Med ögon som svider

Det var en tuff morgon idag. Jag vaknade storgråtande.

För bara några dagar sedan pratade jag och Hero om det där. Om hur länge det skulle kännas såhär jobbigt, göra så ont. Jag gråter inte längre varje dag, eller ens varje vecka. Men emellanåt kommer den tillbaka. Den stora sorgen, den stora saknaden. Oftast kan jag acceptera den med bara några stilla tårar, för att sedan skjuta undan den och gå vidare. Oftast kan jag med en tagg i hjärtat se tillbaka på alla våra fina stunder. Oftast kan jag minnas mest med glädje, inte bara med saknad och sorg.

Men idag var det en tuff morgon. Jag drömde om henne innan väckarklockan ringde och helt plötsligt var jag tillbaka i känslan av den 16:e december.

Hon hade sökt upp mig bland hundratals människor ute på en bro och jag höll henne. Kände henne. Den mjuka, lena pälsen. Hon var så liten, så ängslig, så rädd och ändå så full av kärlek och tillit. Hon litade på mig. Hon låg ihopkurad till en liten boll, darrade och var alldeles kall. Frös. Jag visste vad som var på väg att hända och mitt i det där vaknade jag. Mitt i alla känslorna. Storgrät mot Heros bröst, utan hejd.

När den värsta attacken hade lagt sig, berättade de på nyheterna på klockradion om en hund som hade gått en plågsam död till mötes – fastbunden och släpad i dragkroken bakom husses bil. Först blev jag alldeles utom mig av hur hemskt det var. Sen kom den tillbaks igen. Sorgen. Saknaden. Frustrationen. Tårarna. Ilskan. Känslan av hur orättvist det var att hon drogs ifrån mig alldeles för tidigt, när andra genom vårdslöshet kastar bort liv. Jag vet att jag förmodligen inte är rättvis när jag säger så, den där hundens husse är säkert helt förtvivlad, men det är så det känns. Orättvist och frustrerande.

En tuff morgon. Jag är SÅ tacksam att jag har Hero i det här. Han gör inte sorgen mindre, men lättare att bära. Jag har fortfarande inte fått allt ur systemet. Med ögon som svider, en stor klump i halsen och fler tårar som bränner bakom ögonlocken.