Felicitas – lyckans, skrattets & nöjenas gudinna » Att våga är att förlora fotfästet för en stund. Att inte våga är att förlora sig själv.

Det kliar och har sig i snittet och jag har ont och är stel/hård på högersidan av magen. Det oroar lite, måste jag säga. Jag har återbesök på kliniken den 2e, så det ser jag fram emot. Snart är antibiotikakuren avslutad och den här gången har jag inte haft så mycket besvär av den, tack och lov. När jag har käkat kåvepenin tidigare har kroppen ballat ur totalt, men den här gången med heracillin verkar det i alla fall fungera bättre. Vi har haft bra dagar i Skåne. Barnen har umgåtts mycket med mamma och pappa och de har haft roligt ihop. Det var väldigt typiskt och synd att syrran skulle bli däckad precis nu, så att vi inte kunde fira jul ihop, men så blir det ibland. Inte mycket att göra åt, tyvärr. Igår hade vi besök av Nanna, Tomas och barnen Elin och Tova. Fint. Dagen innan bjöd vi in oss själva till farmor. Barnen har badat i mammas och pappas spabad, de har gått till fåren (hos grannarna), de har pysslat och lekt inne och de har kört lastare. Jag har mest legat på soffan, men det blir bättre och bättre dag för dag. I morgon tar vi tåget hem igen. Pappa(?) kör oss till Kristianstad, sedan går tåget mot Hässleholm klockan 11. Där byter vi till snabbtåget hem och sedan väntar ett lugnt nyårsfirande, bara vi själva hemma.

Inte heller julen i Skåne blir som planerad, men vi är åtminstone här.

Resan ner gick bra igår. Några av medresenärerna på tåget var väldigt roade av barnen, andra not so much. För min del var det helt klart lite tufft, men det gick absolut. Pappa hämtade oss i Kristianstad vid 14, sedan åkte vi till Kyhl och vi umgicks med pappa, mamma och min bror fram till barnens läggning.

Vi skulle egentligen ha firat jul som i morgon med min syster med familj, men det är lite oklart framflyttat på grund av sjukdom. Så himla typiskt. För att göra en lång historia kort så har vi firat lite jul idag i stället och delat klappar med min bror, mamma och pappa. Därefter hängde jag på pappa och tomtade hos en barndomskompis med familj.

Tomtefar med sin allra bästaste Nissa.

Vi har inte köpt några julklappar till barnen i år heller, för vi tycker att de får för mycket ändå och vi försöker på de sätt vi kan att av miljöskäl minimera konsumtionen. I stället har vi satt in pengar på deras ISK-konto. Det känns bättre så, på så många sätt.

Vi har inte ens sagt till barnen att det är julafton, eftersom inget blivit som planerat den här julen. Det får bli jul när vi kommer till Skåne. 💖

Vi gick upp och åt frukost som vanligt. Varken mer eller mindre. Barnen och Hero gick till “gula lekplatsen” (det finns en gul rutschkana där, så Sally gav den det namnet) på förmiddagen. På kvällen åt vi en god, extremt förenklad dansk julmiddag (utan svampsoppa till förrätt, med vanlig fläskytterfilé från frysen i stället för julskinka med svålar osv) och packade väskan sedan barnen somnat.

Idag var det dags för återkontroll på kliniken. Jag hade varit lite för mycket på benen på förmiddagen (eller i alla fall sittande på rumpan) så jag kände mig helt slut när det var dags att åka. Planen var att JB skulle ha kommit hit och umgåtts med barnen medan Hero skjutsade mig till kliniken, men eftersom Hero varit dålig gjorde vi tvärtom – JB skjutsade mig och Hero var hemma med barnen.

Jag träffade sköterskan klockan ett. Det såg tyvärr inte så bra ut som jag hade hoppats (inget katastrofalt, men inte bra heller), varken gällande prover eller snittet i sig, så hon tillkallade läkaren som tog beslut om att ställa mig på antibiotika. Det hade jag gärna sluppit, men infektion slipper jag ännu hellre å andra sidan. Jag fick första dosen på kliniken, sedan blev det en tur förbi apoteket på vägen hem.

Resten av dagen har tillbringats i soffan, mer eller mindre. Med Bellan vid min sida.

Piggelin nådde för övrigt en milstolpe idag. Hon har kunnat bokstavera sitt namn ett tag (även i sömnen, haha!), men idag försökte hon för första gången att skriva det också. Det gick hur fint som helst och jag älskar att se stoltheten i hennes blick.

Fem dagar sedan operationen och det går fortfarande på rätt håll, men vänstersidan är fortsatt väldigt svullen och magen ner till benen går från nyanser av mörklila till ljusgult. Igår var jag hyfsat på benen (allt är relativt) och satt med resten av familjen vid alla måltider. Men det var även mycket soffläge, såklart. Jag kan inte gå upprätt, utan går framåtlutad vilket gör att ryggen tar stryk. Men det ska ge med sig inom några veckor.

Natten till idag sov jag utan extrakuddar under överkroppen, men fortfarande med kuddar under knäna. Det gick bättre än väntat, men jag sover fortfarande i bäddsoffan i lekrummet på nedanvåningen. Det är förvisso en bra bäddsoffa, men inte som vår fantastiska säng och eftersom jag måste ligga i princip blickstill på rygg, får jag ont i ryggen. Jag ser fram emot att få sova i min egen säng snart!

Nu har jag precis tagit den första duschen sedan operationsdagen. Inte helt okomplicerat, men jag hade med mig en pall in i duschen så det gick. 🙂 Efter duschen låg jag en stund i min egen ljuvliga säng och luftade magen lite. Jag har ju en gördel som går från låren upp till bysten som ska vara på dygnet runt de första tre veckorna, sedan dagtid i minst tre veckor. Under den här tiden ska jag även ha på mig stödstrumpor dygnet runt. Jag är glad att jag har ett gäng sedan jag var preggo! 🙂

Jag nojar lite över de komplikationer som kan uppstå och skulle helst av allt vilja snabbspola tiden framåt några veckor, då de värsta riskerna är över. Jag ser fram emot återbesöket på kliniken i morgon bara för att få höra att allt ser ut som förväntat och att det inte är någon fara med svullnader osv.

Bellan är som ett frimärke på mig. Hon lämnar inte min sida och ligger helst mig i soffan.

4 dagar sedan operationen. Magen är rejält svullen, framför allt på vänster sida, och färgad i alla möjliga färger. Det kliar liksom under huden. Jättemärkligt och lite irriterande, för det går ju inte att klia tillbaka.

Jag sover urkasst och i torsdags var det den värsta dagen hittills, men igår var betydligt bättre och även idag. Jag har dock läst att det är vanligt att det känns bättre några dagar, för att sedan kännas värre igen, så jag förbereder mig mentalt på att det kan bli sämre igen.

Barnen är jättegulliga mot mig, men tycker såklart att det är jobbigt att jag är konvalecent och inte kan hjälpa dem med saker. När jag ligger i soffan (vilket jag gör typ hela tiden, förutom korta turer då och då till köket eller toaletten) kommer de och klappar på mig och pussar på mig. Bellan lämnar inte min sida mer än när hon måste.

Jag har sovit de här två nätterna hemma nere i lekrummet. Dels för att inte behöva gå i trappan, dels för att inte få barnen över mig under natten. Jag har hittills sittsovit, med kuddar under knäna, men får galet ont i ryggen. Inatt ska jag testa att ligga raklång och hoppas att det ska kännas bättre.

UA-33757185-1