Åh, jag minns. Jag minns min barndom och den olidliga väntan. Samma känsla kommer tillbaks till mig nu.
Redan som liten flicka lånade jag mina föräldrars kamera så ofta jag fick chansen. Jag fick min första egna kamera när jag var nio (eller om jag köpte den själv för ihopsparade presentpengar?). Det var en helt analog kompaktkamera. Inget fancy alls – en svart, plastig, liten meckapär utan varken zoom eller andra finesser. Det lät ritch-ritch-ritch när man drog fram filmen manuellt. Men jag älskade att fotografera. Min månadspeng sparades till framkallningar och filmrullar. Och jag var duktig på att ordna, sätta in i album och skriva till bilderna. Men så var det denna väntan. Denna olidliga väntan på att få se bilderna jag precis hade tagit och denna olidliga spänning inför att äntligen få hem dem med posten. Mina käraste minnen förevigade.
Mitt mellannamn är, som en del av er vet, Otålig.
Dagens digitala värld är kanske både bra och dålig för en person som jag. Idag hade jag bara med mig den ena filmsystemkameran och ingen digitalbildskamera när jag åkte till Tessan. Såhär i efterhand känner jag frustrationen över att inte få se bilderna direkt. Jag hade nämligen inte något ljusstarkt objektiv på och det blev långa slutartider i de knapra ljusförhållandena. ISO-talet går inte att påverka som på en digitalkamera. Jag gjorde vad jag kunde för att minimera slutartiden, men det blev nog mest sudd. Jag vill ju se nununu om det över huvud taget blev något att ha. Hur han låg där och sov i soffan, nästan på väg att ramla ner och med en stor röd spade inkilad mellan benen. Han hade somnat mitt i det roliga. Men jag måste vänta dels tills rullen är slut, dels tills den har processats och jag har fått tillbaks den. Det kan dröja länge. En evighet om man jämför med den digitala världen.
Men det är en viss charm med den där väntan också. Spänningen. Och att fotografera med film över huvud taget. Tänk, vilket konstverk det är i jämförelse med digitalt! Jag är lite nervös över att varenda bild jag någonsin tar ska behöva kasseras. Att de ska vara helt över- eller underexponerade. Sen tänker jag, att jag ju har gjort det förut. Och plockade fram två album från 2002 och 2003 när jag hälsade på Annika i New York i två veckor och när jag gjorde brandmannapraktik i Örebro en hel sommar. Det finns minsann guldkorn från den tiden. Jag tror nog inte att allt ska vara förgäves, även om jag känner mig ringrostig.
