Felicitas – lyckans, skrattets & nöjenas gudinna » Att våga är att förlora fotfästet för en stund. Att inte våga är att förlora sig själv.

Ett hål

Vi har åkt en skumpig buss hela dagen. 31,4 mil åt nordväst, från Phnom Penh till Siem Reap. Om jag inte blir sjuk efter det här, kommer jag nog aldrig att bli det. Ett par säten framför oss satt en man som, utan att överdriva, dubbelnös åtminstone var femte minut. Stackarn.

Vi valde mellan att åka båt längs floden, eller buss genom landskapet. Vi valde bussen, eftersom vi tänkte att vi nog skulle få se mer då. Jag tror att vi valde rätt. Vi blev upphämtade på hotellet, 45 minuter efter utsatt tid, och kom iväg från busstationen vid nio. Vi gjorde ett par toastopp och ett lunchstopp längs vägen. Toaletterna var en lyxvariant av ett hål i marken. Vi har varit med
om värre, eller hur syster?

image

Kambodja påminner om Sydamerika på många sätt. Fattigdomen. Människor som använder vad de kommer över för att bygga skjul att bo i. Skjul som ser ut att kunna blåsas omkull vilken sekund som helst. Smutsen. Skräpet. Plasten och skräpet som ligger precis överallt. Sådant som västvärlden har introducerat, men inte givit befolkningen kunskap om och resurser till att ta hand om. Det gör mig frustrerad.
image
image
image
image

Eländet till trots ler människor mer här än i Sverige. De är öppna, nyfikna och varma. Infrastrukturen håller på att byggas ut i landet – det är vägbyggen precis hela tiden längs de 30 milen vi åker. Resan tar sju timmar på de skumpiga vägarna.

Vi kommer fram till busstationen i Siem Reap strax före fem. Killen som kör oss med tuk-tuk till hotellet säljer in sig själv till att vara vår chaufför och guide de kommande två dagarna vi har här. För det vill han ha 50 dollar, men vi betalar inträdet till Angkor separat. Han heter Sally och pratar bra engelska. Sally vet precis vad han tycker att vi ska se och hur vi ska lägga upp dagarna. Vi bestämmer att han hämtar upp oss kvart över fem i morgon bitti. Då ska han ska ta oss till Angkor Wat, för att se soluppgången.

Väl på hotellet blev vi väl mottagna, men tyvärr pratar de inte så bra engelska här. Men de försöker och vill gärna. Vi bestämde oss för att käka middag här, vilket vi gjorde, men i morgon blir det något annat.
image

Din mail publiceras aldrig. Dessa fält måste fyllas i *

*

*

UA-33757185-1