror kom till världen sensommaren 1986 gick vi runt med barnvagnen på grusvägarna i Tuvorna och visade upp honom, stolta som två små tuppar. Vi turades om att bada honom och när Lillebrors nacke var stadig nog för lite hårdare tag av två små skitungar, klädde vi ut honom i våra dockkläder. Det fick han stå ut med tills han hade växt ur alla våra dockkläder (men vi hittade andra sätt att leka med honom).

Mina andra bästa kompisar som liten var mina kusiner på pappas sida. Vi var alla ganska mycket hos farmor och farfar (farfar gjorde världes godaste våfflor – vilket för övrigt var den enda mat han lagade!) och var en skara på nio ungar på den tiden. Vi lekte röd och vita rosen, smög på farfar, byggde lego, hade hemliga klubbar, byggde kojor både i träd och på marken, hade äventyr vid ån och passade (nåja) farmors skåneterrier-valpar. Men SysterYster var den som alltid stod vid min sida.

Även om vi inte längre är barn som springer halvnakna genom vattenspridaren i trädgården, även om vi numera bor 60 mil ifrån varandra och även om vi bara träffas några gånger per år, är och förblir SysterYster en av mina bästa vänner.

Halladalsvägen
Fram till 1983, då jag var två år, bodde vi i ett nybyggt hus på Halladalsvägen i Hammenhög. Eller Halladalladalsvägen, som jag sade. Jag minns inte så mycket från det huset alls. Det jag minns från den tiden är att jag hade en vit klänning med röda blommor på, som jag tyckte väldigt mycket om. Jag minns även barnen på gatan och det gamla paret Ingvar & Astrid som bodde högst uppe i hörnet på gatan. Men de minnena skulle lika gärna kunna vara från senare somrar då jag blivit äldre, eftersom mamma & pappa höll kontakten med sina gamla vänner även efter att vi hade flyttat därifrån. Jag minns att de som köpte huset rev upp vår gamla gräsmatta och lade ut en ny på rulle. Det tyckte jag av någon anledning var jättedåligt och därför var de idioter. 😉 Tror att jag trodde att det var konstgräs eller något i den stilen. Det var i alla fall (enligt mig) inte riktigt gräs. 😉

Tuvorna
Pappa trivdes inte på Halladalsvägen, utan drömde om att ha sitt eget lantbruk. Därför köpte mamma och pappa en fallfärdig liten gård i Borrby Tuvor på den österlenska slätten. Ett rum och kök.

Mamma har berättat att sedan vi väl hade köpt den lilla gården i Tuvorna, ville varken jag eller min storasyster sätta foten i huset på Halladalsvägen. Vi satt hellre i bilen och väntade medan mamma och pappa gjorde vad de skulle där.

Gården var, som så många andra gårdar, byggd i ett U. Den bestod av boningshus i den ena längan, svinstallar i mittendelen och loge i den andra längan. Gården kom till att byggas om totalt. Under tiden den lilla gården renoverades bodde vi i husvagnen. Åtminstone den första sommaren. Renoveringarna höll dock på längre än så, men jag minns inte riktigt hur länge, hur vi hade det då eller var vi sov.

Pappa hade hjälp av sin vän Bertil under den slitsamma renoveringen. Det var Bertil som visste hur allt skulle göras och varje vecka kom han ut till Tuvorna för att hjälpa till. Han gav pappa en uppgift för varje vecka som skulle vara färdig till nästa gång han kom ut. Huset fick en totalrenovering, en tjusig bikupa, en ordentlig övervåning, nytt kök och nytt badrum.

Ovanvåningen med snedtak var (är) delad i två delar. I den del som var öppen ner till ”stora rummet” stod tv-soffan och mamma & pappas säng. I den andra delen, som var avskild med en vägg, delade jag och min syster rum. Jag minns många långa morgnar tillsammans med mamma i den stora sängen efter att pappa hade kört till jobbet. Vi sjöng sånger, mös och lekte mormors gamla kråka.

Något år efter att vi hade flyttat in gjorde pappa 8-9 kvm stora rum i bottenvåningen åt mig och min syster, där det tidigare hade varit svinstallar. Då blev rummet på ovanvåningen, där vi tidigare hade delat, till förfogande åt vår efterlängtade lillebror som kom sensommaren 1986.

Min syster och jag bytte rum med varandra väldigt ofta. Vi hade identiska skrivbord och sängar, så det var i princip bara att ta skrivbordslådorna och byta plats med varandra. Men på något sätt lyckades min syster alltid att få det att kännas som att jag hade bytt ner mig, när väl bytet var gjort – oavsett vilket rum som var mitt för stunden. Även på ovanvåningen byttes det friskt mellan rummen.

Köket var den bästa platsen och det då enda stället i huset, förutom badrummet, där vi hade golvvärme. Jag låg gärna på mage på köksgolvet när jag var liten, eftersom jag ofta hade ont i magen och värmen lindrade det lite. Dessutom var det ju mysigt med mammas sällskap. Mamma tyckte att det var mindre kul, eftersom hon tvingades att kliva över mig och riskerade att bryta benen varje gång hon vände sig i köket.

När jag var i tidig tonår beslöt sig mina föräldrar för att bygga ut boningsdelen en bit ytterligare. Med två tonårsdöttrar och en grabb i småskolan hade behovet av två toaletter ökat markant. En del av det ouppvärmda ”hobbyrummet” (i mittendelen, där som var svinstallar när jag var riktigt liten) inreddes således och gjordes om till ett sovrum och toalett med dusch. Sovrummet fick jag och där hade jag hade lyx som golvvärme. Den lilla toaletten går fortfarande som ”J’s toalett”, trots att det är över tolv år sedan jag flyttade hemifrån. Numera har mamma sitt kontor i mitt nygamla tonårsrum.

Ungefär en gång varje eller vartannat år regnade det in i stora rummet. Det hände bara under väldigt speciella väderförhållanden. Det måste blåsa från ett specifikt håll och regna samtidigt, så att vattnet på något sätt trängde sig in. Då fick vi ställa ut hinkar och byttor som det droppade i. Trots massiva försök att hitta felet, har ingen kunnat förstå var vattnet kommer in och felet har såvitt jag vet aldrig hittats. Men eftersom det händer så väldigt sällan och fukten därmed torkar ut, har huset inte tagit skada.

Trädgården var stor och bjöd in till många lekar. Vi hade två stora plommonträd, ett gigantiskt körsbärsträd (som även var favoritklätterträdet), ett gammalt päronträd och ett stort trädgårdsland med jordgubbar, vinbärsbuskar, hallon och diverse grönsaker.

Under åren som gått sedan 1983 har den lilla gården i Tuvorna blivit större och större. Mamma och pappa är ambitiösa slitvargar som aldrig har jobbat mindre än dubbelt. Mamma med sitt riktiga jobb, med lantbrukets bokföring och alla renoveringsprojekt. Pappa med sitt riktiga jobb, med lantbruket och alla renoveringsprojekt.

Den nu ganska stora gården är fortfarande en trygg punkt som ger mig värme. Jag har haft så många fina år där tillsammans med min familj och det kommer alltid att vara ett hemma för mig. Hemma hos mamma & pappa.

Alla bilder nedan är tagna av mig en tidig morgon i oktober 2008.

Den österlenska slätten.

Huset jag växte upp i.

Gården har blivit större och större.

Den här vägen gick jag varje morgon under 10 års tid för att ta mig till skolbussen.
Ett av mammas många trädgårdsprojekt.
Äpplen från trädgården.
Pappa har snyggat till brunnen på innergården.
Mitt favoritkörsbärsträd.
Några av mammas många, fina rosor.

I oktober gav Sofy oss alla ett vackert tips på en julklapp att ge.

Under ett års tid framöver, kommer min mormor, farmor, mamma och pappa att varje vecka få ett ämne att skriva om, i varsin skrivbok som de fick i julklapp av mig i år. Jag vill veta mer om dem, om deras tankar och om deras historia. Och jag vill så småningom kunna dela med mig av deras berättelser till mina barn, barnbarn och barnbarnsbarn.

Under veckan som gått har de haft sitt första ämne och idag har jag skickat nästa ämne att skriva om. Jag har funderat lite över tanken och beslutat mig för att även jag själv ska skriva om veckans ämne här på bloggen ur min synvinkel. Även min syn kanske någon dag blir intressant för mina barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Jag kommer dock inte att publicera inläggen förrän efter veckan har gått, beroende på att jag vill att mormor, farmor, mamma & pappa ska tänka fritt och utan inblandning från mig.

Jag har årets alla veckoämnen klara och nerskrivna, men jag kanske ändrar mig under resans gång. Många veckor kommer ämnena att vara i princip samma för alla fyra, men vissa veckor kommer de att få olika ämnen. Och vissa veckor kanske jag hoppar över här på bloggen, eller skriver om något helt annat ämne, än vad de har fått i uppgift att skriva om.

Inläggen kommer att få en alldeles egen etikett, Boken om mig.