Boken om mig: Min bästa vän som liten

Min bästa vän som liten var min 16 månader äldre syster, SysterYster. SysterYster som nästan aldrig fick några besök när hon firade sin födelsedag i slutet av januari, eftersom man som regel var innesnöad vid den tiden på året. SysterYster som blev så arg på mig att hon började gråta, för att jag inte kunde uttala hennes namn rätt, utan sade Kiss. 🙂 SysterYster som jag alltid, oavsett om jag har velat erkänna det eller inte, har sett upp till och blivit mätt mot, jämförd mot och med. SysterYster som i mina ögon alltid har varit lite bättre, lite smartare, lite snabbare, lite före, lite överlägsen.

SysterYster var den som alltid fanns där. Hon var den som jag alltid tävlade mot, tävlade med, retades med, retades av, lekte med och blev arg på med jämna mellanrum. Men vi hade alltid varandra. Och oavsett hur mycket vi bråkade sinsemellan, var vi alltid en enad front utåt. Fan ta den som sade något illa om min SysterYster! Och fan ta den som sade något illa om SysterYsters Lillstrumpa!

Vi klädde ut oss till rock- och popstjärnor och hade framträdanden i köket med varsitt hopprep som mikrofon. Vi sprang halvnakna genom vattenspridaren på gräsmattan på somrarna. Vi terroriserade våra kaniner genom att lyfta dem i öronen (så som farfar hade visat oss att man gjorde) och tvingade ner våra katter i varsin dockvagn. Vi badade badkar tillsammans och kunde leka med skummet tills vattnet var alldeles kallt och läpparna blå (det var alltid SysterYster som fick sitta i den lyxiga, djupare delen – eftersom varmvattenberedaren var så liten räckte inte varmvattnet till ett fyllt badkar). Vi spelade in Melodifestivalen från VHS till varsitt kassettband och skrålade till samma låtar i varsin freestyle (som vi startade på ett-två-tre-nu! för att låtarna skulle börja samtidigt i våra respektive freestyles). Vi bytte rum med varandra och vi lekte med våra dockhus. Vi spelade in våra egna “radioprogram” och lekte med My Little Pony. Vi åkte traktor med pappa och läste böcker och bakade med mamma. Vi lyssnade på ljudböcker och lade pussel. Vi gjorde kastanjefigurer och ritade. Vi hoppade hopprep, spelade kula och cyklade ut i Tuvorna på äventyr.

När vår hett efterlängtade Lillebror kom till världen sensommaren 1986 gick vi runt med barnvagnen på grusvägarna i Tuvorna och visade upp honom, stolta som två små tuppar. Vi turades om att bada honom och när Lillebrors nacke var stadig nog för lite hårdare tag av två små skitungar, klädde vi ut honom i våra dockkläder. Det fick han stå ut med tills han hade växt ur alla våra dockkläder (men vi hittade andra sätt att leka med honom).

Mina andra bästa kompisar som liten var mina kusiner på pappas sida. Vi var alla ganska mycket hos farmor och farfar (farfar gjorde världes godaste våfflor – vilket för övrigt var den enda mat han lagade!) och var en skara på nio ungar på den tiden. Vi lekte röd och vita rosen, smög på farfar, byggde lego, hade hemliga klubbar, byggde kojor både i träd och på marken, hade äventyr vid ån och passade (nåja) farmors skåneterrier-valpar. Men SysterYster var den som alltid stod vid min sida.

Även om vi inte längre är barn som springer halvnakna genom vattenspridaren i trädgården, även om vi numera bor 60 mil ifrån varandra och även om vi bara träffas några gånger per år, är och förblir SysterYster en av mina bästa vänner.