Jag tyckte väl att det där leendet var bekant

Det var en annan läkare som skulle operera ut stiften och för att vara ärlig så kändes det inte så kul alls. Jag ville ha min läkare och undrade vem den där nya tjejen kunde vara och varför inte Charlotta skulle operera ut stiften.

Där låg jag alltså på sängen och väntade på kirurgen. Hon kom in och till min förvåning möttes jag av ett par bekanta ögon. Mitt ex’s kusins fru, som jag träffat några jular och andra högtider. Jag kände igen henne direkt och såg att det tändes en men vänta nu, henne har jag träffat förr-lampa i hennes ögon. Hon frågade och jag bekräftade, att jag var jag.

Jag tyckte väl att det där leendet var bekant, sade hon och log milt*.

Det jobbiga inför operationen släppte och jag kände åter att jag var i goda händer. Trygg.

Jag gjordes i ordning och rullades ner till operationssalen. Den här gången var jag lugn och jag insåg att jag nog har stressminnesluckor från förra operationen, eftersom jag inte kommer ihåg vissa saker som måste tillhöra standardrutinerna. Jag hade inte tokhögt stressblodtryck som förra gången, då det systoliska var uppe på 140, utan det låg på mitt normala kring 110-120/70. Jag klarade mig helt utan lugnande och var vaken hela operationen, även om det var väldigt struligt att få ut det sista stiftet – hon fick ta om och dra hårt kanske 20 gånger innan det till slut gav med sig. Den här gången blev inte hela armen bedövad, utan bara väldigt lokalt kring handleden. Narkossköterskan tyckte att jag var superduktig. 😉

Det var skönt att jag klarade mig utan droger, så att jag var klar i huvudet. Speciellt efteråt. Förvisso var operationen mycket kortare och mindre komplicerad, men ändå. Jag kunde ta mig hem själv kommunalt den här gången, fastän Hero hade lovat att köra hem mig. Skönt att känna kontroll på läget!

*Tänk, vad härligt. Att bli igenkänd tack vare sitt leende. Det borde väl ändå betyda att det inte är så sällan det tittar fram? Eller betyder det att gemene man är snål med att le, så att det är kontrasten som gör skillnaden? Vore det inte härligt att bli ihågkommen för sitt leende? Bjud på det lite oftare, så blir världen samtidigt trevligare!