Om det inte vore för att telefonen hängde sig precis när jag skulle posta inlägget, hade jag berättat att vi är framme vid Böda sands camping. Att vi hade en svettig stund innan vi hittade tältpinnarna och befarade att de var kvar i skogen utanför Västervik.
Jag skulle berätta om vilken konstig känsla det var att gå längs stranden här och inse att det ser nästan exakt likadant ut som ”min” strand på Österlen. Den vita, finkorniga sanden, de böljande sanddynerna, den breda stranden, tallarna som kantar den, bukten. Till och med hur solen rör sig över himlen. Min strand, som är helt unik och som jag aldrig sett något liknande av tidigare i Sverige…?! Som hemmavid, fast ändå inte. Konstig känsla, som sagt.
Jag hade berättat om den fina boxertjejen som vi träffade vid restaurangen. Att hon var lika gammal som Xena skulle ha varit, tigrerad, men i övrigt väldigt lik. Supergo. Och att jag dog en smula. Att både Hero och jag saknade Xenisen – hon hade älskat den här semestern.
Allt det där hade jag berättat, men nu får ni aldrig veta.
