V42+0 (BF+15) och världens bästa Piggelin

Piggelin har hunnit bli tretton dagar gammal. Håller fin ögonkontakt och navelstumpen trillade av på veckodagen. Äter som en häst och har sugit sönder sin mamma. Blir ordentligt arg och frustrerad om inte bartendern i mjölkbaren ger tillräckligt snabb service. Dricker sig redlös och somnar oftast direkt efter avslutad måltid.

Söndagen den 27 mars föddes vår Piggelin på BF+15 med akutsnitt efter över 30 timmars värkarbete, alltså samma dag som vi annars skulle blivit igångsatta. Men jag ska ta det från början.

Jag började känna av lätta värkar när vi satt i tv-soffan kvällen den 25:e (fredag), men jag vågade inte hoppas på att förlossningen skulle komma igång på riktigt. Kroppen blev nog lite chockad av värkarna och reagerade med att skicka en massa värme till öronen, som hettade ordentligt när värkarna kom. Sedan hade jag värkar till och från, men de var klart hanterbara. Jag tog två 665 mg Alvedon innan vi gick och lade oss och kunde somna. Framåt fyra på morgonen började det dock att bli jobbigt och göra ordentligt ont när värkarna kom och sedan kunde jag inte sova mer. Det gjorde framförallt ont i ljumskarna, vilket var en väldigt obehaglig känsla och något jag inte alls var beredd på – jag hade räknat med ont i magen och ryggen, men inte i ljumskarna och strålande ner mot låren.

Värkarna kom och gick under hela lördagen. Varierade i styrka och intensitet. De kom oregelbundet till en början – emellanåt tätt mellan värkarna och emellanåt längre pauser. Vid 18 började det att kännas allt mer jobbigt och jag började klocka värkarna. Vid 22 var det så jobbigt att jag ville åka in, åtminstone för kontroll. Då hade jag långa och starka värkar, men egentligen inte tillräckligt tätt mellan dem (två på tio minuter i stället för tre som man säger att det ska vara för att åka in, men värkarna var å andra sidan 1,5-2 minuter långa).

Väl inne på Danderyds sjukhus (DS), då var klockan 23:15, fick jag ligga med CTG. Barnmorskan, Malin, var inte helt nöjd med CTG-kurvan, så den blev förlängd och förlängd och förlängd på läkarens inrådan. Eftersom jag inte ens var öppen en centimeter och tappen inte var utplånad funderade de på att skicka hem mig med Citodon, eller att skicka upp mig en våning på avdelningen (dvs inte förlossningen), men det slutade med att de behöll mig på förlossningen för att kunna fortsätta övervaka med CTG eftersom det var fortsatt avvikande. Klockan 01:10 kom värkarna var tredje minut. Vi gick över till sommartid och klockan 03:10 var CTG:t fortfarande avvikande (då hade vi legat med CTG-övervakning i tre timmar), så vi skrevs in på förlossningen och flyttades in på ett förlossningsrum i stället för att ligga i mottagningsrummet. En ny undersökning skulle göras för att se om man fick en reaktion hos Piggelin, vilket man fick. Jag var tvungen att ligga på rygg hela tiden, vilket kändes jobbigt.

Klockan 03:47 gjordes en ny undersökning. Livmodertappen var förvisso utplånad, men jag hade inte öppnat mig mer och Piggelins huvud låg kvar ovan spinaetaggarna. Frustrerande. Undersökningen, då barnmorskan även försökte tänja för att hjälpa till förloppet, gjorde så galet ont att jag kräktes flera gånger. I samband med de kraftiga värkarna såg man nu att Piggelins hjärtljud gick ner till ca 70 slag/minut i ca 4 minuter (normal vilopuls har legat på 145 hela graviditeten). Jag fick snurra fort till fyrfota, sedan ligga på sidan och ytterligare en barnmorska tillkallades (igen). De satte PVK (för att förbereda för kejsarsnitt, har jag förstått i efterhand) och tog ett BAS-test. Läkaren tillkallades. Jag fick nu varken äta eller dricka, även detta som en förberedelse på kejsarsnitt, så i stället fick jag dropp.

Klockan 04:26 tog man hål på hinnorna och det sattes en skalpelektrod på Piggelin för tydligare kontakt på grund av att CTG:t fortfarande var avvikande. De fick göra ett par försök, eftersom jag inte hade öppnat mig mer och det var svårt att komma åt. Och eftersom det fortfarande var så tight, gjorde det ingen effekt att ta hål på hinnorna heller (vilket är ett måste för att kunna sätta skalpelektroden) – vattnet hade ingen chans att rinna ut.

Klockan 05:07 togs ett laktat-prov (vilket är ett syremättnadsprov som tas från barnets huvud), för att se så att Piggelin mådde bra och inte tog skada. Provet visade sig vara bra, men på dessa tre timmar hade det inte hänt mycket med mig och Piggelins huvud stod fortfarande kvar ovan spinaetaggarna. CTG:t var fortfarande avvikande och jag var fortfarande tvungen att ligga på rygg hela tiden. Jag fick hela tiden beröm för hur bra jag hanterade värkarna med andningen. Jag erbjöds lustgas och gick med på en låg dos, 60/40. Det tog inte bort smärtan, men det var skönt att få något annat att koncentrera mig på och det var skönt att sjunka in i dimman lite.

Klockan 05:43 togs ett nytt laktat-prov av läkaren, som också såg okej ut. Om förlossningen skulle få fortsätta ville läkaren säkerställa att både jag och Piggelin orkade med den, men i den här takten skulle det inte gå och CTGt var fortsatt avvikande under värkarna. Jag började bli allt mer orolig för Piggelin – nu var det inte kul längre och jag tänkte inte prestigeföda vaginalt på bekostnad av mitt barn. Klockan 05:57 togs därför beslut om ett sista försök med värkstimulerande dropp, för att se om förlossningen kunde drivas framåt utan att Piggelin blev påverkad. Droppet sattes in klockan 06:02 och tre minuter senare fick jag sterila kvaddlar på magen. Det kändes ungefär som att sticka in magen i ett getingbo och skaka runt, men jag bet ihop. Barnmorskan sade imponerat att de flesta skriker rakt ut när de får kvaddlar, men jag lyckades koncentrera mig på andningen. Kvaddlarna gav hur som helst bra smärtlindring lokalt på magen, även om det var högst oskönt när de sattes och värkarna fortsatte kännas rejält i ljumskarna och ryggen.

Klockan 06:15 tillkallades läkaren igen, för Piggelins hjärtljud gick åter ner för mycket under för lång tid. Jag fick ställa mig på alla fyra för att häva dippen i hjärtljudet (hjälpte inte) och jag fick Bricanyl intravenöst för att stanna av värkarna. Efter ett kort samråd med rummet fullt av folk (kändes det som), tog läkaren klockan 06:20 beslut om att koppla ifrån det värkstimulerande droppet och att förbereda för akut kejsarsnitt. Piggelin mådde inte bra under värkarna och behövde få hjälp att komma ut, för att inte få syrebrist. Värkarna stoppades och Piggelin dippade inte längre i CTGt. Jag andades ut och blev inrullad i operationsrummet alldeles intill.

Klockan 06:43 var alla förberedelser klara, ryggbedövningen lagd och jag var klar för operation. Hero stod vid mitt huvud och höll mig i handen. Hela min överkropp skakade okontrollerat – resten var förlamad av ryggbedövningen.

Piggelin föddes via akutsnitt klockan 06:46 och hade då bajsat väldigt mycket i fostervattnet – ett tecken på stress. Hon hölls i dränageläge och fick kutan stimulans, varpå det slutligen, äntligen hördes ett ilsket vrål. Det var historiens längsta sekunder. Jag grät. Hero grät. Piggelin torkades av som hastigast, för hon var alldeles brun av bajs från fostervattnet, och hölls intill mig en kort stund innan hon togs in till barnrummet intill tillsammans med Hero. Prover togs från navelsträngen, för att säkerställa att hon inte fått syrebrist, men allt såg bra ut. Operationen med mig var klar klockan 07:03 och innan dess hade Piggelin och Hero fått komma tillbaka från barnrummet till operationsrummet. Piggelin lades hos mig och började genast att söka sig till bröstet, vilket var ett mycket gott tecken.

Någonstans mitt i det där fick jag blodtrycksfall och kräktes igen, men fick medicin intravenöst och mådde bättre ganska snart igen. När operationen var klar och jag rullades upp på uppvaket fick Piggelin och Hero stanna på vårt förlossningsrum. Det kändes som att jag låg där ensam i en hel evighet, men det tog enligt journalen bara en halvtimme innan Hero fick komma upp med vår gallskrikande Piggelin. Gallskriket tystnade så fort hon fick komma till bröstet och jäklar i min låda vilken kraft det kan finnas i en så liten skrutt. Jag sade till Hero där på uppvaket att nu ville jag att vi bestämde oss för vilket namn hon skulle få, innan vi berättade för omvärlden att hon gjort entré. Vi hade nämligen en topp tre-lista med varsitt favoritnamn och ytterligare ett namn i reserv om inget av de andra skulle passa. Laura (mitt favoritnamn), Sally (Heros favoritnamn) och Miranda (“reservnamn”). Jag tyckte att det kändes fint om Hero fick ta det slutgiltiga beslutet, så det blev till sist Sally. Salsan. PiggelinSalsan. Kanske blir det en Laura i framtiden, vem vet.

Anledningen till att de plockade ut PiggelinSalsan via snitt, var alltså att hjärtljudet inte såg bra ut och att hon droppade allt mer i puls vid varje värk. Detta i kombination med att förlossningen inte gick framåt trots att jag hade kraftiga och täta värkar. Läkarens teori om varför PiggelinSalsan inte mådde bra under värkarna, var att navelsträngen var ovanligt lång, så hon misstänkte att den klämdes åt under värkarna och på så sätt stramade åt flödet. Jag är väldigt tacksam över att bo i västvärlden med modern teknik, annars hade PiggelinSalsan kanske inte klarat sig. Hemska tanke.

Det var fullt på BB, så vi fick åka ner på förlossningen igen efter att jag var klar på uppvaket (då bedövningen släppt och jag kunde röra på benen). Där blev vi serverade de berömda mackorna och god dricka. Det smakade helt ljuvligt. Strax efter lunch fick vi komma upp på vårt rum på BB och blev serverade nya mackor. De satt fint även de.

Summa summarum blev ju inte förlossningen vad jag hade önskat, såklart, men det kändes ändå okej. Det var jobbigt att i princip hela tiden behöva ligga på rygg (eftersom hjärtljudet annars gick ner). De få värkar jag fick stå och hänga mot Hero kändes betydligt bättre. Både mot smärtan och rent emotionellt, att få komma närmare honom. Och jag hade såklart hellre haft en vaginal förlossning där allt gick sådär löjligt smidigt och bra, som faktiskt en del förstföderskor får uppleva. Men. Barnmorskan var toppen. Läkaren rak och tydlig. Jag kände mig respekterad och lyssnad på. Och trots att det blev akutsnitt med en del strul, så gick det ändå hyfsat lugnt och fint till utan panik och kalabalik. Så det blev bra till slut, trots allt. Och jag är väldigt, väldigt glad över att jag sökte hjälp via Aurora-mottagningen. Utan det tror jag att upplevelsen hade varit väldigt annorlunda.

Jag fick mycket beröm av barnmorskan för hur väl jag hanterade värkarna, att jag gick in i mig själv och andades igenom dem. Jag kände verkligen hur jag försvann iväg och inte kunde ta in något utifrån, för jag koncentrerade mig så hårt på att bara andas. Hero har berättat att någonstans där under småtimmarna, så hade barnmorskan sagt till honom lite avsides att jag minsann var en tuff tjej. Jag kände mig inte särskilt tuff, måste jag säga, men det var ju lite kul att höra.

De obligatoriska siffrorna, som alla är så nyfnikna på: 52 cm lång, 4120 gram lätt och 35,5 cm i huvudomfång. Således proportionerlig och normalstor sett till att hon föddes i vecka 42+0.