Felicitas - lyckans, skrattets & nöjenas gudinna
Att våga är att förlora fotfästet för en stund. Att inte våga är att förlora sig själv.
Här kommer ett försök att göra våra förstoringar med Emma Tyllströms bilder (Adorable Moments) lite mer rättvisa (förutom att det råkade bli lite snett på en bild, nåja). Som ni kanske lagt märke till, är det inget glas i ramarna. Det är den stora fördelen med en högkvalitetsprint på konstpapper – det behövs inte glas i ramen och man slipper därmed fula reflektioner.
Första leveransen brast i dessvärre kvaliteten (det var superfint tryck och papper, men de var snett skurna så att hela kortet blev skevt), så vi har väntat på en ny omgång tackkort från tryckeriet i England. Idag kom de och det ser superfint ut, skönt! Då återstår ”bara” att pyssla lite och skriva personliga hälsningar till alla…
Att vänta har aldrig varit min grej. Det gäller i många sammanhang. Just nu väntar jag/vi på att vi ska få hem våra tackkort från England. Jag gjorde klart layouten och beställde dem förra veckan och jag är så himla spänd på resultatet. När vi får hem dem (förhoppningsvis i morgon eller på torsdag), ska de pimpas lite, så att de går i samma stil som inbjudningskorten till bröllopet. Men denna väntan alltså..
Jag vill få dem NU! Fixa färdigt dem NU! Skicka ut dem NU! Och visa på bloggen NU!
Som sagt, att vänta har aldrig varit min grej.. 😉
Logen kan jag dock visa er, såhär på fyramånadersdagen(!), för jag tror inte att jag har gjort det tidigare. Lövad, med böljande ljusslingor, vita ballonger och 450 foton från mina och Heros år tillsammans hängande som vimplar över hela lokalen. Väggljusstaken som pappa svetsat till av en gammal harv. Det var dukat med udda porslin och allas namn var målade på flata stenar som vi själva plockat på stranden i Kyhl. Adde hade gjort våra supersnygga festprogram. Alla bord hade namn efter något som går att odla i Sverige, varav honnörsbordet hette Vete. På alla bord stod ljuslyktor, murgröna och en vetekvist. När dansen drog igång hade vi discoljus och discokula som snurrade.
Till en början var vi oroliga för att vi inte skulle få plats på logen, eftersom vi trots allt skulle bli 106(!) personer. Men det löste sig. Och det löste sig väldigt, väldigt bra! Det kändes som att logen var alldeles perfekt i storlek och form, för vi hade känslan av att alla kom oss väldigt nära när vi dukade som vi gjorde (ett honnörsbord och resten av borden formerade som en solfjäder ut från det). Det blev aldrig några problem med vilka som skulle hamna ”längst bort” och därmed enligt etiketten vara mindre viktiga eller av lägre rang (usch, vad jag avskyr sånt där!), eftersom alla kändes så nära. En bra lösning!
Vi var himla nöjda och glada över resultatet – det kändes både personligt, mysigt och vi – även om det innebar en del jobb!
Det enda jag ångrar såhär i efterhand, är att jag inte tog några bilder med min riktiga kamera dagen före, i stället för bara halvsuddiga mobilbilder. Jag hade chansen, jag tänkte att jag borde, men gjorde inte. Dumt. Och synd. Och tråkigt. Riktigt allt var nämligen inte på plats då dagen före och jag tänkte att vår goa fotograf, Emma, kom till att ta bilder på dukningen och den färdigställda, folktomma lokalen när det väl var dags. Så blev det dock inte och jag ångrar att jag inte själv fotograferade, när jag hade chansen. Man ångrar bara sånt man aldrig gjorde.
Fyra månader som gifta, var det ja. Det är helt otroligt vad tiden försvinner iväg. Det känns fortfarande jättekonstigt att säga mitt (nya) namn. Konstigt, men väldigt bra. Det pirrar fortfarande till när jag tänker på att vi faktiskt är gifta. Att vi är ett.
Jag är verkligen ingen läppstiftstjej. Jag känner mig inte bekväm eller som jag med för mycket färg på läpparna. Det torkar dessutom ut och känns inte skönt. Jag har lite lättare för läppglans, men använder det sällan – gillar inte när flygande hårslingor kletar i. Carmex (som är ett högst uppskattat läppbalsam) diggas – det håller läpparna lena, kletar inte och ger dessutom en skön linimentkänsla på läpparna.
Med det sagt… Läppstift till bröllopet. Trots mina motstånd övertygades jag av en mycket trovärdig tjej om att jag behövde ett läppstift trots allt. Så jag spanade och shoppade ett till slut. Ett som ligger nära min egen färg, som känns skönt mot läpparna och som inte torkar ut sådär som många läppstift tenderar att göra. Dessutom är det snyggt förpackat, med justea detaljer. Me like. speciellt blingblingdetaljen på toppen, som känns lite speciell. Jag köper oftast saker för funktionens skull. Men det betyder inte att det inte är positivt om grejen i sig dessutom är snygg. 😉
Det blev slutligen ett läppstift från Too Faced – som råkar vara samma av märke som mitt favvoläppglans (när jag väl använder det dvs). Och otippat nog har jag använt läppstiftet även av egen fri vilja och jag känner mig dessutom bekväm i det! 🙂 Rekommenderas!
Stödnoteringarna till mitt korta, lilla tal till Hero kom, som jag tidigare berättat, bort i vimlet på bröllopet. Och jag glömde i princip allt jag ville säga. Men här är det, som det var tänkt.
Hero
Det finns ingenting jag skulle kunna säga som du inte redan vet. Det finns ingenting jag inte kan berätta. Det finns ingenting jag inte har berättat. Det är just det som är det fantastiska. Med dig. Med oss. Att jag är den jag är när jag är med dig.
Min kära syster har alltid sagt att jag är en mussla när det verkligen gäller. Att jag inte släpper hela vägen in. Men så kom du, min alldeles egna musselöppnare. 😉 Och allt blev självklart. Allt blev lätt. Bitarna föll på plats.
En vän frågade mig hur man vet. Hur man verkligen vet att det är rätt. Att det är kärlek. Och det enkla, klyschiga svaret, som man aldrig har trott på förut, ”man bara vet” är det enda man kan svara. Självklarheten. Det finns inga andra alternativ än du och jag.
I flera månader efter vi hade blivit tillsammans trodde jag nästan att jag drömde. Det var för bra för att vara sant och jag väntade på käftsmällen som skulle slå mig ner från stjärnorna. Men den kom aldrig. För jag har hittat hem. Hem till dig. Och vi är vår egen självklarhet.
Jag älskar dig Hero. Du gör mig lycklig. Du gör mig hel. Med dig vid min sida, vill jag vandra genom livet.
Skål för oss, skål för kärleken!
Så. Bröllopet. 21 juli 2012. Vår dag. Vår största dag. På mitt kära Borrby Slott, som jag kallade gården när jag var liten. Bilder kommer när vi fått dem, men kanske inte förrän efter vi kommit hem från bröllopsresan. Jag vill bara få berätta medan jag fortfarande har det alldeles, alldeles färskt i minnet.
Hero och jag bodde i den nybyggda delen av mina föräldrars stuga i Sandby, med egen ingång, toalett och bastu. I storstugan bodde Emma (vår goa fotograf), Adde (Heros marskalk) & Olle.
Den där morgonen, innan allt drog igång, är lite dimmig för min inre syn. Jag var rastlös, men vi låg kvar en liten stund och gossade. Fnissade. Tänk, snart är vi GIFTA?!! Overkligt och så fantastiskt härligt!
Vi käkade frukost tillsammans med gänget i storstugan – den var redan serverad och klar när vi kom (och jag måste poängtera vilka guldklimpar Adde & Olle varit hela bröllopsveckan!). Världens bästa frisör, Therese, kom strax efter nio och grabbarna försvann iväg för att fixa lite på gården. Hero var redan nu lite stressad och hade en lång lista på grejer de skulle fixa. Men Adde hade fått en endaste uppgift av mig: Se till så att Hero, tidsoptimisten, är tillbaks för att börja göra sig i ordning SENAST klockan 12. LOVA. Puss å hej! Jag kunde knappt tänka på hur det skulle kännas nästa gång jag skulle få se min Hero.
Efter lite ommöblering i rummet, för att skapa goda förutsättningar både för Therese (som alltså gjorde frisyren) och Emma (som fotograferade), satte vi igång med håret. Jag hade förklarat och visat på ett ungefär hur jag ville ha det och sedan litade jag fullkomligt på Therese. Jag kände mig fullständigt lugn och trygg i hennes händer. Och jag ÄLSKADE resultatet.
Sofie kom vid 11:30, jag började bli klar i håret och strax därpå kom också mina söta tärnor – min syster och min blivande svägerska. Vi käkade lite lunch vid utemöblerna, som Empan fixat, och snart nog rullade grabbarnas bil in mot stugan. Adde höll sitt löfte. Jag gömde mig bakom stugan medan grabbarna gick förbi, för att Hero inte skulle se mig.
Marskalk nummer två, min käre bror, kom också för att göra sig i ordning i stugan. Han hade fixat de sista grejerna i affären och hämtat ut våra buketter och corsage hos floristen. SÅ fint det blev!! Empan hade hjälpt mig att plocka de finaste veteaxen ur fältet där vi skulle vigas tidigare i veckan. Jag lämnade dem till floristen och beskrev hur jag ville att buketten skulle se ut. Enkel, avskalad och förhållandevis liten. Puderrosa rosor blandade med mina veteax. Rosa organzaband som jag hade med mig – samma band som fanns runt inbjudningskorten till bröllopet – och några ljusrosa pärlor instuckna. Corsagen ville vi också ha väldigt avskalade – två veteax i kors. Och jag ÄLSKADE resultatet.
Efter lite kycklingsallad i magen var det dags att sätta igång med mejken, medan grabbarna käkade och gjorde sig i ordning. Vi hade tagit ut alla grejer och satt ute i den ljumna luften. Bästa valet, fräsch luft och lite svalka. Sofie är ju så underbar och ville hela tiden försäkra sig om att alla val kändes bra för mig. Men val var det sista jag ville ställas inför just då, så jag sade helt enkelt något i stil med: Underbara Sofie. Du är skitduktig och jag vet att du vill mitt allra bästa. Jag är fullständigt trygg med dig. Snälla gör alla val åt mig, bara bestäm, det är det jag önskar mig idag. Sofie svarade med ett stort leende och förståelse och kärlek i blicken. Och jag kände mig lugn och trygg, totalt avslappnad. Sofie lade min mejk och Therese fixade det sista med frisyren. Och jag ÄLSKADE resultatet.
Therese och Sofie hjälpte även mina söta tärnor med uppsättning och mejk. Så himla fina!! Sedan var det dags för brudklänningen, den tighta… 😉
Snart nog var både Hero och jag klara, på varsitt håll, med fjärilar i magen. Alla andra åkte i förväg till gården. Det var dags för mig och Hero att ses. Klockan hade hunnit bli två. Pirrigt. Jag närmade mig honom där han stod i skogen, med ryggen mot mig. Han vände sig om, med världens största leende och stolthet i blicken. Så stilig han var, min Hero!!! Tårar längs mina kinder, såklart. Tänk, nu är det snart dags.
Vi tog oss sakta upp mot gården, Borrby Slott. Fotograferade längs vägen. Vi var lite tidiga upp till gården – gästerna anlände fortfarande – och körde därför vidare ut i Tuvorna för att visa Emma de fotoplatser vi hade sett ut. När vi körde in på gården såg vi hur de sista gästerna småsprang mot vigselplatsen. Så många bilar, tänkte jag.
Vigseln skulle börja kl 15:30. Där vid vetefältet hade halmbalar ställts i ordning och filtar låg på plats. Vi parkerade vid och stod gömda bakom maskinhallen, hundra meter bort. 15:25. Therese och Sofie kom för att kontrollera frisyren och mejken.
15:30. Alla väntade på oss. Det kändes härligt och spänt och avslappnat samtidigt. Overkligt. Fields of Gold med Eva Cassidy började spelas i högtalarna och strax därpå började Hero och jag gå hand i hand mot vigselplatsen, mot vetefältet, mot våra familjer och våra vänner.
Den låten, och att vi skulle vigas i vetefältet som omger gården, bestämde vi oss för redan för ett år sedan när vi hörde den spelas på radion en morgon när vi fortfarande mös i sängen. Ett självklart val för vårt bröllop. Så vackert. Så enkelt. Så vi. Så rätt. Varje gång jag har hört den låten spelas, har tårarna kommit.
Så gick vi där till slut. Som jag längtat efter den stunden. Och vilken surrealistisk känsla, att alla var där för oss. Se alla som väntade, på håll.
Vi närmade oss. Gick genom raderna av glada gäster, fram till våra tärnor och marskalkar. Så fina de var. Vi stannade till en sekund, men jag minns det som en evighet. Jag såg på min syster, min bror, min svägerska och Adde. Jag såg på Hero, tryckte hans hand. Vi delade på oss och gick ut i vetefältet, Fields of Gold, från varsitt håll. Ute fältet väntade Katarina, vår vigselförrättare.
Jag kunde knappt titta ut över våra gäster, alla som var där för oss. Såg mina älskade föräldrar sitta på en halmbal på första raden. Blicken letade sig vidare ut, men plötsligt kände jag mig generad. Utlämnad. Nästan lite naken. Och samtidigt stolt och otroligt glad. Alla tittade på oss. Det var en motsägelsefull kaskad av känslor, så jag fäste blicken stadigt på Hero. Min stilige, stolte, trygge, varme, älskade Hero med glittrande blick. Lugn. Veten vajade i vinden och där stod vi. I Fields of Gold – som jag älskar den låten. Benen darrade. Stora, starka känslor. Hero torkade mina tårar.
You’ll remember me when the west wind moves
Among the fields of barley
You can tell the sun in his jealous sky
When we walked in fields of gold
So she took her love
For to gaze awhile
Among the fields of barley
In his arms she fell as her hair came down
Among the fields of gold
Will you stay with me, will you be my love
Among the fields of barley
And you can tell the sun in his jealous sky
When we walked in fields of gold
I never made promises lightly
And there have been some that I’ve broken
But I swear in the days still left
We will walk in fields of gold
We’ll walk in fields of gold
I never made promises lightly
And there have been some that I’ve broken
But I swear in the days still left
We will walk in fields of gold
We’ll walk in fields of gold
Many years have passed since those summer days
Among the fields of barley
See the children run as the sun goes down
As you lie in fields of gold
You’ll remember me when the west wind moves
Among the fields of barley
You can tell the sun in his jealous sky
When we walked in fields of gold
When we walked in fields of gold
When we walked in fields of gold
Låten tystnade. Veten vajade i vinden och där stod vi. Mina ben darrade, men jag kände mig samtidigt lugn och fullständigt trygg. Min hand i hans. Ett djupt andetag. Hero och jag tog varsin mikrofon och såg varandra i ögonen. Där och då var det bara vi, när vi växelvis läste en dikt tillsammans, som ett löfte.
Ingen får mig
att känna som du
Ingen får mig
att älska som du
Du fyller mina dagar
med hopp och kärlek
Du hjälper mig framåt
när livet vill bakåt
Som tack ger jag dig
min kärlek
min trohet
och min vänskap
Dig vill jag följa
genom vinter och vår
för all vår tid
För alltid
Veten vajade i vinden och där stod vi. Katarina, vigselförrättaren, höll sitt välkomsttal om passion och kärlek. Overklighetskänsla. Jag kunde knappt höra eller ta in vad hon sade. Jag kunde bara se på Hero.
Veten vajade i vinden och där stod vi. Trine sjöng den sång som jag sedan länge insett att jag inte skulle klara av att sjunga själv, men viljan fanns där. You bring the sun out. Medan Trine sjöng vackert, viskade jag till Hero, Jag sjunger för dig nu. Han svarade, Jag vet. Jag slöt ögonen och lyssnade. Kände. Tog in. Njöt. Rös.
You bring the sun out
To warm my life up
To make my love grow
everyday
You bring the stars out
To light the night up
To make the darkness
go away
I reach to you
You reach to me
No matter where I go
I know you’ll always be
Never to far
Far from my heart
I’ll always have you here
I always know you’re near
You bring the sun out
To warm my life up
To make my love grow
everyday
You bring the stars out
To light the night up
To make the darkness
go away
To make the darkness go away
Veten vajade i vinden och där stod vi. Den vackra sången tystnade. Min vackra syster läste en annan dikt vi valt, Du av Sigrid Renklint.
Får jag gömma några drömmar hos dig?
Några naiva och vackra
som andra kanske skrattar åt.
Jag vill låta dem bo
längst inne i dig.
Får jag dansa klumpigt
och sjunga falskt för dig
en solig dag
när hjärtat spränger i bröstet.
Får jag vara i din värme
och långsamt mjukna
när själen blivit lite frostbiten.
Håll om mig
tills jag ler igen.
Får jag slösa min kärlek på dig?
Får jag skratta, krama, sjunga, gråta
och dansa av kärlek
utan att du blir rädd.
Jag vill se dig i ögonen
och låta ett leende berätta
att jag älskar dig.
Veten vajade i vinden och där stod vi. Vigselakten. Ringväxlingen – äntligen fick jag min vigselring med 21 symboliska stenar, som jag provat så många gånger i smyg.
Veten vajade i vinden och där stod vi. Kyssen. Man och fru!! Magiskt.
Veten vajade i vinden och där stod vi. Finallåten började att spelas i högtalarna, Amazing med Danny Saucedo och vi skrattade och höll om varandra.
Veten vajade i vinden och där stod vi. Familj och vänner vinkades fram. Rosblad och vetekärnor (i stället för riskorn) flög genom luften.
I’m feeling great
I’m feeling awesome
And I can’t wait
Gotta get movin’
Shake the stress away
Something is on the edge tonight
It’s like a force
Pullin’ me in
it’s getting stronger from within
Taking me higher
We’re comin’ alive
Tonight we’ll be lighting up the sky
I’m feelin’ great
I’m feeling awesome
let me explain
You are the reason I breathe
You’re
AMAZING
AMAZING
You’re
A A A A-MAZING
I’m feelin’ great
Right here beside you
that’s where I will stay
You are the reason I breathe
You’re
AMAZING
AMAZING
You’re
A A A A-MAZING / thats what you are
Up to the sky
Cut trough the clouds and dive
back into the night.
Don’t be afraid, you just follow the light.
There is no stopin’ us tonight
It’s like a force
Pullin’ me in
it’s getting stronger from within
Taking me higher
We’re comin’ alive
Tonight we’ll be lighting up the sky
I’m feelin’ great
I’m feeling awesome
let me explain
You are the reason I breathe
You’re
AMAZING
AMAZING
You’re
A A A A-MAZING
That’s what you are
Kramar, pussar, glädjetårar och gratulationer. Och en massa vetekärnor i klänningen. I håret. Överallt!
När vi hade överösts av gratulationer och komplimanger hade våra underbara toastmasters sin superhärliga intro. En fullmunderad Kajan hade en uppskattad säkerhetsgenomgång. Gästerna bjöds till bubbel och plockmat.
Vi cyklade lyckliga iväg på en flakcykel. Jag satt på flaket och Hero trampade. Vinkade till gästerna.
En mysig fotografering i Tuvorna väntade. Regnet drog in i skurar, men vi klarade oss från det värsta. Gång på gång påminde vi oss, VI ÄR GIFTA!!!
När vi kom tillbaks till gården, hade gästerna satt sig till bords och vi blev inkallade till logen under jubel. Min kära gamla loge. Lövad, med ljusslingor och med 450 bilder på oss uppsatta på tvättlina med klädnypor i trä över hela lokalen. Fint dukat med vita dukar och udda porslin. Och våra familjer och vänner samlade. Så himla bra det blev. Utanför logen grillades tre hela grisar.
Middag. Vi. Våra familjer. Våra vänner.
Toast Skagen á la Borrby
50 Parallel Riesling Trocken
Helgrillad gris med tillbehör
Gallo Family Vineyard Zinfandel
Vaniljpannacotta med sommarens bär
Bröllopstårta med kakbuffé
Kaffe och avec
Många härliga tal och roliga påhitt från våra kära. Fantastiska toastmasters hade roddat allt så himla fint. Nycklar som lämnades tillbaks, sånger som sjöngs, bilder som visades och råd för ett långt och lyckligt äktenskap från våra föräldrar. Heros välförberedda och härliga tal till mig. Mitt tal till Hero, där stödnoteringerna hade försvunnit i vimlet och som jag därför fick improvisera fram där och då. Och jag glömde precis allt jag hade tänkt och velat säga, utom det allra viktigaste.
Utanför dånade regnet i perioder. Tillförde charm, förundran och skratt till festen. När varmrätten var uppäten, lagom till solnedgången, hade det slutat att regna och en stor, härlig, dubbel regnbåge visade sig på himlen. En dubbel regnbåge betyder lycka och mycket kärlek.
Middagen fortsatte. Trolleri och magi – en borttrollad vigselring återfanns i en såndär godis-/tuggummi-/leksaksautomat som Sune äntligen får sin dödskallering från. Heros förnedring/förskräckelse när de spelade upp musikvideon som de hade spelat in på hans svensexa, Fångad av en stormvind. Underbart.
Hero leddes ut ur lokalen och jag fick ställa mig på en stol tillsammans med fyra andra och dra upp klänningen. Hero leddes in med ögonbindel och skulle känna vilka vader som var mina. Och han tog rätt!! Sedan var det min tur, fast den här gången var det rumpan som skulle undersökas. Och även jag tog rätt – faktum är att det var väldigt lätt, jag tvekade inte en sekund!! Folkets jubel! 😉
Middagen avrundades och det var dags för vår första dans, till tonerna av Don’t stop believing med Journey. Sista snurren råkade Hero stå på min klänning och det sade ritsch. Lite synd, men den hade åtminstone hållit sig fin (sånär som på lite lera) hela dagen och kvällen!
Dans. Dans. Dans. Sedan var det Siris himmelska tårta och mamsens himmelska kakbuffé. Dans. Dans. Dans. Vilken dag! Efter ett tag bytte jag om till min andra, lite mer dansvänliga klänning och andra skor. Så himla, himla skönt!!
Dans. Gäst efter gäst droppade av, men Hero och jag firade med de sista gästerna hela morgonen. Och kom inte i säng i stugan i Sandby förrän strax efter klockan fem.
Det var alltså vårt bröllop. I korta, korta ordalag. Vilken dag! Vilken kväll! Vilken natt! Det kunde inte blivit mer perfekt. Tack alla underbara! Den varma, goa känslan sitter i hela kroppen. Och jag kommer att ta fram den under många år framöver.
♥♥♥♥♥♥♥
Som ni säkert förstår – vi blir superglada över alla bilder, maila jättegärna! Och vi blir även superglada för de tal som finns skriftliga, maila jättegärna! ♥
Minns ni halsbandet jag köpte på auktion, som jag tidigt bestämde mig för att bära på bröllopet? Vitt guld och briljanter. Jag VISSTE att det var något speciellt med det när jag såg det, jag VISSTE det!!
Jag köpte det som sagt på auktion förra året. För 1500 kr. Sedan gjorde jag om det hos en guldsmed och lade till den övre delen där kedjan hänger, för totalt 1000 kr (eller om det kanske var 1500?). Nu har jag fått det värderat…. Jag höll på att smälla av när jag såg summan på värderingsbeviset – 15 200 kr?! WOW?! 😀 Jag tycker fortfarande om det precis lika mycket som tidigare, fast nu kommer jag nog att vara lite mer nervös när jag bär det… 🙂
På bröllopet hade jag även ett par örhängen som jag också köpt på auktion, tillsammans med de enstensörhängen jag köpte på Tiffanys i NYC förra året och ett armband också köpt på auktion. Love them!
Tur att jag har mina finaste smycken i säkert förvar, annars hade det varit svårt att sova om nätterna. 🙂
Ja, var börjar man egentligen? Jag håller fortfarande på och suger på bröllopskaramellen. Vi är så himla, himla nöjda och lyckliga. Jag ska berätta. Jag håller på, men det inlägget kommer lite senare. Tillsammans med vad jag är övertygad om fantastiska bilder från vår bröllopsfotograf (vi har inte fått dem, men jag vet att de kommer att vara grymma), Emma på Adorable Moments.
Vi åkte ner till Skåne, med ett pit-stop hos fotografvänner utanför Nyköping, söndagen före bröllopet, dvs den 15:e juli. Herofamiljen kom ner dagen därpå och A&O och O&J några dagar senare. Veckan före bröllopet var ganska stressig, men vi hade ovärderlig hjälp. Mina föräldrar har tex gjort ett hästjobb med alla förberedelser under hela våren. Det är ju en del som ska fixas med en fest för 106 personer, utan storköksutrustning, och en lokal som normalt är förråd och garage! Men vi fixade och trixade. Städade, dammade, täckte över, torkade bord och stolar. Lånade projektorduk och spände upp i taket. Köpte discoljus och monterade i taket. Lånade ljudanläggning och fixade. Satte upp ljusslingor, tvättlinor och foton. Nojjade över vädret. Lånade tält och monterade. Lånade blommor och placerade ut. Handlade mat och fixade. Möblerade och dukade. Gjorde skyltar och satte upp. Tog ner halmbalar från loftet och gjorde i ordning vigselplatsen. Lövade logen. Det gick i ett! Däremellan hade vi också en liten get together aka minimöhippa/-svensexa med laglekar nere vid Kyhl, som SysterYster hade fixat. Och varje kväll käkade vi middag tillsammans allihop. Mysigt!
Vi började på bordsplaceringen på torsdagskvällen innan bröllopet och det tog faktiskt bara två timmar, innan vi var väldigt nöja med hur vi fått ihop det. Och logen. Min kära, gamla loge. Vad FIN den blev!!!
Bröllopsdagen. Ja, vad ska jag säga. Jag sparar den till senare. Ni ska få veta.
Hur som helst. Dagen efter bröllopet hade vi en väldigt informell fika och presentöppning. Trevligt, soligt och blåsigt! Och flaggan vajjade för oss i dagarna tre.
Veckan efter bröllopet var det en del att ställa i ordning, saker att lämna tillbaks osv. Men vi hann även med några timmar på stranden, en Österlentur med Herofamiljen till bland annat Kiviks musteri, kubb och Hero fick hjälpa sin svärfar att tröska (och verkade tycka att det var lika roligt som pappa).
Väl hemma i lördags, efter ett härligt pit stop hos SysterYster och fästman på fredagen, väntade oss ett härligt välkomnande till Borgen. Blommor, bubbel och glas. Tack söta!
Vi testade en av bröllopspresenterna, en Nespressomaskin!
Vi har även gått en överflödig kurs i HLR och första hjälpen, vilket är ett krav för att vi ska få gå rescue diver-kursen på bröllopsresan. Mycket repetition, men det skadar å andra sidan inte.
Nu är min sjukskrivning över och jag har gått in på semester för att köpa mig lite mer tid innan jag kommer tillbaks till jobbet. Det känns lite läskigt att börja jobba igen faktiskt. 😛 I början av veckan var jag hos handkirurgen och hos sjukgymnasten. Jag hade ju en partiell ruptur på ett ligament i handleden och det fanns väldigt mycket irriterad vävnad runt omkring som rensades bort under operationen. Benen var ihopstiftade i 6 veckor, jag har inte belastat handen på tre månader och nu hoppas alla på att ligamentet har läkt ihop. Men det återstår att se. Och jag får fortfarande inte belasta handen fullt – det får jag först om ytterligare tre månader. 😛
Jag är fortfarande väldigt stel och det ömmar när jag böjer handen åt alla håll, men sjukgymnasten var väldigt, väldigt nöjd med mina framsteg hittills. Framstegen sedan sist var tio grader framåt och lika mycket bakåt. Själv tycker jag inte att det känns som att det har hänt någonting alls, så det var skönt att sjukgymnasten tyckte att det var bra! Greppstyrkan är av förklarliga skäl superdålig, eftersom jag varken har kunnat träna eller använda händerna särskilt (vänstran blev dessutom överansträngd ett tag, så jag fick karpaltunnelsyndrom, men det är tack och lov över!). Jag vet inte vad det är för enhet, men i greppstyrka låg jag på 20 på högran och 32 på vänstran. Och jag borde ligga på omkring 40. Positivt är att jag har fått lite fler övningar – nu lägger vi till ”styrketräning” (en gång per dag) till den övriga rörelseträningen (tre gånger per dag). Hej och hå, jag ska minsann handledscurla 0,5 kg, 2*10 reps och jag har fått en bitring (för hundar) att öva greppstyrka på, 2*5 reps! ;P
Så, det var väl ungefär det jag har pysslat med i de här två veckorna som det har varit lite bloggtorka! 🙂 Och idag var vi i skogen med Empan och plockade svamp (tyvärr hade dock någon varit före oss precis överallt).
I övrigt går vi mest omkring och fnissar här hemma. ”Fattar du att vi är GIFTA?!”. Kallar varandra ”min fru”, ”min man” och skrattar av lycka när vi får säga det i skarpt läge. Jag har fått hem namnändringsbekräftelse från Skatteverket och en räkning + anmodan från Trafikverket om att göra nytt körkort. Jag ska beställa nytt pass, fast på bröllopsresan åker jag på mitt gamla (ville inte chansa att det inte skulle hinna bli klart). Lyckorus! Och ändå har vi nog inte riktigt förstått det än. Det blir troligtvis en surrealistisk känsla att se Emmas bilder (och ja, andra vänners bilder också såklart, som vi är enormt tacksamma för!!)!
Och ringarna. De fina, underbara ringarna. Jag kollar på dem MINST en gång i halvtimmen och jag är så himla nöjd. :))
Men som sagt. Bröllopsberättelsen kommer och bilder med den!
Photo cred: Bilderna i det här inlägget är ett hopkok – jag tackar min svägerska och min man(!!) för deras respektive bidrag!
Alltså. Vad ska jag säga? Hur ska jag i ord beskriva vår dag? Jag måste samla mig ett tag till och sätta ord på mina tankar, för perfekt är ett alltför futtigt ord. Det var vi, kärleken, vädret och den dubbla regnbågen.
