Att vänta har aldrig varit min grej

Att vänta har aldrig varit min grej. Det gäller i många sammanhang. Just nu väntar jag/vi på att vi ska få hem våra tackkort från England. Jag gjorde klart layouten och beställde dem förra veckan och jag är så himla spänd på resultatet. När vi får hem dem (förhoppningsvis i morgon eller på torsdag), ska de pimpas lite, så att de går i samma stil som inbjudningskorten till bröllopet. Men denna väntan alltså..

Jag vill få dem NU! Fixa färdigt dem NU! Skicka ut dem NU! Och visa på bloggen NU!

Som sagt, att vänta har aldrig varit min grej.. 😉

Logen kan jag dock visa er, såhär på fyramånadersdagen(!), för jag tror inte att jag har gjort det tidigare. Lövad, med böljande ljusslingor, vita ballonger och 450 foton från mina och Heros år tillsammans hängande som vimplar över hela lokalen. Väggljusstaken som pappa svetsat till av en gammal harv. Det var dukat med udda porslin och allas namn var målade på flata stenar som vi själva plockat på stranden i Kyhl. Adde hade gjort våra supersnygga festprogram. Alla bord hade namn efter något som går att odla i Sverige, varav honnörsbordet hette Vete. På alla bord stod ljuslyktor, murgröna och en vetekvist. När dansen drog igång hade vi discoljus och discokula som snurrade.

Till en början var vi oroliga för att vi inte skulle få plats på logen, eftersom vi trots allt skulle bli 106(!) personer. Men det löste sig. Och det löste sig väldigt, väldigt bra! Det kändes som att logen var alldeles perfekt i storlek och form, för vi hade känslan av att alla kom oss väldigt nära när vi dukade som vi gjorde (ett honnörsbord och resten av borden formerade som en solfjäder ut från det). Det blev aldrig några problem med vilka som skulle hamna “längst bort” och därmed enligt etiketten vara mindre viktiga eller av lägre rang (usch, vad jag avskyr sånt där!), eftersom alla kändes så nära. En bra lösning!

Vi var himla nöjda och glada över resultatet – det kändes både personligt, mysigt och vi – även om det innebar en del jobb!

Det enda jag ångrar såhär i efterhand, är att jag inte tog några bilder med min riktiga kamera dagen före, i stället för bara halvsuddiga mobilbilder. Jag hade chansen, jag tänkte att jag borde, men gjorde inte. Dumt. Och synd. Och tråkigt. Riktigt allt var nämligen inte på plats då dagen före och jag tänkte att vår goa fotograf, Emma, kom till att ta bilder på dukningen och den färdigställda, folktomma lokalen när det väl var dags. Så blev det dock inte och jag ångrar att jag inte själv fotograferade, när jag hade chansen. Man ångrar bara sånt man aldrig gjorde.

Fyra månader som gifta, var det ja. Det är helt otroligt vad tiden försvinner iväg. Det känns fortfarande jättekonstigt att säga mitt (nya) namn. Konstigt, men väldigt bra. Det pirrar fortfarande till när jag tänker på att vi faktiskt är gifta. Att vi är ett.