>Mattan rycks under fötterna. Jag påminns om hur bräckligt och oberäkneligt livet är. Det kommer så nära inpå. Jag sörjer och jag känner med, men kan likväl inte föreställa mig.
Det ger näring åt tankar man inte ens vill erkänna för sig själv. Men framför allt påminner det mig om att uppskatta livet och att inte ta det för givet.
Ta hand om er och ta hand om varandra. Njut av varandra. Säg idag allt det där du vill säga, det där som är så självklart, men som aldrig blir av.
Ikväll ringde jag till mamma och pappa och grät. Och berättade för tiotusende gången att jag älskar dem. Niotusenniohundranittionio gånger kändes inte tillräckligt.
♥
>Så sant så sant.. Stor kram!
>Idag har varit en sån där dag när jag blivit påmind om detta faktum flera gånger, tredje i samband med ditt blogginlägg… Borde nog hälsa på mina päron på vägen hem <3Hoppas att du mår bra gumman, vad som än hänt!KRAMAR
>Åh, Jane! Ett stort hjärta får många törnar. Ett klokt hjärta gör något av dem?!!!Take care, pinglan!!kram, kramAC
>Åh jag vet inte vad som hänt, men jag skickar över massa kramar.
>åh! du är klok! och vet ju inte vad som hänt men hoppas att det känns bättre idag! KRAM! <3
>Tack för omtanken, mina vänner. Det är tråkigt att behöva bli påmind på ett så brutalt sätt att man ska ta vara på livet och sina kära. <3