Det har varit några inlägg och tusentals tankar om Xena den senaste tiden. Förra hösten var otroligt jobbig och oviss. Det var som att balansera 100 meter upp i luften på en livslina lika tunn som en spindeltråd. Och när den slutligen brast föll jag hårt, även om jag länge haft svindel och visste att linan någon gång skulle brista. När nu hösten är här igen, är det svårt att inte påminnas.
Dagen idag för ett år sedan är en dag jag aldrig vill uppleva igen. Först oro och ångest med en kraft jag aldrig känt förut. Någonstans djupt i mitt sinne visste jag redan på morgonen vad jag skulle få veta på eftermiddagen. Ju längre dagen gick, vändes oron till förtvivlan och sorg. Det var den värsta dagen i mitt liv.
av Felicitas
Kram!
Åh! 🙁 Jag tänkte på dig och Xena flera gånger igår, för vet du, jag hade skrivit i min dagbok förra året (har en sån där 5-års-variant så jag ser från år till år) att ni hade varit tvungna att ta farväl av Xena och att det var så hemskt. Och jag tänkte då (när jag såg det jag skrivit) att kärleken mellan dig och Xena verkligen var så speciell… och stark. Den KÄNDES i alla dina inlägg och foton! Jag tyckte ju att jag “kände henne”. Och jag tror att vi är flera som läser din blogg (och som kanske inte ens nånsin träffade Xena) som saknar henne också!
Så jag kan bara ana hur oändligt mycket DU saknar henne emellanåt! Stor KRAM på dig fina!