Så var jag hemma igen och har omakat ner mig i soffan. Hero hämtade mig på kliniken vid 10:30, efter att jag hade blivit utskriven. Jag har ett extra tryckförband och inte mindre än två gördlar, vilket jag ska ha tills på lördag pga den där blödningen de inte vill ska gå upp igen. Better safe than sorry! Sedan räcker det med en gördel, är det sagt.
Jag har sovit jättedåligt inatt och haft ont trots smärtlindringen. Magen är svullen och gör ont vid minsta rörelse, men det är väntat. Jag har fått en lista med saker som jag får och inte får göra inom olika tidsperioder och jag har återbesök på kliniken på måndag klockan ett.
Det är en pärs att ta sig upp ur sängen och det är en pärs att gå. Det var en pärs att ta mig till bilen, in i bilen, åka bilen och ta mig ut ur bilen. De närmaste dagarna kommer att bli extremt lugna känner jag.
Bellan går hos en jättefin dagmatte numera, Mia. Hon bor på samma gata som vi, har själv fem hundar och efter en lite stökig inskolningsperiod går det nu hur bra som helst. Det är verkligen en lyx att slippa pussla med lämning/hämtning av Bellan också – det räcker gott med barnens förskola. När Mia kom och lämnade Bellan idag så flög hon upp till mig i soffan och kastade sig över mig. Bellan alltså, inte Mia. 😉
Omstart av bloggen? Jag vet inte det… Vi får väl se. En form av nystart i livet är det i alla fall, för jag har just opererats för rektusdiastas, eller i vardagligt tal benämnt som “delade magmuskler”. För mig har det bland annat inneburit mer eller mindre konstant ont i ländryggen (vilket såklart är tärande på energi och humör) till följd av den felställning man får i kroppen när magmuskulaturen inte fungerar som den ska. När korsetten inte fungerar som den ska, blir det alla möjliga slags problem i resten av kroppen. Rent estetiskt ser jag ut att vara i femte månaden, särskilt mot slutet av dagen då musklerna inte längre orkar hålla in magen, och med det följer en alldeles för svankig hållning (som gör att man felbelastar ryggen).
Det finns en nationell riktlinje på gång för hur landstingen ska göra med behandling/åtgärd av rektusdiastas. Det är en kvinnofråga och kvinnor har ju burit och fött barn i alla tider, så det är inte så värst prioriterat att vi ska ha fungerande kroppar efteråt. I väntan på den nationella riktlinjen har Stockholms läns landsting beslutat att inte göra några operationer alls. När riktlinjen väl kommer, ska det beslutas om hur den ska tolkas och tillämpas i Stockholms läns landsting och när det är gjort står förmodligen några tusen kvinnor före mig i kön till operation. Jag kände inte att jag varken ville förnedras och ifrågasättas hur stora problem jag verkligen har, eller vänta i en oändlighet på riktlinjer, tolkningar och vårdköer. Därför tog jag beslutet att gå till en privat aktör och har betalat 90 000 kr ur egen ficka för att göra den här operationen. Operationen går i princip ut på att sy ihop de raka magmusklerna hela vägen uppifrån revbenen och ner. Eftersom jag ändå skulle betala så mycket pengar och genomgå en så stor operation, bad jag även om att få mina ärr efter kejsarsnitten tillfixade, så att jag kan slippa den lilla “ficka” jag har fått längst nere på magen. Den är varken praktisk när det kommer till kläder, eller smickrande.
Att jag hamnade i det här beslutet, var tack vare Tessan. Det var hon som tyckte att jag skulle gå till Katarina Woxnerud på Hela Kvinnans Klinik och undersöka om jag hade diastas. Tack vare det har jag kommit till insikter som jag inte hade gjort annars.
Jag hade en bokad tid igår, den 17:e december och jag skulle inställa mig kl 07:30 på kliniken. Då skulle jag duscha med en såndär speciell antibakteriell tvål kvällen före och samma morgon. Fastande sedan kvällen innan. Förra veckan ringde de från Akademikliniken, där jag valt att göra min operation (eftersom jag bekostar den själv), och undrade om jag kunde tänka mig att komma in klockan 10 i stället. Det hade jag inget alls emot.
I måndags kväll nattade vi barnen som vanligt. Vi har försökt förbereda dem på att jag inte kommer att kunna sova med dem, bära dem osv efter operationen, men att jag gör operationen för att jag ska kunna vara stark och frisk och kunna busa med dem utan att få ont, resten av livet. Piggelin bryter fullständigt ihop och tycker att det känns jättejobbigt att inte få sova med mig. Skruttan. Efter kejsarsnittet med Pigall var det ju samma visa och hon bröt ihop även då, men efter ca 2 veckor hade hon accepterat läget ändå.
Efter nattning och efter att ha fixat en tårta som Hero skulle ha med till jobbet, så tog jag den där omsorgsfulla duschen och hoppade sedan ner i en renbäddad säng. Pirrigt.
Pigall vaknade i vanlig ordning vid 6-tiden och Piggelin ville i vanlig ordning inte stiga upp. 🙂 Just när kaffet hade blivit klart, vid 07:25, ringde de från kliniken och undrade om jag kunde tänka mig att komma in en timme tidigare, kl 09. Jag fick offra kaffet (jag fick inte dricka något två timmar innan jag skulle vara på plats på kliniken), men tackade ja och ringde en taxi. Taxin kom samtidigt som Hero tog barnen till förskolan, så vi kramades ordentligt och de vinkade av mig. Älskade små troll. <3
På kliniken fick jag först träffa en sköterska, blev visad rummet och fick svara på lite frågor. Efter en stunds väntan fick jag träffa kirurgen, Paolo, som fotograferade mig och ritade på magen. Efter Paolo kom narkosläkaren till mitt rum och pratade, sedan kom sköterskan igen och jag blev vägd, tog lite prover, fick prova ut en gördel, sätta på mig stödstrumpor och fick lite tabletter att svälja. Därefter var det dags att promenera in på operationssalen!
I operationssalen var det kallt, men britsen var uppvärmd. Man satte en infart för sömnmedlet, kopplade upp mig på syremättnad, EKG och blodtrycksmanschett. Sedan fick jag andas syrgas medan sömnmedlet sprutades in genom infarten. Narkosläkaren bad mig att tänka på något som gör mig glad och det sista jag tänkte på innan jag somnade var Piggelin och Pigall. <3
Operationen tog ca 2 timmar och när jag vaknade var jag på uppvaket. Där bad jag om att få låna telefonen och ringa Hero, eftersom han gärna ville att jag hörde av mig så snart som möjligt. Jag var väldigt groggy och trött. Jag hade lite låg syremättnad efter operationen, så jag fick stanna ett par timmar extra på uppvaket med lite extra syre. Vid 14:30 fick jag komma till mitt rum, men fortsatte mest att sova och slumra. Och jobbade lite mellan varven, fastän jag inte borde.
Jag har ordentligt ont och får ordentligt med smärtstillande. Men det ska ju avta och jag har fått recept utskrivet på det jag kommer att behöva. Och så har jag fått en hemmasnickrad vattenpipa att blåsa i för att motionera lungorna.
Vid 17 blev jag itvingad lite “frukost”. Alla är vänliga här och jag känner mig väl omhändertagen. Hero och barnen ringde och sade godnatt. Jag slumrade från och till.
Frukost vid 17
Idag tände jag lampan strax före sex. Jag har vaknat några gånger under natten och fått påfyllning av smärtlindring. Jag blev av med katetern under förmiddagen och gick några steg i korridoren. Jag ligger fortfarande något lågt i saturation, men det är ingen panik. Jag har fått en lindrig blödning på vänster sida av magen och ett tag var det oklart om jag behövde opereras igen och få den åtgärdad, men den stannade av sig själv med hjälp av extra tryckförband och det är det bästa, så slipper man gå in igen. Men det är lite extra bulligt, hårt och ömt på den sidan. I övrigt är jag såklart ganska svullen – det är ju en stor operation.
Blåmärket vid höften är från operationen, inte den extra lilla blödningen. Men det är intressant att se hur det ser ut under alla förband.
Även idag har jag varit i sjukbädden hela dagen, sånär som på den där “promenaden” i korridoren och en sväng på toa. Det räcker gott så! 😛 Jag har jobbat lite mest för att jag inte kan låta bli (kontrollfreak? för hög arbetsmoral?) och för att det är lite långtråkigt här. 🙂
Dagens lunch: laxfilé med ris och sallad. Den var efterlängtad – jag hade fått vänta fastande igen eftersom man inte visste om jag behövde opereras igen eller inte. Lunchen serverades kl 14:30. Gott!Dagens middag: tomatsoppa och grov macka med rödbetssallad, skinka och grönt. Gott!
Gördeln, som går från knäet och upp till bysten, sitter ordentligt tight (vilket den ska göra) och den ska jag ha på mig dygnet runt i 6 veckor. Därefter dagtid i ytterligare 6 veckor. Det finns till och med ett hål “där nere” så att man kan gå på toa utan att ta av den – haha!
Vad synd!! Jag kommer att sakna fina texter om barnen och om hur ni satsar på ert hus.ReplyCancel
Erika -26 februari, 2018 - 22:18
Kommer också sakna din personliga blogg, har ju följt dig i så många år nu 😄ReplyCancel
Sanna -25 mars, 2018 - 16:34
Så trist att du slutat blogga, brukar kika in och hoppats att du ändrat dig och hittat lusten igen så roligt och följa er och er resa med barnen, huset och landet… ha de gottReplyCancel
Jag fortsatte tårteriet igår. Bestämde oss för att ge bort halva tårtan, så jag gjorde glaceringen efter delningen för att det skulle bli snyggast.
En halva med chokladglace.
En jäkla massa glaze över (och så måste det bli om man vill vara säker på att kunna täcka hela tårtskrället). Vad gör man bäst av den?
Jag skippade att lägga tid på dekoreringen eftersom vi bara skulle mumsa själva, men jag tycker att den är ganska vacker såhär också!
Mandel- och chokladdaquoise i botten (daqoise är en slags maräng), hallonpannacotta, ljus chokladbavaroise (bavaroise är ett mellanting mellan mousse och pannacotta) och sedan mörk chokladglace överst. Alla mjölkprodukter är ersatta med havreprodukter och chokladen är lite specialare. Sett till de förutsättningarna är jag väldigt nöjd och tårtan blev god!
Här har vi ett syskonpar som än så länge diggar varandra. Piggelin diggar dock inte när Pigall får tag i hennes hår.
I övrigt fortsatte Hero på kontoret och jag hängde med barnen. Det där med att spika lister har varit lite frustrerande för Hero, för alltid är det något barn som sover eller behöver sova. Och att spika lister är inte kompatibelt med sovande barn, har det visat sig.
Busloppan i morse.
Tittut!
Piggelin gillar när vi leker med Snapchat tillsammans.
Pigallen är väldigt oförtjust i att ligga ner nuförtiden och blir snabbt frustrerad både på mage och på rygg. Om han själv får välja så vill han mest bara stå, men det får han inte. Vi tragglar på.
Det är inte många sekunder Pigallen accepterar att sitta heller. Stå, stå, stå är hans gebit. Så det blir mycket bärande (vi vill inte låta honom stå för mycket).
Tårtfika i eftermiddags innan Piggelin hade vaknat.
Busloppan, precis innan jag väckte henne. Sedan tog vi ett bad. Piggelin ville först inte bada, men när jag väl satt i badkaret och lekte med hennes leksaker så blev det lite lockande ändå och slutligen badade vi i över en timme. Mys!
Nu är kontoret färdigt för inflyttning, sånär som på ett uteluftsdon som ska bytas mot ett nytt och fräscht. Lovely!
Hero och Pigallen bakade bröd medan jag och Piggelin badade.
Innan läggdags blev det bad även för Pigall och det tyckte han var jättekul. Piggelin tyckte också att det var kul och ville gärna klappa på honom.
Jag somnade med Piggelin under nattningen och blev väckt tre timmar senare. Det där behövde jag, för sömnen inatt har varit obefintlig (tänder? förkylningsomgång två även för Pigall?).
Piggelin blev allt risigare mot kvällen igår, sov som en kratta natten till idag och hade ont i örat när hon vaknade. Hemma från förskolan med andra ord. Vi som precis har ställt undan nässprayen i badrumsskåpet. Å andra sidan visste jag ju var den var. 😉
Stackars liten, ordentligt förkyld igen.
Pigallen har dock klarat sig än så länge.
Febern smög sig på mer och mer. När jag hade nattat Pigallen i sin sele, ville Piggelin att jag skulle hämta hennes också. Hon somnade innan jag hade hunnit steka klart hennes plättar och hon ville inte ha. Hon har haft väldigt dålig aptit idag.
Jag lyckades lägga över Piggelin i sängen utan att hon vaknade. Phew.
Pigallen vaknade preciiiiiiiiiis efter att jag hade fått över Piggelin i sängen. Tacksamt.
Båda skuttisarna vakna. Det blev dock till slut ohållbart, så jag klädde på oss och kom ut med vagnen.
Bellan var nöjd!
Pigallen var redo för nästa vilotåg när vi gick ut, så han somnade hyfsat snabbt.
En trött Piggelin som somnade först efter en timmes promenad.
Kämpa emot att somna.
En ljuv syn i det ljuvliga vädret.
Tidig kväll med båda barnen. Jag somnade med Piggelin igen.
Idag följde jag och Pigallen med Piggelin in och satt på golvet på förskolan. Piggelin lämnade min famn och var mjukare i kläderna. Efter en stund gick hon och kastade boll. När det var dags för samling och frukt vid nio kände jag att det var läge att säga hejdå. Vi hade innan pratat om att vi skulle kramas i hallen, vilket jag givetvis tänkte stå för. Piggelin blev ledsen och ville inte att jag skulle gå, men jag lämnade över henne till den vikarierande tjejen som även har varit där tidigare i veckan. Det är den här situationen som känns så himla svår. Jag vill vara lyhörd på hennes känslor, men samtidigt inte göra henne förvirrad och osäker på vad som gäller genom att stanna kvar när jag har sagt att jag ska gå. Och det är för mig en stor skillnad på att bli lite ledsen vid hejdå, eller att det lyser panik i hennes ögon. Lämningen blev inte lika katastrofdålig som i torsdags, men den blev inte bra heller. Det var alltså tårar och ett brustet mammahjärta, men inte samma panik som i torsdags. Inget vinka hejdå och därmed tunga steg mot bilen.
Vid lunch skickade jag ett sms på förskoletelefonen och frågade när det passade bra att ringa och prata. Jag pratade med Kim och berättade läget. Att Piggelin hade varit panikledsen när jag lämnade över henne till Helena i torsdags och att det känns helt uteslutet för mig att göra så fler gånger. Jag berättade att Piggelin flera gånger under helgen sagt “inte passa Helena” (inget ont mot Helena, men barn är ju många gånger ganska tydliga i sin otydlighet) och att det känns som att det är något som har blivit tokigt i inskolningen. Vi har gått för fort fram, pressat henne för hårt och vi måste backa bandet. För oss är det superviktigt att förskolan känns som något kul att gå till för henne, annars har hon det bättre hemma. Kim lyssnade och hade full förståelse. Jag “har ju inget bättre för mig”, så för min del kan vi backa bandet hur långt som helst, bara det blir bra för Piggelin. Kim föreslog att vi dels testar att jag följer med in och ser till så att hon kommer in i leken ordentligt, dels kan vi testa kortare dagar. Det känns bra att ha ventilerat och pratat.
Piggelin vid frukost. Arga leken. Älskade skutt.
Hemma igen väntade installatören av luftvärmepumpen som vi köpt. Han var här fram till lunch och nu är den up ‘n running.
Pigallen var inte så nöjd med läget, men tyckte att det var okej att sitta i selen och somnade till slut.
.jpg)
.jpg)
av Felicitas