Felicitas - lyckans, skrattets & nöjenas gudinna
Att våga är att förlora fotfästet för en stund. Att inte våga är att förlora sig själv.
Tight på fötterna, kanske? Inte? 😉
Är man bredfotad som jag, får man vara glad om man över huvud taget kommer i ett par skor av nättare slag (det är lika tråkigt att köpa finskor varje gång – blir alltid så ledsen och uppgiven). De här skorna är dock i läder, så de har snart töjt sig (hoppas jag!!)! 😉
En enkel frisyr som jag är väldigt förtjust i. Ser piffig ut, men är enkel att fixa (vill man anstränga sig mer, går det att gömma hårnålarna lite bättre). Trots det har jag den alldeles för sällan – håret brukar oftast bara åka upp i en svans. Inte idag! 🙂
Nu börjar det bli sådär friskt i luften på morgnarna. Jag gillar det – det känns så fräscht. Ironiskt då att få en medpassagerare på bussen som stinker av dålig andedräkt.
Det är förmodligen det sämsta med kollektivtrafiken – alla äckliga odörer. 😛 Folk som luktar svett och who knows what, dåliga andedräkter, folk som röker på perrongen, folk som drar det sista blosset preciiiiis innan de kliver på bussen/tuben och sedan den allmänna urinstanken. Om det redan idag är så äckligt, vill jag inte ens tänka tanken på den dag då hormonbalansen i kroppen är lite rubbad och vissa kräks bara de tänker tanken på en dålig lukt. ;P Well, well.
På väg till jobbet igen. Igår satt jag hela dagen och bara försökte ta mig igenom intranätet… Phew! Det finns ungefär en miljard olika system för allt och jag ser varken logiken mellan dem eller hur de är tänka att bilda en helhet. Men det ger sig nog. Just nu känner jag mig dock mest bara förvirrad. 🙂
Det finns både för- och nackdelar med ett stort företag/kontor. Träningsmöjligheterna och passutbudet (helt internt) hör till fördelarna!! Hoppas att det är bra instruktörer också!
Så var vi hemma på Österlen. Vi kom framåt kvällen igår, efter att ha cruisat lugnt. Upp längs Ölands västra kust. Spanade in vindsurfarna på Ölands Haga park. Söderut längs E22:an. Käkade lunch och glass i Karlskrona. Spontanfikade hos min tant Evy i Sölvesborg, som jag bodde hos när jag gick i gymnasiet. Hon blev rörd till tårar när vi kom.
Vi körde direkt ner till Kyhl, där mamma och pappa bygger ny stuga. Grillade med dem, Laikakulan och Mujje. Mys. Sen sov vi i stugan som är långt ifrån klar, men fullt bebolig.
Idag har vi velat lite och tjurat över vädret. Regn. 😛 Men nu är vi på väg till Jon & Jenny i Malmö. Fika, sen grillning ikväll. Blir mys!
Jag vet inte riktigt vad felet är, men mobilbilderna strular lite. Men jag lovar att jag kommer att visa semesterbilder när vi är hemna igen, om inte förr!
Ojdå. Vi blev visst kvar en dag lägre på underbara Öland än vi kanske hade föreställt oss. Sicken tur att vi är anpassningsbara! 🙂
Vi lämnade Böda sand framåt lunch. Nyduschade och fräscha. Tog en sväng förbi Borgholm. Käkade lunch och sedan glass på glasscaféet (Ruthies tips).
Cruisade sakta vidare söderut längs östkusten (också Ruthies tips). Supervackert. Många fotostopp även idag. Tog det så lugnt att vi tidigt slopade idén om att komma fram till Skåne redan ikväll.
Långe Jan. Ståtligt.
Slutligen Ottenby camping (tips från Cecilia). Mysigt och charmigt. I like! Och middag med svamp som vi fick med oss av Techper & hans fru. Ljuvligt gott!
En god natt. En god frukost. En skön dusch. Gött!
Nu är vi tillbaks på vägarna. Vi tar oss söderut längs östkusten, med en kort omväg via Borgholm. 🙂
Om det inte vore för att telefonen hängde sig precis när jag skulle posta inlägget, hade jag berättat att vi är framme vid Böda sands camping. Att vi hade en svettig stund innan vi hittade tältpinnarna och befarade att de var kvar i skogen utanför Västervik.
Jag skulle berätta om vilken konstig känsla det var att gå längs stranden här och inse att det ser nästan exakt likadant ut som ”min” strand på Österlen. Den vita, finkorniga sanden, de böljande sanddynerna, den breda stranden, tallarna som kantar den, bukten. Till och med hur solen rör sig över himlen. Min strand, som är helt unik och som jag aldrig sett något liknande av tidigare i Sverige…?! Som hemmavid, fast ändå inte. Konstig känsla, som sagt.
Jag hade berättat om den fina boxertjejen som vi träffade vid restaurangen. Att hon var lika gammal som Xena skulle ha varit, tigrerad, men i övrigt väldigt lik. Supergo. Och att jag dog en smula. Att både Hero och jag saknade Xenisen – hon hade älskat den här semestern.
Allt det där hade jag berättat, men nu får ni aldrig veta.
