Denna oliiiiidliga väntan!!

Tryck ned hissen! - en sporadisk filmfotobild från i januari. :)

Jag har klagat förr och jag klagar igen… Åååååh, vad jobbigt det är att vänta!! Jag skickade dem i onsdags – fem rullar finns hos Carmencita Film Lab i Spanien och står i kö för professionell framkallning och skanning. 🙂 Längtar SÅ tills jag får dem!!

Väntan är jobbig, men spänningen och nervositeten väger upp desto mer – jag minns knappt vad jag har fotograferat. Jag är ganska säker på att det finns bilder på Vargen, men kanske blandar jag ihop.. Jag är dock helt säker på att det finns bilder på en supersöt tredagarsbebis och mer eller mindre oseriösa bilder från en engångskamera. Sen finns det en rulle Tri-X 400 (svartvit) som jag testade att pressa två steg, men vad tusan fotograferade jag då? :o)

Det är dock synd att det är ett så dyrt nöje. För bara själva filmen, framkallningen och skanningen blir det ca 300 kr per 36-rulle (och ännu dyrare om jag skulle framkallat på ett mediokert labb i Sverige). Dvs nästan tio spänn per klick. Medräknat blinkbilder och annat som slängs så blir det ännu dyrare per användbar bild. Smakar det, så kostar det!

Tryck ned hissen! – en sporadisk filmfotobild från i februari. Tio spänn för en sån här bild? Varför inte? 😉

Gimme gimme gimme!!


Denna tisdag fick förresten en oväntad och mycket trevlig vändning. Vi ska på champagneprovning efter jobbet. NAJS!!

Mer film

Jag visste att den här bilden blev suddig när jag tog den, för det krävdes för lång slutartid till min filmrulle och bländare. Men jag älskar hur han har somnat mitt i leken, med benen halvvägs ur soffan och spaden sådär inkilad mellan benen. Love it!

Trött söting.

Kvällsbild, med lång slutartid.

Från en av våra vintriga promenader.

Goaste ungen i Trosa. Också lite suddig, men lika go’ för det.

I brist på motiv.

Hero. Min älskade Hero.

Vargen. Mostershjärtat smälter av de där ögonen.

Pojken framför mig på flyget kikade bak på vad jag hade för mig.

Never ending story.

Silhuetten och skuggan av den fina skulpturen vi fick av Heromamman och Heropappan i bröllopspresent, ”In love”.

Vad föredrar du?

När vi var hos Sofie & Martin i Trosa i februari blev vi bjudna på en väldigt god dessert i väldigt fina skålar. Jag tog tillfället i akt och gjorde en liten jämförelse mellan digitalt och analogt. Bilderna är fotograferade under samma förhållanden, vid samma tidpunkt. Jag tog två bilder med den analoga kameran och två bilder med digitalkameran. Samma objektiv och samma bländarvärde användes. Bilderna till vänster är tagna med digitalkameran och bilderna till höger är tagna med film (Fuji Superia 400) (klickbar bild).

Även när jag satt på Joe & the Juice på Kastrup och väntade på flyget hem passade jag på att göra en jämförelse. Samma sak här – samma objektiv och samma bländarvärde användes på kamerorna. Digitalkameran till vänster och film till höger (klickbar bild).
Vilka bilder föredrar du och varför?

Om jag säger som så

Om jag säger som så att jag har fått tillbaka de första filmrullarna, vad tror du då? Att allt blev blurrigt och antingen över- eller underexponerat, som jag fasade? Då tror du feeel!! 😀 Allt är givetvis inte perfekt (även solen har fläckar, höhö), men det känns SÅ roligt att fotografera analogt igen!! Nu ska jag finjustera både mig själv och andra processer som påverkar (val av film, inställningar, motiv, komposition, framkallning och slutligen skanning), men jag är IGÅNG!

Här är en bild från den allra första rullen, med en billig skitfilm som inte var riktigt hundra behandlad (inköpt i en liten pressbyråbutik som nog inte hade jättehög omsättning på film, isatt i en kamera som lade av, med ToR till Fiji genom diverse röntgenkontroller på vägen, utdragen ur den första kameran och isatt i en annan).

Se alla de ljusa prickarna som går som en vintergata rakt över bilden – och TÄNK att det operfekta kan ge så mycket CHARM! Vilken känsla det är att fotografera film! 😀

Det sämsta med att fotografera analogt

Att fotografera analogt känns verkligen jättekul och spännande. Men det har onekligen sina nackdelar. Det sämsta är att man inte får bilderna direkt, nununu. Jag har tex inget att visa upp på bloggen idag. Därför var jag tvungen att ta en meningslös bild på mig själv. Men hepp, här är jag. Lite lagom trött, sådär.
image
Den andra väldigt negativa saken är att det är väldigt dyrt. Dyrt att köpa film, dyrt att framkalla, dyrt att scanna. Men skoj, det är det! Och väldigt ovant att inte direkt kunna se det man har fotograferat. 🙂

Idag har vi tagit det soft. Varit hos ett av sommarens brudpar och överlämnat ett tjusigt album och en snygg canvastavla. Varit på mumsig och trevlig middag hos Erik & Lina. Jag vill dock inte inse att helgen redan är över. Var tog den vägen???

Åh, just det! Våra bilder från bröllopsresan har blivit publicerade på ytterligare en internationell inspirationsblogg – Done Brilliantly – tredje gången gillt?! Superskoj hur som helst!!!

It’s all coming back to me now

Åh, jag minns. Jag minns min barndom och den olidliga väntan. Samma känsla kommer tillbaks till mig nu.

Redan som liten flicka lånade jag mina föräldrars kamera så ofta jag fick chansen. Jag fick min första egna kamera när jag var nio (eller om jag köpte den själv för ihopsparade presentpengar?). Det var en helt analog kompaktkamera. Inget fancy alls – en svart, plastig, liten meckapär utan varken zoom eller andra finesser. Det lät ritch-ritch-ritch när man drog fram filmen manuellt. Men jag älskade att fotografera. Min månadspeng sparades till framkallningar och filmrullar. Och jag var duktig på att ordna, sätta in i album och skriva till bilderna. Men så var det denna väntan. Denna olidliga väntan på att få se bilderna jag precis hade tagit och denna olidliga spänning inför att äntligen få hem dem med posten. Mina käraste minnen förevigade.

Mitt mellannamn är, som en del av er vet, Otålig.

Dagens digitala värld är kanske både bra och dålig för en person som jag. Idag hade jag bara med mig den ena filmsystemkameran och ingen digitalbildskamera när jag åkte till Tessan. Såhär i efterhand känner jag frustrationen över att inte få se bilderna direkt. Jag hade nämligen inte något ljusstarkt objektiv på och det blev långa slutartider i de knapra ljusförhållandena. ISO-talet går inte att påverka som på en digitalkamera. Jag gjorde vad jag kunde för att minimera slutartiden, men det blev nog mest sudd. Jag vill ju se nununu om det över huvud taget blev något att ha. Hur han låg där och sov i soffan, nästan på väg att ramla ner och med en stor röd spade inkilad mellan benen. Han hade somnat mitt i det roliga. Men jag måste vänta dels tills rullen är slut, dels tills den har processats och jag har fått tillbaks den. Det kan dröja länge. En evighet om man jämför med den digitala världen.

Men det är en viss charm med den där väntan också. Spänningen. Och att fotografera med film över huvud taget. Tänk, vilket konstverk det är i jämförelse med digitalt! Jag är lite nervös över att varenda bild jag någonsin tar ska behöva kasseras. Att de ska vara helt över- eller underexponerade. Sen tänker jag, att jag ju har gjort det förut. Och plockade fram två album från 2002 och 2003 när jag hälsade på Annika i New York i två veckor och när jag gjorde brandmannapraktik i Örebro en hel sommar. Det finns minsann guldkorn från den tiden. Jag tror nog inte att allt ska vara förgäves, även om jag känner mig ringrostig.