Etikett: julkalender

Jag ska komma ikapp med de andra luckorna när vi är hemma igen.

En bild på mig när jag är glad. Det är inte så svårt att hitta bilder på mig när jag är glad. Idag ligger bilderna med Vargen närmst hjärtat. Dels eftersom passningen gick så bra häromdagen, dels eftersom vi hade en väldigt mysig kväll igår. Vargen är en riktig liten guldklimp och hjärtat blir alldeles nersmält när han skiner upp och riktigt skrattar hela vägen från magen när jag busar med honom. Eller när han kommer och sträcker upp armarna för att han vill upp till mig. Eller när jag ligger på golvet och han kommer för att ge mig en kladdig spontanpuss. Det, mina vänner, det är väldigt speciellt och jag hoppas att vi fortsätter i samma spår genom åren. Det enda jag är rädd för, är att vi inte ses tillräckligt ofta, så att han kanske inte känner den trygghet som jag upplever att han faktiskt gör nu. Jag är ju trots allt ”bara” hans moster. Som dessutom bor väldigt långt borta. Men jag njuter så länge som jag får känna mig lika speciell för honom som han är för mig. ❤

Nästa del är att berätta om det jag tycker är vackrast hos mig själv. Jag har alltid fått höra att jag har fina ögon. Och ja. Det är nog kanske de jag är mest nöjd med hos mig själv, rent fysiskt.

En bild på mig från idag. Varsågoda! I bilen på väg hem till mamma, pappa och Tessa. Längty!

Sedan ska jag berätta om ett foto som berör mig. För något år sedan fick jag ett mms av min moster, Carin. Det var bara en bild, inget mer. Den bruntonade och något tilltygade bilden gick rakt in i hjärtat. Inte bara för att jag genast kände igen personerna, utan även för att det är en fantastisk bild – den har något särskilt och är inte en i mängden. Bilden berättar något för mig, som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Den lämnar mig undrande och inte oberörd.

Det är min mormor och morfar på bilden. De är i förgrunden, lite ur fokus, och i bakgrunden ser man människor och uppradade bilar. Jag fick veta att bilden är från 1950. Då var morfar 30 år och mormor 21. De är klädda för fest. Han ser självsäker ut, där han ligger i gräset och håller om henne. Hon ser lite blygare ut, kanske inför kameran, men kramar hans hand. Fokus är på människorna i bakgrunden. Jag ser, tar in, känner och undrar. Vad händer? Vad gör de? Vad hände minuterna efter bilden togs?

Morfar gick bort den 16 februari 2002, året då han skulle fylla 81. Min mormor blir 85 år i maj och hon har varit änka i över tio år. Mormor har fotot i sin plånbok. Den bilden har levt med henne i sextio år och gör det fortfarande.

Jag tycker på något sätt att det är hisnande och svindlande. Betydelsen av en bild. Hur en bild kan frysa tiden. Hur en bild kan ta oss tillbaka till något som inte längre finns, förutom i hjärtat. Svindlande. Magi!

En bild på min familj. Hmm. SysterYster är ju inte sådär överförtjust i tanken på att vara med på bild på bloggeliton, så jag får väl göra tolkningen som att Hero och jag är ”min familj”. Det är vi ju faktiskt egentligen, särskilt nu när vi är gifta, även fast vi bara är två. En familj om två. 🙂 Bilden nedan hänger förresten som en stoooor förstoring ovanför vår soffa. Vad har ni gjort av era (eventuella) bröllopsbilder?

Sedan är tanken att jag ska berätta om en ikonisk/historisk person som inspirerar mig. Men åh, skrivkramp. Kanske i morgon!

En bild på mig som tonåring. Ja… Jag är ju så gammal att det inte ens finns någon digital bild på mig som tonåring. Mobilerna hade inga kameror över huvud taget och inte ens färgskärm. SÅ gammal är jag. 😉

Jag vet inte riktigt var jag har mina bilder från när jag var yngre, för det tidigaste albumet jag kunde hitta var från år 2000. Det är med andra ord med nöd och näppe som jag kan göra dagens lucka. På båda bilderna är jag nitton år, mitt sista år som tonåring. London. De är tagna en vecka innan jag, alldeles ensam, skulle åka till Ecuador som volontär och stanna borta i 9 månader.

Nästa del i luckan är att berätta om hur jag skulle vilja se ut om jag fick drömma. Jag väljer att gå emot vårt utseendefixerade samhälle, med ideal som inte ens existerar i verkligheten. Photoshopförvridna bilder på redan sjukligt smala modeller med förlängda ben, avsmalnade lår, bortplockade revben, tillslätad hud utan minsta por osv är standard och det vi matas med dagligen. Om inte ens ”idealen” kan leva upp till bilderna av dem själva – hur ska någon annan kunna göra det? Vad är det för sjukt att sträva efter? Med det sagt: Jag har redan berättat hur jag vill se ut, här.

En bild på mig som barn. En väldigt liten sådan. Jag är sju(?) år, spinkig som en sticka och har långt blont hår. Vi är på husvagnssemester genom Sverige och har stannat till vid en sjö, är alldeles ensamma. Jag och mina syskon har fångat småfisk med håv, som vi undersöker i en liten bunke. Livet på en pinne!

Idag är det tre år sedan vi akut tvingades låta Xena somna in och det är dagen då jag ska berätta om det bästa köpet i mitt liv. Det kan inte bli något annat än Xenisen. Jag brukar alltid säga att en hund är den enda kärlek som kan köpas för pengar. Det är så himla sant. Din hund kommer att älska dig ovillkorligt. Många säger att det är begränsande att ha hund och visst kan det vara sant, men jag är hellre utan den friheten och jag längtar till den dag då vi kan skaffa hund igen.

En bild på ett utav mina favoritcitat. Jag hade längelänge ett citat i headern här på bloggen, men sedan den nya (numera gamla) designen, har jag det bara under avsnittet ”Om mig” (som för övrigt är dags att uppdatera med kanske mer än hur gammal jag är (vilket jag precis uppdaterande)). Dagens bild blir därför en skärmdump.

Att våga är att förlora fotfästet för en stund, att inte våga är att förlora sig själv.

Dags att berätta om min favoritmaträtt. När jag var liten var det dillkött och ris. Mammas hemmakokta, givetvis. Jag åt så mycket att mamma och pappa blev oroliga att jag skulle spränga magsäcken. 🙂

En bild på mig som jag inte visste om att den togs. Inga konstigheter… Öland, för två somrar sedan. Hero och jag hade en riktigt fantastiskt cruise längs östkusten, via ett helt varv runt Öland, ner till Skåne.

Sedan är tanken att jag ska berätta om min stil för ett år sedan. Men det finns i ärlighetens namn inte så mycket att säga. Den är som idag, typ.

En bild på någon av mina favoritsaker. Det var ju inte en väldigt svår uppgift, direkt. Av alla mina materiella ting, så är det mina kameragrejor som är av tveklöst största betydelse för mig. Det är de som skänker mig mest glädje, harmoni och utmaning. Jag älskar att fotografera. Jag älskar att kunna konservera mina minnen och känslor. Jag älskar att se på bilder i efterhand.

Mitt ex klagade ibland över att jag alltid hade kameran med mig och att jag alltid skulle ta bilder. Han påstod att jag upplevde mindre där och då, eftersom ”jag bara såg allt genom en lins” och tyckte att jag skulle lägga ifrån mig kameran. Det gjorde jag aldrig. För faktum är att det är precis tvärt om för mig. Med kameran i handen är det som att jag letar efter det speciella i varje ögonblick. Jag är mer uppmärksam, både på vad som händer runt omkring och på vad jag känner där och då. Jag ser och upplever ögonblicken mer intensivt. Bilder hjälper mig att minnas. Minnen från tillfällen då jag inte har haft kameran med mig bleknar däremot fortare.

Det är en enorm kraft i bilder. När jag ser en bild jag har tagit, kan jag direkt säga var och när den togs. Och jag vet hur jag kände där och då. Det är magi att kunna frysa tiden.

Nästa del är att berätta om ett minne från min uppväxt. Vintern närmar sig, och är redan här på flera håll i landet, och jag kommer att tänka på en vinter (tror att det var -86/-87), då pappa hade skadat knäet och var sjukskriven. Han gick på kryckor och var hemma med oss barn. Han kunde inte ens jobba på gården hemma och jag minns det som en ren lyx. Mamma och pappa jobbade nämligen mycket, men fanns alltid till hands om det var något. Och vi fick alltid följa med om det var möjligt, till exempel att sitta med i traktorn när pappa körde på åkrarna. Nu var dock pappa hemma och inne och var med oss, bara oss. Vi hade hans fulla uppmärksamhet. Han läste Barnen i Bullerbyn för oss i soffan, min syster och jag kröp upp på varsin sida om honom. Min pappa.

En bild på någon som jag saknar.

Lugn. Energi. Trygghet. Balans. Värme. Kärlek. Humor. Klokhet. Omtänksamhet.

Heromamman. Hon fattas så oändligt mycket.