Old flames die hard

Man ångrar bara det man inte gjorde.

Jag ångrar att jag aldrig tog de där bilderna på Herofamiljen den där första sommaren, 2010, som jag hade tänkt. Jag sade till Hero redan några månader efter att vi hade träffats, att jag ville fotografera dem. För att de var så fina tillsammans. För att det fanns så mycket värme, kärlek och glädje inom familjen. Men det blev aldrig av den där första sommaren, 2010. Den där första sommaren, då vi var intet ont anande om vad som skulle hända. Den bästa sommaren. Då vi inte visste att livet skulle rasa ihop bara ett halvår senare, när beskedet om hjärntumören kom. Jag ångrar att jag aldrig tog de där bilderna, den där första sommaren, då livet var okomplicerat, självklart och kärleksfullt, alldeles av sig själv.

Innan besked, operation, mediciner, behandlingar och konsekvenser därav. Innan sorgen och rädslan tog en plats i ögonen.

Sådana bilder hade självklart varit av stort värde även om alla hade fått fortsätta att vara friska och lyckliga. Det hade varit ett underbart minne från en fantastisk sommar. Ett fint minne att dela med barn och barnbarn. En självklarhet. Men de bilderna vore ovärderliga att ha nu, när vi vet hur det blev. När saknaden är så enormt stor. När man griper efter minnet av varje stund tillsammans. Jag ångrar så innerligt att jag aldrig tog de där bilderna, den där första sommaren, på hela familjen tillsammans. Som jag hade tänkt. Lyckliga. Kärleksfulla. Orädda. Oövervinnerliga.

Jag vill inte ångra igen. Så därför gjorde jag det. För att bevara tiden. För att hylla kärleken och livet. För att kunna se tillbaka på lyckliga minnen. För att kunna visa barn och barnbarn. För att mamma och pappa ska ha sin kärlek konserverad. Jag gjorde slag i saken och tog bilder på mina älskade föräldrar, medan livet är sådär okomplicerat och kärleksfullt, alldeles av sig själv. För det är det jag vill bevara. Det är det jag vill blicka tillbaka på. Det är det jag vill minnas.

De firar idag sin 33:e bröllopsdag och bilderna togs i lördags. Old flames die hard.

Jag kommer att fortsätta att fotografera. Så länge jag kan. För att frysa tiden. Jag kommer att sträva efter att vi själva ska bli fotograferade, av en riktig fotograf, lite då och då. Tillsammans. För att hylla kärleken och livet.

Jag vill aldrig ångra igen.