Kategori: Äventyr

Resan hem gick bra. Vi var på resande fot i 24 timmar. Vi lämnade resorten kl 13.30 och åkte minibuss till Bkk international. Tårar och ångest över Streya. Framme strax efter kl 19.

Vi har inte blivit särskilt bruna, men jag har å andra sidan varit noggrannare än någonsin förut med att smörja in mig. Kanske lite väl noggrann och försiktig – jag hade gärna haft lite mer färg med facit i hand. Men så som Hero brände sig förra resan var inte kul. Hellre obrun än bränd.

Väl på flygplatsen dumpade vi bagaget och gjorde sedan vårt bästa för att slå ihjäl 6,5 timmar fram tills dess att flyget skulle gå. Middag på Burger King (svindyrt). Lyxglass x2. Strosande. Och jag tog bästa beslutet ever: en timmes fot- och nackmassage. Ont (jag är ganska stel efter allt släpande), men ljuvligt efteråt. Flyget gick kl 01.30 lokal tid och vi lyckades sova en del. Vi landade halv sju på Arlanda, svensk tid, efter 11 timmars flygning. Taxi till Hökis för att hämta bilen. Hem. Riktigt kaffe. Gick igenom posten (som grannen, Perre, tagit hand om). Jobbade lite. Hero körde snöslungan längs uppfarten (Perre är en ängel och hade skottat en gång upp till ytterdörren). Jag kände mig ganska okej i knoppen hela dagen, omständigheterna till trots.

Hero hämtade Bellsan på doggis så snart det gick, halv fyra. Hon blev väldigt glad över att se oss och överöste oss med pussar, men det var mycket konstigt för henne att vara hemma. Inte undra på – hon hade ju inte heller varit hemma på tre veckor. Med låg svansföring och stor osäkerhet gick hon omkring i hela huset. Luktade på allt. Kunde inte komma till ro. Inte ens i sängen, fast vi båda låg där med henne. Hon tog en lång tur i trädgården, då hon också luktade på allt. Efter en timme började det slutligen kännas okej för henne. Hon kunde slappna av och lägga sig i sin hörna av soffan. Skrutt. Vi ska inte lämna henne så himla länge på ett väldigt bra tag igen.

Home, sweet home Bella.

På kvällen var vi väldigt trötta. Vi väntade på att köttgrytan skulle bli klar, åt och gick sedan och lade oss kl 20.30. Jätteskönt. Bellan låg sådär näranäranära i sked hela natten.

Jag var vaken från och till från halv tre på natten, men låg kvar och vilade och mös med mina stjärnor till fem. Det är skönt att vakna så tidigt och ändå känna sig utvilad. Dusch, frukost i sakta mak och sedan var det att ta sig till jobbet. Hero flexar ut resten av veckan också och åkte till Blåbärsstället för att fixa lite med eldstaden inför att vi ska få en spiskassett installerad.

Tillbaks in i ekorrhjulet. Men det känns ganska okej ändå. Solcellerna är laddade. Jag trivs med mitt jobb och det är en lyx att få göra det.

Hejdå lilla hjärtat. Du har tagit mig med storm och mitt hjärta går i tusen bitar av att behöva överge dig. Jag hoppas att du får leva ett lyckligt och bekymmersfritt liv. Och att du får somna i frid och utan plågor, när det är dags att vandra över regnbågsbron. Kanske ses vi igen på andra sidan?

Alla tre vovvarna väntade på stranden när vi kom ner strax efter sju i morse. Kel och mys. Vi gick upp och åt frukost och Streya smög försiktigt efter och lade sig under vårt bord.

När vi hade käkat blev det mer kel och mys på stranden. Och lite ost-fest på ost jag smugglat med mig från frukostbuffén. Det är svårt att släppa taget.

Vi gick upp och packade i ordning, sedan tog vi en kort tur ner på stranden igen. Upp, duschade, checkade ut och gick ner på stranden igen för att käka lunch.

Nere på stranden går det ett tiotal försäljare omkring och försöker få ihop till brödfödan. Idag såg vi en äldre kvinna som vi inte sett förut. Hon var så smal och försiktig och vi fick en sån medkänsla för henne. När hon satt ner vid stranden och visade sina saker för några förbipasserande gick jag fram, klappade henne på axeln och gav henne 200 baht (ca 60 kr). Hon blev väldigt förvånad och tagen och tittade förundrat på mig. Skulle jag inte ha något? Nej, pengarna var till henne. Hon tackade så väldigt mycket och var uppenbarligen rörd. Jag gick därifrån med en bra känsla. Efter en liten stund hade hon närmat sig oss där vi satt vid stranden för att käka lunch och signalerade åt oss att komma. Hon ville ge oss en gåva, som tack. Det var ju inte riktigt meningen från mitt håll och jag hade ju inte gett henne SÅ mycket, men det är väldigt ofint att inte acceptera en gåva här nere, så vi tog emot den. Vi fick två snidade elefanter i trä – en för mig och en för Hero. Flera av de andra försäljarna hade närmat sig nyfiket och hon förklarade för dem att vi hade gett henne pengar, utan att vilja köpa något. De tittade storögt. Sedan torkade hon tårarna (och jag torkade mina) och ville bestämt ge mig ett armband av korall också. Det kändes alldeles för mycket, så vi gav henne 100 baht till. Med tårar i ögonen tog hon mina händer, önskade oss lycka till i livet och en fin resa hem. Sedan tog hon sina saker och gick sakta bortåt, vände sig om flera gånger och vinkade.

En liten gest kan betyda så mycket.

Nu har vi sagt hejdå till Foxen och Streya (the Leader har inte synts till sedan i morse) och tårarna rinner längs mina kinder. Det var ett tufft avsked.

Ikväll när vi kom hem efter att ha käkat, väntade the Leader på oss på resorten. Han rusade före till vår bungalow, där han var ivrig på kel och kvällsmat. Välkomna hem! sade han.

När the Leader hade käkat sig nöjd, gick vi ner på stranden. Han sprang före, men hade hela tiden koll på att vi hängde med. Väl nere vid vattnet visslade jag och Foxen kom som ett skott över ån. Streya dröjde ett tag, men kom till slut från ett annat håll. I full fart.

Vi har sett att våra danska grannar (med en dotter i nästan vår ålder) också behandlar hundarna väl. Därför frågade vi dem för någon dag sedan när de ska åka hem (lördag) och om de ville ta över resten av hundmaten som vi köpt. Det ville de gärna.

Ikväll var danskarna också nere vid stranden och när hundarna fick syn på dem for de iväg efter dem allihop. Det gladde mig. Hundarna följde med dem upp till deras bungalow, så vi följde efter. Vi hejade och satt sedan och pratade en bra stund på deras veranda, tillsammans med Streya och the Leader. Foxen vågade sig inte upp på resorten, utan försvann någonstans längs vägen.

Danskarna hade precis samma tankar som vi. Att just de här hundarna nog har det ganska okej just nu, men vad händer under lågsäsongen? De hoppades att de skulle hitta några nya turister att lämna över stafettpinnen till, innan det är dags för dem att åka. Det hoppas vi också.

Efter att vi hade käkat igår kväll (jag åt btw en, med svenska mått mätt, väldigt het, grön curry med kyckling), tog vi en tur ner till stranden igen. För att se om Streya var där. Hon låg på andra sidan av den lilla floden och tvekade inte en sekund på att kasta sig i vattnet och ta sig över när hon förstod att det var vi som kommit. Skruttfis. Hon fick kel, hundmat, lite hundgodis och vatten. Sedan jagade hon krabbor igen. När vi gick upp till bungalown, följde Streya med igen. Vi mös lite på verandan, sedan blev hon nyfiken på vad som hände i omgivningen och gick på kattjakt. 🙂 Jag tror att hon och Bellsan skulle ha väldigt roligt ihop – de är lika på många sätt.

Det här är förresten The Leader of the pack. Foxen vågar inte äta när han är i närheten, utan går undan. Men de verkar ändå höra ihop. Foxen sitter vakt och skäller när någon obehörig hund närmar sig. Då kommer the Leader och Streya springande, så går de i försvar i enad front. Det här är deras territorium.

Lite längre bort på stranden finns en äldre och väldigt skabbig labradorish-hane. Han är så skabbig i pälsen att jag inte vågar klappa honom. 🙁 På den delen av stranden bestämmer i alla fall han och ingen annan. Dit vågar/får inte Foxen och the Leader gå, men Streya får gå lite som hon vill (hon får bara lite småstryk av honom, men försvarar sig). Och hon utnyttjar friheten väl.

I morse satt the Leader på vår veranda när vi skulle gå ut. Surprise! sade han. Och det var det verkligen, för han har inte varit med oss där tidigare, utan måste ha nosat sig rätt. Han fick hur som helst frukost och vatten på verandan, innan vi gick ner till stranden (och han följde efter). När vi kom ner på stranden satt Streya och väntade på oss. Hon for fram när hon såg oss. En kvinna som vi köpt lite armband av och som vi sedan dess har småpratat med varje dag (jag har till och med fått ett armband i gåva av henne, så att vi skulle komma ihåg henne), berättade att Streya suttit och tittat efter oss länge innan vi slutligen kom. Hon berättade också att det kommer en tysk kvinna en gång om året och ger de här hundarna en vaccination (gissningsvis mot rabies). Det kändes bra att höra. Hon har också bekräftat det vi tidigare gissat (främst genom att kolla deras tänder) – att the Leader är ca tre år gammal, Foxen något yngre och att Streya är 1-1,5 år. Streya har med största sannolikhet inte haft sitt första löp ännu, för hon har inte haft valpar.

Streya och Foxen på jakt. Krabbjakt!

Vi har dykt två dagar i rad. Dykmorgnarna börjar med tidig frukost, både åt oss och åt hundarna. Sedan blir vi upphämtade med en liten båt några hundra meter bort på stranden. Streya gör oss sällskap dit, sedan vinkar vi av henne på stranden när vi åker ut mot dykbåten.

Igår dök vi med bara Johnathan (vår dive master) och en schweizisk kille, Benjamin (aowd). Skönt med en liten grupp. Vi var dock många på båten, 19 dykare och några snorklade.

Vi dök första dyket på Thailands största vrak, vilket är ett 100 meter långt krigsfartyg. Vackert. Andra dyket var där vi redan dykt två gånger tidigare (och vi såg sköldpaddan igen), Hin Luk Bat. Det är ett fint ställe (ett av de bästa häromkring, vad vi har förstått), men det hade varit lite roligare med något nytt. Nåväl. Det är som sagt fint och det är väldigt härligt att vara nere i vattnet oavsett. Johnathan och resten av gänget på dykfirman är väldigt härliga och trevliga. Som de flesta dykare med andra ord.

Hero gjorde ett tredje dyk med Johnathan och Benjamin, men jag lät mina bihålor vila lite och snorklade i stället. Jag hade koll på grabbarna från ytan. 🙂

När vi kom tillbaks strax efter 14, tog vi en dusch och gick ner på stranden. Där hängde vi, spelade strandtennis och mös med hundarna. Efter solnedgången valde Streya att följa med oss ”hem” till bungalown, både i förrgår och igår. Hon får hundmat och vatten. Och hundgodis. Och kel. När vi går in och stänger dörren, ligger hon länge kvar på verandan. Det skär i hjärtat och jag blir lite lättad när jag slutligen ser att hon har givit sig av. Skrutt.

Jag tänker mycket på vilket öde som väntar Streya här. Det är väldigt, väldigt olika skick på hundarna här nere. Ikväll såg vi tex en hane som hade ett jättestort, öppet sår över hela nacken. Stort som två händer och antingen hade han varit i någon slags olycka, eller blivit ordentligt biten. Såret kommer med största sannolikhet att infekteras och det överlever han inte. Just nu har Streya nog ett förhållandevis bra och fritt liv, men vad händer under lågsäsong när inte turister ger henne mat? Vad är anledningen till att det bara är hanhundar förutom hon (retorisk fråga – förmodligen för att tikarna inte klarar sig lika länge)? Hur många kullar kommer hon att orka bära på och föda fram i den här hettan? Är det sjukdomar, parasiter, rabies, eller något annat som väntar henne? Eller kommer hon att få leva ett bekymmersfritt liv? Det är inte mycket som talar för det, i det långa loppet. Jag har kollat upp om det skulle gå att ta henne till Sverige (och det skulle det), men Hero är inte helt med på det tåget av olika anledningar. Jag respekterar och förstår hur han tänker, även om jag tänker annorlunda. Och en sådan sak måste vi givetvis vara två om till hundra procent.

Igår kväll när vi skulle gå ut för att käka, låg Streya fortfarande kvar på verandan efter att vi hade gjort oss klara. Vi gick ner till stranden i avsikten att hon skulle träffa sina hundpolare och springa iväg med dem (vi ville inte att hon skulle följa efter oss upp till den större gatan). Hon träffade förvisso ”Foxen” (som jag kallar den unge hanen med ridgeback som ser ut som en räv), men ingen av dem ville lämna vår sida. De ville bara ha kel och låg vid våra fötter när vi satte oss ner för att vänta ut dem. Om vi reste oss och smög iväg, så kom de efter. Långt om länge fann de intresse i något som hände på stranden och trippade iväg. Då passade vi på att smita och de kom inte efter.

Vi käkade på samma ställe som kvällen före. Ett litet ställe uppe vid gatan med väldigt prisvärd och god mat. Och underbart mysig personal.

Idag mötte Streya oss vid frukosten vid stranden ”som vanligt”. Hon blir nu helt utom sig när hon ser oss. Gnyr och hoppar och pussar. Får frukost och vatten. Och följer oss glatt till dykningen.

Dagens dykning var helt okej. Vi var ganska många dykare även idag och vi dök med ett annat äldre svenskt par (som själva har bla dykfirma på Koh Samet) Anders (dykinstruktör) & Helen, en äldre herre från Nederländerna och Johnathan. Vi började på ett mindre vrak, ett ca 50 meter långt krigsfartyg. Helen hade lite strul med tryckutjämningen, så Johnathan signalerade åt mig och Hero att vi kunde ta ett varv runt själva, om vi ville. Så det gjorde vi. Sedan mötte vi upp de andra och tog ytterligare ett varv runt vraket. Därefter skulle vi simma längs botten, ca 150 meter, till den andra dykplatsen (där vi varit förut). Efter en stunds simmande hade Anders dåligt med luft, så Johnathan kollade vem som hade mest luft kvar, vilket var jag (jag hade då 140 bar – jag drar ganska lite generellt sett och har haft gott om luft kvar alla dyk). Jag fick ge honom min octopus (reservregulator) ett tag, tills vi kom fram till revet. En ny erfarenhet, men inga konstigheter och det var planerat och under kontroll (inget nödläge på så sätt). De andra simmade till båten, men jag och Hero fick om vi så ville slutföra dyket själva (för att vara nere lite längre – vi hade båda gott om luft kvar när de andra skulle upp). Så det gjorde vi.

Andra dyket fick vi, om vi ville, göra på egen hand. Vi var på Hin Luk Bat för fjärde gången. Men vi hängde på de andra tills de hade ont om luft och gick upp. Då fortsatte vi på egen hand ett tag till igen.

Det kändes lite trist att säga hejdå, men det värmde hjärtat att Johnathan sade att vi kvalade in på hans top 5 av dykare han dykt med. 🙂 Och vi blev välkomnade till Sydafrika att hälsa på (han hade planer på att åka hem till sommaren). Kul!

Under eftermiddagen har vi chillat på stranden och tagit det soft. Crashat ett bröllop (jag smygfotograferade lite). Streya har inte setts till sedan vi kom tillbaka från dykningen, men Foxen och en annan hane har fått kärlek, mat och vatten. Nu ska vi gå upp och käka mat.

Idag är en lat dag. Det är skönt att ta det lugnt emellanåt och det är bra att varva aktiviteter med stillhet, men för många dagar såhär i rad hade jag fått krupp på.

Vi var nere på stranden tidigt. Gav frukost och rent vatten åt våra fyrfota vänner. Idag var de tre som alla fick äta sig mätta. Streya, hanen från första dagen och ytterligare en ung hane. Streya har hållit sig i krokarna sedan första gången vi såg henne, dag två. Hundmaten uppskattas. Osten från frukostbuffén likaså. Och mys. Särskilt att bli kliad på magen.

I övrigt har vi inte gjort många knop. Hängt. Det har varit ganska blåsigt idag, så det är inte så tryckande jobbig värme utan väldigt behagligt. I morgon ska vi dyka på Thailands största vrak, vilket är 100 meter långt och ligger på 30 meters djup.

Vi saknar Bellis. Katta skickar bilder då och då och jag är övertygad om att hon har det superbra. Hoppas bara att hon inte har det FÖR bra, utan att hon blir glad när hon ser oss! :O Mammas och pappas första hund, golden retrievern Lady, kunde verkligen bli sur om de hade lämnat bort henne för länge. Då ville hon knappt ens se åt dem. Ajajaj i hjärtat…

Det här är förresten favoritdrycken. Fruitshake på mango och annanas. Fräscht, kallt och väldigt gott. Och superenkelt att göra själv. Mixa bara is med färsk mango och annanas. Eventuellt en liten skvätt vatten. Bang!

Jag tappade suget lite på att skriva efter att allt jag skrivit häromdagen bara försvann, men nu tar jag nya tag.

Gårdagen
Tidig frukost och jag smugglade med mig lite ost från hotellet som jag gav till två av hundarna på stranden. Men först fick de sitta fint.

Vi var på kryssning hela dagen. Vi blev upphämtade med en liten motorbåt kl 08:40 på stranden utanför resorten och blev körda till den större båten. Väl där väntade en jättetrevlig besättning med bla en härlig guide. Hon visade sig vara värsta partytjejen med många olika trix och klurigheter som hon underhöll oss med under dagen.

Vi åkte söderut och stannade för snorkling vid Koh Wai. Snorklingen var sådär. Sedan blev det lunch på båten och nästa stopp blev på Koh Mak, där Hero och jag gick iland. Sista stoppet blev i Koh Rang, vilket är en nationalpark. Där var det betydligt bättre snorkling! Som avslutning åkte vi förbi Monkey Island och där kan ni kanske gissa er till vad vi fick se. 😉

Det var en mycket trevlig dag och jag är glad att vi beslöt oss för att spana in fler delar av Koh Changs ”skärgård”.

Vi blev släppta på stranden lite längre norrut, gick till dykcentret och bokade in oss på dykning för idag och tog sedan en flaktaxi till resorten. Middagen intogs på grannhotellets restaurang, vilket var gott och trevligt.

Idag
Idag väntade dykning, som sagt. Först gav jag dock hundarna lite ost från frukosten – de kom springande när de såg mig.

Vi åkte till samma respektive nästan samma dykplatser idag och jag måste säga att det verkligen kändes som en revansch. Det är förvånansvärt att det kan variera så från dag till dag, men det var mycket mer fisk, inga strömmar och betydligt bättre sikt. Dessutom slapp vi de holländska gubbarna den här gången, vilket bara det gjorde dyken lättare att ta till sig.

Vi var tillbaka strax efter ett och då tog vi siesta i skuggan. Åt en bit mat, drack, fyllde i loggböckerna. På eftermiddagen spelade vi mycket strandtennis (kul!) och jag gosade en hel del med den unga tiken. Hon är så himla tillgiven och tillitsfull – jag får göra vad jag vill med henne och hon litar på att hon är i goda händer. Det gör riktigt ont i hjärtat att fundera över vilket öde som väntar henne. Jag kallar henne för Streya (stray dog betyder gatuhund).

Efter en dusch och sammanbrott på rummet (över de stackars hundarna), gick vi upp till huvudgatan. Åt lite, köpte hundmat, vatten och lite snacks. Sedan gick vi ner till stranden. Streya och hennes killkompis kom när vi visslade på dem och de tuggade tacksamt i sig maten, som de åt ur mina händer när de satt fint. De lär sig fort. Hero gav dem vatten ur en djup engångstallrik som vi också köpt. Jag tror att de uppskattade att få äta sig mätta. När de hade ätit tills de inte ville ha mer, började de gräva efter och sedan jaga efter en krabba. Imponerande! Vi lämnade dem på stranden med löfte om att vi ses i morgon.