Etikett: julkalender

En bild på något som representerar mina framtidsdrömmar. Svårt. Jag har många drömmar. Och det är jag glad för! Något jag dock alltid har jobbat hårt för, är att resa. Jag hoppas att jag får uppleva fler av världens hörn och skatter, tillsammans med Hero. Att ha hela världen i mina händer.

Idag ska jag även berätta om det fulaste jag vet. Fulhet kan definieras på många sätt. Det kan vara rent estetiskt, eller mer abstrakt. Jag tycker till exempel inte att det är så snyggt när rövspringan visas när någon böjer sig eller sätter sig. Men det fulaste jag vet är falskhet, girighet, missunnsamhet och när någon försöker höja sig själv genom att sänka andra. Det är det absolut mest missklädande för en person, i mina ögon.

En bild på mitt favoritdjur. Xena. Fast hon var mer än ett favoritdjur för mig. Hon var min vän. Och jag saknar henne så oändligt mycket. Den 16 december är det tre år sedan hon rycktes ifrån oss, alldeles för tidigt. Hon blev inte ens sex år, men tiden med henne kommer jag aldrig att glömma. Xena var väldigt, väldigt speciell för mig. Hon fyllde ett tomrum. Och hon kommer alltidalltidalltid att finnas i mitt hjärta.

Mitt favoritdjur alltså: hunden. Jag saknar ihjäl mig efter Xena, men har ändå kommit till den punkt att jag längtar till den dag då vi kan skaffa en ny liten valp. Det kommer aldrig att bli en ny Xena, hen kommer att få utvecklas till sin egen. En dag. Den kommer att komma.

I dagens lucka gömmer sig också att berätta om något som jag tycker är alldeles särskilt vackert. Jag säger ofta att Sverige är alldeles fantastiskt vackert, med sina underbara variationer från norr till söder, öst till väst. Det är ett sagolikt land vi lever i. Bergen! Fjällen! Barrskogarna! Lövskogarna! Vidderna! Slätterna! Stränderna! Skärgårdsmiljöerna! Småstäderna! Storstäderna! Raukarna! Ängarna! Hagarna! Kullarna! Sjöarna!

Jag är väldigt glad och tacksam över alla husvagnssemestrar genom Sverige som mamma och pappa tog oss på när vi var små. Jag tror att det har bidragit till att jag även i vuxen ålder har prioriterat att se och värdera vårt vackra land. Jag tycker lite synd om de som ”inte har varit norr om Sundsvall” eller ”söder om Jönköping” – ni har missat så mycket!! 🙂

Så jag säger det. Sverige är alldeles särskilt vackert.

En bild på mitt rum eller min lägenhet. Nu råkar jag ju vara så vuxen(?) att jag har ett helt hus, Borgen. Inget rum är ”mitt”. Alla rum är mina (och Heros). Här är i alla fall en bild på köket, för det har vi precis gjort om lite. 🙂

Det är även dags att berätta om min stil när jag var 15 år. Året var 1996 och det var tighta jeans och topp/tröja som gällde. Kjol ibland. Inget utstickande alls. As simple as that.

En bild från en av de bästa kvällarna i mitt liv. Det måste bli en bild från vår bröllopsdag, den 21:e juli 2012 och den har jag ju beskrivit ganska väl här.

Nästa del är att berätta om ett klädesplagg som jag minns från min barndom. Jag vet inte varifrån den kom, men jag minns den klart och tydligt. Kanske var den ett arv från min 9 år äldre (och suuuupercoola) faster? Min mintgröna volangkjol med rosa och vita kanter. Oj, vad jag tyckte att den var fin. Oj, vad jag älskade att använda den. Just nu är alla gamla album barrikaderade av möbler från rummet vi håller på att renovera, men kanske att jag kan visa någon gång.

En bild på mig när jag ser ut så som jag alltid skulle vilja se ut. Jag tolkar inte dagens lucka bokstavligt, för SÅ snygg tycker jag inte att jag är i en blå kylmask. 😉 Men jag vet precis känslan jag hade när bilden togs. Och jag ska berätta.

Det var bara några månader efter att vi hade blivit vi, men det kändes som att det alltid hade varit så. Vi var en självklarhet. Heroföräldrarna var på semester och eftersom vi då bara hade varsin lägenhet (fastän vi bara använde en), utnyttjade vi tillfället att grilla på deras uteplats. Det var Herosystern och vi. Vi hittade Heromammans blå kylmask i kylen och efter en dag i solen kändes den behaglig mot huden. Plus att jag tyckte att den var lite festlig. Så festlig, att jag tänkte att jag skulle ta en bild hit till bloggen. Det gjorde jag. Som så många gånger annars, bestämde jag mig för att ta en bild till (för att sedan kunna välja) och precis då kom Hero. Och i stället för ett ever så inövat kameraleende, blev det äkta. Lyckligt. Med glitter i ögonen. Det blir så tydligt när jag jämför bilderna sida vid sida. Jag älskar den där bilden.

Såhär skulle jag alltid vilja se ut. Med glitter i ögonen, äkta lycka i leendet och kärlek till livet. Med eller utan en blå kylmask.

Nästa del är att berätta om en person som betytt mycket för mig. Det finns ju så många olika sätt, så många olika situationer. Mamma och pappa är självklara att nämna och det är jag tacksam för, för jag inte alla har fått växa upp med de föräldrar som vi har fått göra. Min syster har också betytt mycket för mig genom hela min uppväxt, för vi var nära varandra i åldern och gjorde allt tillsammans. Älskade lillebror är ju lite yngre, så kanske gjorde vi inte så mycket tillsammans med honom, utan mer med honom. Som när vi klädde ut honom i våra dockkläder, till exempel. Kvinnan jag bodde inneboende hos, Evy, när jag gick på gymnasiet på annan ort har också betytt mycket för mig. Annika. Nya vänner, gamla vänner. Hero, givetvis. Då pratar vi bara rent personligt. Nä, jag får nog kasta in handduken även här.

En bild på någon jag älskar. Den här luckan är svår. Inte för att det är svårt att välja ut vem som ska vara på bilden, utan för att det är svårt att välja bild. Han är ju liksom något av mitt favoritmotiv. 🙂

Bilden jag valde är också från semestern i somras. På svärfars segelbåt. I solnedgången, på öppet hav. På film. Jag älskar verkligen tonerna från film. Jag älskar havet. Och jag älskar mannen på bilden, min Hero.

Nästa del är att berätta om en person som inspirerar mig. Oj, vad svårt. Supersvårt. Jag blir inspirerad av många, inom olika områden. Och det står still i hjärnan att ens välja område, så jag tror att jag får hoppa över den här.

En bild på mig som togs i somras. På svärfars segelbåt. På väg söderut. Av Hero.

Berätta om ett klädesplagg som får mig att känna mig stark. Enkelt. Och rent generellt. Träningskläder.

En bild på någon jag beundrar. Oj, det finns många som jag beundrar. Jag beundrar min mamma och pappa, på så otroligt många plan. Jag beundrar hårt arbetande och talangfulla fotografer. Jag beundrar alla de som kämpar för något de tror på. Jag beundrar mina syskon och mina vänner som stretar med sitt och som gör sitt bästa bara för att få livet att gå ihop i den värld av krav och pekpinnar som vi lever i. Egentligen vill jag inte välja ut någon framför någon annan, för alla i min närhet har ett stort värde för mig och jag beundrar var och en för den man är. Men nu var ju uppgiften sådan att jag skulle välja ut en bild. Och alla får inte plats på en och samma bild. 😉

Jag har valt ut en bild som jag tycker om på en liten familj som jag beundrar.
Vad är det som är så speciellt med den här lilla familjen då? Många saker – jag känner att jag kanske inte riktigt gör den lilla familjen rättvisa om jag börjar förklara. Men jag ska försöka. Sofie är den kloka förskolepedagogen och make up-artisten med ett varmt hjärta som har en enorm förmåga att kunna sätta sig in i andra personers situation. Sofie har alltid något att säga som kan göra en svår sak lättare att bära, även om man från början tänkte att det inte fanns några ord som kunde göra just det. Ibland tänker jag att hon är en 105-årig gumma, full av ett helt liv av vishet och erfarenheter, i en 25-årig kropp. Sofie går sin egen väg och vågar stå för det hon tror på. Martin är den händige och rationelle byggnadsingenjören och varme familjefaren som får saker gjorda. Precis hela tiden. Han är varm och klok och glad och stabil och är ett fint ankare för Sofie.

Sofie & Martin vågade satsa för att vinna. De köpte en senapsgul liten stuga vid havet, i tron och förhoppningen att detaljplanen så småningom skulle ändras så att de kunde bygga sitt drömhus där. Under tiden fixade de i ordning och bodde i den där lilla stugan vid havet. Med sin nyfödda dotter, Tuva. Detaljplanen ändrades. De ritade sitt eget drömhus. De rev den lilla stugan de bott i och flyttade in till Sofies mamma, där de kom att bo i över ett år medan det nya huset blev tillräckligt klart för en liten familj om tre att flytta in i (och vad som är tillräckligt är ju högst individuellt). De bygger alltså sitt drömhus och har kommit långt längs vägen. De bygger själva. Med en underbar 2-3-åring runt benen. Efter jobbet, dag efter dag, stretar de på för något de drömmer om.

Under Tuvas första år blev Sofie & Martin varse hennes hörselnedsättning och de gör alltalltallt för att Tuva ska få en bra och kärleksfylld uppväxt, med samma möjlighet till utveckling och stimulans som normalhörande, jämnåriga barn. Världens bästa föräldrar för Tuva.

—

Andra delen av julkalendern är hur jag får mina kläder att hålla länge. Well. Kort och gott kan jag väl säga att jag undviker att tvätta mina kläder om det inte behövs. Tvättmaskinen sliter mycket på kläder, för att inte tala om vad en torktumlare gör (men det har vi ingen). En luftning räcker i många fall långt. Det är väl typ det enda som är bra med att vara frusen (och att alltså inte svettas så mycket). Heros kläder åker betydligt oftare i tvättmaskinen och slits också fortare (han är en varmblodig heting!).

En bild på min bästa vän. En bästa vän är någon man delar allt med. Det kan ju inte bli annat än en bild på den person som jag valt att dela hela mitt liv med. Med honom delar jag precis allt. Vardag. Ekonomi. Sorger. Glädjestunder. Tystnad. Tristess. Äventyr. Resor. Svåra saker. Lätta saker. Hemligheter. Alldagliga saker. Han får mig att öppna upp den innersta dörren på ett sätt som ingen annan kan. Vem om någon kan jag kalla min bästa vän? Jag älskar att jag älskar honom. Min Hero.

Ett annat tema för dagen är vad jag önskar mig i julklapp. Jag har aldrig gjort slag i saken att skriva upp det där jag kommer på att jag skulle kunna önska mig i julklapp/present efter hand som det dyker upp i tankarna, så jag har alltid så svårt att komma på något att önska mig. Jag utelämnar saker som är svåra att ge bort till någon annan, som tex en frisk hand, orimliga grejer och världsfred. Men här är några saker som jag önskar mig i julklapp, efter en stunds eftertanke:

*Fotoprylar, fotoprylar, fotoprylar. Nu har jag nördat in mig väldigt mycket på analogt och man får väldigt mycket för pengarna (på begagnatmarknaden), förhållandevis. Film och framkallning är dock dyrare än aldrig förr, men man får ta det onda med det goda!
*Ett superdupermegavarmt täcke (jag har redan det som var Hemtex’s varmaste när jag köpte det för några år sedan, men skulle gärna ha ett ännu varmare om det finns).
*Nya, varma innetofflor (mina fårskinnstofflor börjar bli slitna och ganska sunkiga).
*Porslin ur Swedish Grace från Rörstrand.
*Glas ur Line XL från Kosta Boda.
*Symaskin.
*Induktionshäll (vår spishäll suger – tom den gamla, gamla spisen på Blåbärsstället är bättre).
*Hemmakokt vinbärsgelé (den jag fått av Vargen tog slut igår 😉 ).