Jag är SÅ glad att vi tog kontakt med den där danska familjen när vi var på Koh Chang, fastän vi kanske kände oss lite knäppa. De som anlände efter oss och som vi märkte också gosade med strandhundarna. Det visade sig vara helt rätt beslut. Vi satt ju och pratade med dem den där kvällen före vi skulle lämna Koh Chang och Thailand. Vi funderade tillsammans över hundarnas öden och utmaningar. Och de hoppades att de skulle hitta en ny familj “att lämna över stafettpinnen till”, när det blev dags för dem att åka. Jag gav dem mitt visitkort och sade att jag hade tagit några bilder som jag ville ge dem, så de fick gärna maila mig. För någon dag sedan lade Marlene, dottern i familjen, till mig på Facebook. Hon visade sig vara mycket handlingskraftig!
Marlene hade lyckats hitta Tina och Happy Dogs Koh Chang, som lovat att göra vad hon kan för “våra” hundar. Igår hade hon varit på stranden, hittat alla tre hundarna och lagt upp bilder på Facebook! Även jag kontaktade då Tina, med varma och härliga tårar längs mina kinder.
Tina är inte veterinär själv, men driver Happy Dogs Koh Chang och tar hjälp av thailändska veterinärer. Både Marlene och vi har donerat pengar som gott och väl täcker kostnaderna för kastrering, vaccinationer, parasitbekämpning och rabiessprutor för alla “våra” tre hundar. Det kommer att göras inom kort och Tina har lovat att rapportera hur det går. Hon försöker även ta in den svårt skadade hanen som vi såg ett par gånger (han med ett stort, öppet och köttigt sår över nacken). Det visade sig att han hade blivit huggen med en machete. Förfärligt. Jag hoppades att det åtminstone varit en olycka, inte en medveten handling. Problemet är att Tina bara har en stor hundbur och att den just nu används av en annan svårt skadad hund. Därför har hon inte kunnat ta in den skadade hanen än.
När jag frågade Tina, berättade hon läget och pinpointade precis de farhågor som vi har haft. Att strandhundarna har det relativt bra under högsäsong, men att de har det riktigt tufft under lågsäsong. Och hon påpekade att det ju är lågsäsong halva året. Problematiken med herrelösa hundar är stor eftersom det än så länge inte finns någon statlig kontroll eller kastrering. Det finns bara frivilligorganisationer med eldsjälar som Tina, som är beroende av donationer och gåvor. Tina berättade att problemen med de många gatuhundarna får till följd att lokalbefolkningen lägger ut gift, vilket ger en mycket utdragen och plågsam död, eller skadar eller har ihjäl hundarna på andra sätt (och då pratar vi inte om en human avlivning). The Leader betraktades ju som “gammal” trots att han bara var tre år. Det säger en hel del i sammanhanget.
Faran är på inget sätt över för “våra” hundar, de lever fortfarande på stranden med allt vad det innebär, men de kommer åtminstone att få en liten respit tack vare kastrering och vaccinationer. Jag önskar så att dessa fina och tillgivna hundar fick komma till trygga och kärleksfulla hem. Och mitt hjärta klappar extra hårt för Streya. Det var något mycket speciellt med henne. Tankarna och funderingarna går kring att försöka övertyga Hero om att vi ska adoptera henne om ingen annan kan tänka sig det, men det finns hinder att komma över.
* Dagisplats. Där är fullt, kort och gott. Ett stort problem. Vi jobbar båda kontorstider, utan möjlighet att saxa våra tider, vilket innebär att vi är hemifrån elva timmar per dag, inklusive restid. Därför betalar vi för en bra dagisplats åt Bella. Att som permanent lösning lämna en hund ensam hemma hela dagarna, vilket många andra gör, är inget alternativ för oss även om man skulle hitta någon som gav en rastning eller två per dag. Each to their own, men för att hålla det kort är det inte rätt i min värld (och inte heller enligt svensk lagstiftning). Ursäkten att det skulle vara okej att lämna två eller fler hundar ensamma längre tider “för de har ju varandra” funkar inte heller för mig. Hundar är domesticerade genom tusentals år och behöver människor omkring sig för att må bra, inte bara andra hundar. Dessutom. Att hundar inte skulle ha någon tidsuppfattning, vilket en del hävdar, stämmer inte enligt modern forskning.
* Pengar. Att få hit Streya skulle vara en engångskostnad som vi skulle kunna ta (och den är faktiskt inte SÅ stor som många skulle kunna tro), men det är framför allt de löpande kostnaderna som man måste fundera över. Det måste hålla över tid, även om våra förutsättningar skulle ändras. Vill man så kan man, det tror jag starkt på, men kostnaderna för två hundar blir stor. Vi betalar idag 2800 kr/månad för bara Bella på dagis (där är ju dessutom fullt just nu, som sagt). Dagiskostnaden är såklart den största biten, men sedan tillkommer ju även kostnaden för mat, försäkring och eventuella veterinärbesök. Bellas faktiska kostnader för dagis, mat och försäkring är ca 40’000 kr per år, men vi räknar med uppåt 50’000 kr totalt (för att ta höjd för utrustning, kurser, oförutsedda veterinärkostnader osv). Eller som pappa uttryckte det: “Det är ju räntan på tre miljoner!” Misstolka mig inte, vi var väl medvetna om kostnaderna och förutsättningarna när vi adopterade Bella och det är inget vi ångrar. Det är lätt värt det, även om det är mycket pengar. Den dubbla kostnaden är dock ingen klackspark.
* Svartsjuka kontra kärlek. Bella har jättefina lekkompisar på dagis och hon älskar att leka med dem. Jag tror på många sätt att hon och Streya skulle få det skitkul. Men. Bella är svartsjuk när det gäller mig och Hero (och pappa!), vilket gör det hela lite lurigt. Bella leker till exempel jättefint med Tessa när inte vi är med, men så fort vi är i närheten beter hon sig i ärlighetens namn ganska illa och vill vakta oss. Då är hon kort och gott inte jättesnäll, utan snarare en liten bitch. Kanske är det en osäkerhet som växer bort med tiden, för vi upplever att det går bättre och bättre gång för gång. Men jag vet i ärlighetens namn inte om hon skulle acceptera Streya. Streya är därtill en tuff liten tjej som har fått hävda sig för sin överlevnad och kanske skulle det bli bråk på riktigt. Kanske skulle det funka hur bra som helst efter ett tag, men kanske inte.
Jag slits fram och tillbaka med det här. Jag tänker ena sekunden att vill man så kan man!, andra sekunden fan, det blir svårt.
Vet DU någon som skulle vilja adoptera en ljuvlig liten vovve? Hör av dig!
av Felicitas