Varje gång jag säger eller hör vad jag heter numera, får jag en så lustig känsla av att det är en slags lek. Att det inte är på riktigt. Som när man var liten och lekte med Barbie, typ. “Hej, jag heter Barbie och det här är min man, Ken.”
Det känns fortfarande konstigt och overkligt. Heter jag verkligen så, på riktigt?! Det är en stor grej det där med att byta namn. Åtminstone för mig. Större än vad jag hade väntat mig.
av Felicitas
Så till den viktiga frågan; pratade dina barbiedockor skånska eller det sk “barbiespråket” (du vet det där språket som skåningar som försöker prata “fint” pratar)? 🙂
Prralin: Hahaha! 🙂 Fint vet jag inte, men mina barbiedockor pratade “som man gör på TV”. Vet inte varför eller när det började, det bara var så! 🙂 Faktum är att Anna Månsson och jag blev inkallade till “fröken” en gång, för att den nya tjejen i klassen (som pratade stockholmska) blev ledsen för att hon trodde att vi gjorde narr av henne när vi lekte med våra dockor på bussen.. Men så var det ju såklart inte alls – de pratade ju så. :o)
Hur pratade dina dockor? 🙂
Mina barbiedockor pratade förstås också barbiespråket! Visst är det märkligt, av alla jag pratat om detta intressanta (?) fenomen så är det INGEN barbiedocka som pratat skånska. 🙂
Hahaha garvar åt kommentarerna ovan!!! 🙂
Puss
Ps Roger Pontare bor i Skellefteå (eller var Sollefteå) ;-P