Vi hade en bra dag igår, men när vi väl kom tillbaka till hotellet efter att ha käkat, somnade vi på sängen. Så det blev inget bloggande.
Vi blev upphämtade av vår tuk-tuk-chaufför strax efter åtta, då det var dags för det stora varvet runt Angkor. Det är ett enormt område och det är verkligen imponerande.
Hundarna
Dagen började dock tyvärr med att vi blev väldigt illa berörda. När vi åkte längs vägen i Angkor-området såg vi hur en vuxen man tog sats och kastade en sten med full kraft på en liten hundvalp som låg och sov på marken. Helt oprovocerat. Valpen skrek och for upp. Mannen plockade upp ytterligare en sten från marken och kastade efter den. Jag blev så arg och ledsen att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Då blev jag chockad och handlingsförlamad, men såhär i efterhand önskar jag att jag hade skrikit på honom. En oskyldig liten hundvalp som låg och sov. Den hade inte gjort honom något ont. Och den var helt försvarslös. Ögonen tåras och det gör ont i magen bara jag tänker på det.
Det finns generellt sett mycket hundar här. En del vad som förmodligen är gatuhundar, men vid nästan varje litet hus finns en eller flera hundar som nog hör hemma där. Jag tror att det varierar mycket vilken syn man har på människans bästa vän. En del hundar ser verkligen utmärglade ut och i behov av vård, men en del ser ut att ha det ganska okej. En del verkar inte ha någon bra erfarenhet av människor, de håller sig på avstånd, men en del verkar åtminstone känna sig som en i flocken. Jag tror dock kanske inte att så många behandlar sina hundar som vi behandlar Bellsan.
Stora rundan
Igår tog vi som sagt stora rundan runt Angkor. Jag hade svårt att släppa tanken på den där hundvalpen och var illa till mods. Vi besökte Preah Khan, Preah Neak Poan, Ta Som och Eastern Mebon före lunch. Vart och ett av dessa ställen är imponerande i sig och skulle varit en stor grej om de hade varit ett lands enskilda sevärdhet, men här blir de nästan en i mängden. Det är enormt imponerande vilket område det är.
Vi åt lunch på samma ställe som igår. Det var chaufförens val och vi protesterade inte. Senare visade det sig att hans syster jobbar i restaurangen, som diskare. Klart att han ska supporta dem. Maten var jättebra där, den bästa vi har fått i Kambodja. Personalen var trevlig och pratade bra engelska och det var inte lika fullsmockat av högljudda kineser som på några andra restauranger vi åkte förbi.
Efter lunch åkte vi i en knapp timme för att komma till Banteay Srey, kvinnotemplet drygt 20 km utanför Angkor-området. Ett fantastiskt ställe med otroligt vackra utsmyckningar i sandsten. Detaljrikedomen är slående. Det ligger väldigt fint med ett litet berg intill och flacka risfält. Dessutom var där inte riktigt lika mycket folk. Där tillbringade vi drygt 1,5 timme, innan vi åkte tillbaka till Angkor.
Väl i Angkor stannade vi vid Pre Rup. Där gick vi omkring ett tag, jag köpte några fina sjalar och vi såg som pricken över i solen gå ner över Angkor och djungeln. Majestätiskt.
Som avslutning i Angkor mötte jag en ung tik nedanför Pre Rup, medan jag väntade in Hero. Jag satte mig på huk ett par meter ifrån henne och lockade på henne. Lekte lite i sanden med ett torkat löv. Till sist kom hon nyfiket, men försiktigt, fram och jag fick både busa med henne lite lätt och klappa henne. Hon lade sig på rygg och ville bli klappad på magen. Bra – ett tecken på att hon hade en positiv bild av människor. När Hero kom ner hade jag myst en stund med henne, medan vilka jag tror var hennes familj såg på. Hero fick hälla vatten i mina kupade händer, som hon genast ville dricka ur. Hon var jättetörstig – Hero fyllde på mina händer fem gånger innan hon var nöjd. När vi slutligen gick mot vår tuk-tuk, körde tre tjejer (som tidigare hade sålt sjalar och annat nedanför ruinen) förbi på en moped och tiken följde efter tillsammans med ytterligare en hund. Hon hörde nog ihop med dem.
Kulturkrockarna
När man är ute i världen blir man verkligen varse hur olika våra kulturer är och att det inte är konstigt att det blir krockar ibland. Jag säger inte att något är mer rätt eller fel än annat, men det är annorlunda hur man ser på saker. Väldigt annorlunda. Khmererna själva (så kallas Kambodjas invånare) säger att det är väldigt, väldigt mycket kineser och koreaner. Turismen är viktig här och de bidrar till den största delen till den, men det märks att de tycker att en del grupper är mer påfrestande än andra.
Man ska passa sig för att generalisera, men om jag ändå ska försöka förklara vad som gör det hela lite jobbigt, så ser vi väldigt olika på respekt och har olika bilder av vad som anses vara passande.
Det står flera skyltar överallt med att man ska visa hänsyn, respekt och hålla nere ljudnivån. Kineserna, generellt sett, skriker, springer runt, hoppar, knuffas, rapar rakt ut, tuggar med öppen mun och spottar även uppe på tempelruinerna. Något som de flesta svenskar nog inte skulle tycka är trevligt eller fräscht. Vi tycker att det är lite jobbigt, helt enkelt, och att det förtar den magiska upplevelsen lite. Särskilt eftersom de kommer i så stora grupper åt gången – flera busslaster. Kanske är det just de stora grupperna som gör att de blir mer skräniga, kanske vore de mer hänsynsfulla om även de reste bara parvis?
Kineserna är å andra sidan, generellt sett, mycket mer ”välklädda”, om man med det menar att kläderna täcker större delar av deras kroppar. De tycker till exempel säkert inte att det är särskilt passande att jag har korta shorts och bara axlar. De tycker säkert att jag är oförskämt tillbakadragen och kanske till och med butter. Och det finns säkert andra saker jag gör som de tycker är konstigt eller rent av respektlöst. Vi har olika kulturer och det blir krockar.
Kvällen
Vi lämnade Angkor strax efter sex och blev körda till hotellet. Dusch och sedan tog vi en tuk-tuk till centrum (vårt hotell låg mer mot utkanten av Siem Reap). Valet föll på pizza, som var helt okej. Tillbaks på hotellet däckade vi, som sagt.
Idag
Idag har vi tagit oss vidare. Vi hade bokat taxi och blev upphämtade kvart i åtta. En chaufför körde oss till gränsen mot Thailand, Poipet, vilket tog drygt två timmar. Där väntade en guide som skulle ta oss till själva gränsen och han satte två röda klisterlappar på oss med en markering. När vi passerat båda gränskontrollerna väntade en ny guide (som kände igen oss på klisterlapparna) som skulle ta oss till en ny chaufför på den thailändska sidan. Väl där blev det lite förvirring och kommunikationskullerbyttor innan vi förstod att Hero hade glömt sin dagbok i den första taxin, vilket den andra guiden försökte förmedla. Som tur var gick det att lösa av guiderna, men vi fick vänta en stund och betala en extra summa. Fair enough.
Vi anlände till färjepiren i Trat 14:20, sedan tog vi världens rostigaste färja till Koh Chang kl 15. Den var så rostig och sliten att jag var rädd för att trampa igenom trappan upp till persondäck. På ö-sidan hoppade vi upp på ett taxiflak med några andra, åkte till nästa färjepir och fick vänta i en halvtimme på att taxin fylldes med passagerare från färjan som kom in där. Vi kom slutligen fram till hotellet, Ramayana, på Klong Prao beach strax före 17.
Resten av kvällen har vi packat upp, bokat aktiviteter för morgondagen, käkat och bokat hotell för ytterligare två nätter här på Koh Chang. Vi vet inte riktigt hur länge vi stannar.
