Felicitas – lyckans, skrattets & nöjenas gudinna » Att våga är att förlora fotfästet för en stund. Att inte våga är att förlora sig själv.

Idag gick vi in i vecka 36 (35+0). Om två veckor räknas Piggelin som färdigbakad. Galet. Overkligt. Svårt att ta in. Och smått stressande. Vi sade att vi skulle packa den där BB-väskan när vi kom hem från semestern för en månad sedan, för att slippa det stressmomentet, men det har vi fortfarande inte gjort. Det börjar bli hög tid att ta tag i saken. Jag är ju dock så himla inställd på att gå över tiden – tror att jag skulle få en ordentlig chock om det drog igång före BF. Samtidigt ÄR det ett stressmoment att ha hängande över sig och jag vill ju inte behöva tänka på det när det väl blir dags.

Nu börjar det att bli tungt. Det är svårt att andas, kroppen värker både här och där, jag blir löjligt snabbt andfådd, jag måste gå långsamt och med korta steg för att inte få ont och jag blir allt mer orörlig. Men allt det där hör ju till såhär på slutet och rent generellt mår jag bra. Piggelin lever rövare och rumlar runt. Vissa nätter är det fullt disco och jag vaknar flera gånger. Men hellre det än åt andra hållet.

Jobbet stressar mig. Jag har mycket att göra klart innan jag känner att jag kan gå hem med gott samvete. Jag kommer inte att hinna bara jobba den här veckan också, utan får räkna med att jobba halvtid februari ut. Hero är inte ett dugg nöjd med den saken, han tycker att jag behöver vara ledig och varva ner. Visst har han rätt i det, men det skulle stressa mig mer att inte avsluta på ett bra sätt. Det blir dock bara en vecka till på kontoret, sedan jobbar jag resten hemifrån. Bara det sparar jag mycket tid och kraft på.

Idag gick vi in i vecka 35 (34+0). Det är en milstolpe på så sätt att från och med nu försöker man inte ens att stoppa en förlossning som sätter igång spontant (åtminstone inte i Stockholms län), utan då anses barnet vara så pass utvecklat att det är okej att förlösas (givetvis är det i normala fall bäst att barnet stannar i magen tills graviditeten räknas som fullgången i vecka 37+0, men ändå). Overkligt. Om tre ynka veckor räknas graviditeten som fullgången. Tre veckor! Efter det får Piggelin gärna komma när som helst. Ju förr, desto bättre! säger jag (jag vet att det är mer sannolikt att det snarare blir efter vecka 40+0, men ändå)!

Idag har vi kört iväg med ett fullt släp till återvinningscentralen och hela bilen full med grejer som skulle ut till Blåbärsstället (sådant vi fått i julklapp etc). Skönt att få iväg det hemifrån! Vi har också handlat en del saker som är bra att ha hemma tills när Piggelin väl behagar göra entré till världen utanför magen – blöjor och lite annat smått. Jag har även fotojobbat och försökt bli klar med bokföringen som måste skickas pronto till revisorn.

Idag har jag försovit mig (det blev en stressig morgon, men jag kom i alla fall inte för sent), varit på fotvård (ljuvligt) och sytt ett babynest. Och jag har även börjat på ännu ett babynest, som jag kommer att göra lite annorlunda mot det första. Dels blir det en sisådär 15 cm längre (för att kunna användas lite längre), dels får det skumgummimadrass.

Här kommer i alla fall hur jag gjorde mitt första babynest! Beskrivningen hämtade jag härifrån, fast jag gjorde ett par modifieringar.

Jag använde:
– 2 tygstycken om 90×60 cm (lakanstyg),
– 2 meter vadd på rulle (200×150 cm).
– 3 meter snöre.
– 3 meter kantband.
– sytråd.

Jag använde mig faktiskt av tyget från ett udda påslakan som jag tyckte var fint, men som saknade matchande örngott och därför aldrig användes. Nu fick det komma till nytta och jag sparade de pengar jag annars skulle köpt tyg för. Win-win!:)

Som sagt, 60×90 cm tyg, rätsida mot rätsida, nålades ihop. Sedan vek jag det dubbelt längs långsidan (för att båda sidorna skulle bli likadana) och handritade hur jag skulle klippa.
image

Tyget klipptes till och sedan nålade jag ihop rätsida mot rätsida.
image

Jag sydde ihop delarna, ner till halva ”benen”. Botten måste lämnas öppen för att kunna fylla nestet med vaddering.
image

Därefter vände jag påsen till rätsidan och nålade fast kantbandet längs sömmen. Överblivet kantband klipptes av.
image

Jag sydde fast kantbandet längs båda sidorna, så nära kanten som möjligt.
image

Efter några timmars pyssel upptäckte jag ett hål i tyget. Ett mindre nervsammanbrott följde.
image

Jag bröt ihop och kom igen. Fick en idé om hur jag skulle lösa problemet på ett okej sätt. Det fick bli ett hjärta som dekoration!
image

Jag valde att trä igenom snöret innan jag fyllde nestet med vaddering. Tror att det var lättast så. Dock släppte bandet från säkerhetsnålen när jag nästan var igenom och ett nytt litet nervsammanbrott följde. Det var bara att dra ut sk*ten och börja om. Den här gången hämtade jag dock lite eltejp och virade runt, så att det skulle vara mindre sannolikt att det släppte. Det funkade!
image

Jag lade fem lager vadd i botten i stället för tre, för att det skulle bli riktigt mjukt. Till nästa nest ska jag lägga in en 3-4 cm tjock skumgummimadrass i stället, vilket jag blivit tipsad om. Jag sydde fast vadden enligt beskrivningen. Jag testade även att sy några sömmar rakt över ”madrassen” (för att hålla vadden på plats), vilket jag sett på några ställen, men det var för tjock vaddering för att det skulle bli bra så jag sprättade upp det igen.

Även fyllningen i kanten använde jag mer än i beskrivningen (ca 90×200 cm) och det var ett mindre helvete att knöla igenom det. Men det gick till slut!

Jag vek sedan in och sydde ihop den resterande kanten nedtill. Funderade ett tag på om jag skulle vara nöjd så, men bestämde mig till slut för att sy dit kantband också.
image

Resten av kantbandet nålades fast över sömmen och syddes fast.
image

Ta-daa, mitt första babynest!
image

Hjärtat blev en fin liten detalj, trots allt!
image

image

Här ligger babynestet på plats i Piggelins spjälsäng. Overkligt. Men det var väldigt mysigt och fint att känna Piggelins buffar i magen, samtidigt som jag satt och pysslade med nestet. Vi gjorde det tillsammans liksom!:)
image

Bellan har varit ett stort stöd hela dagen.
image

  • Terese Alvén - 3 februari, 2016 - 11:03

    Fint gjort! Kan riktigt se Piggelin ligga där snart.ReplyCancel

Officiellt sett har jag två veckor kvar på jobbet. Det känns både bra och stressande. Stressande för att jag har mycket att avsluta innan jag känner att jag kan gå hem med gott samvete. Men som jag sade idag på morgonmötet med mina kollegor (där jag stod ”bekvämt” klädd och med gympaskor på fötterna – dvs kanske inte helt i linje med vår dresscode): nu börjar funktion gå allt mer före form, så det är dags att gå hem ett tag. 😉

I morgon jobbar Hero dygn. Jag har blivit rekommenderad att unna mig lyx såhär mot slutet när det börjar bli lite tyngre, så jag har bokat in mig på 1,5 timmes medicinsk fotvård med fot- och underbensmassage. Det ser jag fram emot!!

Snart vecka 35. Det börjar bli dags att packa BB-väskan och göra i ordning ordentligt. Overkligt. Tidigare har det känts som att det är en evighet kvar till BF, men helt plötsligt har det börjat kännas som att tiden springer iväg och att vi har hur mycket som helst kvar att fixa och ordna. Jag ska ju sy babynest till exempel – bara en sån sak. 😉 Men det löser sig, det brukar det göra.

Jag trodde nog faktiskt inte att dagen skulle komma då jag behövde berätta för en man över 70 år att man inte har hundar i sätet i kollektivtrafiken. Och att han dessutom skulle börja käfta emot när jag påpekade det. Men man ska aldrig sluta förvåna sig.

Du är den första på åtta år som klagar över det.
Det tycker jag är tragiskt i så fall, för man har inte hundar i säten i kollektivtrafiken.

Hon är så ren och fin.” (det var hon inte)
Det spelar ingen roll – tänk på allergiker. Man har inte hundar i säten.

Hon är bara hundrädd.” (sagt till hunden)
Det är jag inte alls och jag har själv hund, men jag skulle aldrig ta upp henne i sätet. Man har inte hundar i säten.

Dessutom sitter han och klappar hunden, så att det blir en hel matta av hår på sätet, och jag ser även att det blivit smutsigt i sätet (det är blött ute och hunden är skitig). När jag påtalar det, svarar han bara
Jaja, jag gör rent det sen.
Det tror jag inte ett dugg på att du kommer att göra.

Det hjälper inte att du stirrar, jag kommer inte att flytta henne ändå.
Du borde skämmas.
image

Det fina var, att strax före jag skulle kliva av, påpekade han att jag satt på en ”prioriterad plats” (dvs avsedd för handikappade, gravida och äldre). Det kändes väldigt fint att kunna dra upp dragkedjan på jackan, peka på magen, sedan peka på skylten med den gravida kvinnan ovanför sätet och svara ”Ja, för att jag är gravid, så jag får sitta här.”.

Man kan skratta åt det. Det är trots allt ganska komiskt. Folk är snabba att klaga över dagens ungdomar, men det finns rötägg och dåliga förebilder överallt. Det tragiska är att det är personer som han, som gör livet surt för ansvarsfulla hundägare. Det tråkiga är också, att trots att jag vet att detta är något som många med mig reagerar på, så vågade ingen annan lägga sig i diskussionen så att mannen förstod det. Hallå civilkurage – är det någon som har hört talas om det?! Jag fick dock två tummar upp i det tysta från olika personer som tog ögonkontakt med mig när de klev av vid sina respektive stationer. Alltid något.

  • pilla - 28 januari, 2016 - 13:18

    Så rätt gjort! Heja dig!ReplyCancel

Nu är vi inne på vecka 34 och idag har vi varit hos barnmorskan, Catarina. Allt ser fortsatt bra ut. Catarina bedömde att Piggelin ligger med huvudet ner, men att det fortfarande är ”ruckbart”. Nästa besök bokades in till om två veckor.

SF-mått 31 cm
Blodtryck 100/70
Glukos 5,9
Piggelins hjärta slog med ca 150 slag/minut

Såhär ser min SF-kurva ut förresten.SF

Den senaste dryga veckan har jag då och då känt ett starkt obehag precis vid blygdbenet. Som om någon sätter en kniv där och vrider runt. Aj. Jag fick förklarat för mig att det är en slags foglossning och jag tackar min lyckliga stjärna dels för att det inte kommit förrän nu, dels att det än så länge bara är kortvarigt och väldigt sporadiskt (några gånger per dag). Stackars de som verkligen drabbas!

Nuförtiden vaknar jag oftast 2-3 gånger per natt för att gå på toa, men det händer även att jag bara vaknar en gång. Fötterna och anklarna svullnar mer och mer trots kompressionsstrumpor och i morse kunde jag inte knäppa dragkedjan på bootsen.

Jag har officiellt sett 2,5 arbetsvecka kvar innan jag går på föräldraledighet. Det blir skönt och välbehövligt att vila upp lite inför kommande utmaningar och jag känner mer och mer att det är världens bästa beslut.

Vi har börjat att stöka i ordning där hemma för att förbereda inför Piggelins ankomst. Vi organiserar om och förbereder tvättstugan med skötbädd osv (det är inte klart, men på gång i alla fall). Vi har köpt bebiskläder och andra saker begagnat, sedan tvättat och sorterat dem. Varit en sväng på Ikea. Köpt en fin begagnad spjälsäng. Börjat göra oss av med saker vi samlat på oss som inte används alternativt inte får plats och börjat stöka i ordning i Piggelins rum (det är inte klart). Hero har börjat snickra på en sk bedside crib (vilket är en slags minispjälsäng utan ena långsidan, att sätta intill föräldrarnas säng för att underlätta nätterna de första månaderna – löjligt dyra att köpa sett till den korta användningstiden, även begagnade). Barnvagnen hämtades förra helgen och det var overklighetskänsla deluxe. Det ÄR overklighetskänsla deluxe.

Jag har inga problem med att köpa saker begagnat, så länge det känns fräscht. Det är bra för både miljön och plånboken. Barnvagn och babyskydd köpte vi dock nytt. Dels för säkerheten (framförallt gällande babyskyddet), dels för att det inte var så stor skillnad i pris på nytt/begagnat på det vi ville ha (och då är det bättre att få tre års garanti, tänkte vi).

Hemma börjar vi bli trångbodda, nu när ett rum ska göras i ordning åt Piggelin och inte kan fungera som avställningsyta… Garaget är proppfullt av grejer. Så vi har börjat att rensa och lägga ut saker i köp-, skänk- & säljgrupper på Fejsbox. Vi har hamnat i det här läget dels för att vi bytt ut saker sedan vi flyttade från lägenheten till Borgen, men sedan inte gjort oss av med det vi hade tidigare, eftersom ”man får inget för det men det är synd att slänga, så vi ställer det här så länge”. Sedan flyttade ju Heropappan ihop med Ami och Herofarmorn flyttade från hus till lägenhet, så vi har sparat en hel del som de inte fått plats med i sina nya bostäder. En del av det har vi bytt ut mot annat vi hade hemma eller tagit ut till Blåbärsstället, en del får man bara inse att det aldrig kommer att komma till användning, trots att det är fint eller som nytt. Då är det bättre att någon annan får användning för det som i praktiken bara står i vägen och samlar damm. Särskilt saker från tex Ikea, som inte har något som helst affektionsvärde. Och det känns mycket skönare för samvetet att kunna sälja billigt eller skänka bort sådant vi inte kan/vill behålla, än att bara slänga det. Dessutom är det en extra bonus att själv slippa köra iväg till återvinningscentralen. Jag har blivit ganska bra på att rensa (allt är relativt), medan Hero tycker att jag är lite för bra på det. Ibland behöver han lite mer tid/övertygelse för att komma fram till samma slutsats som jag – att det inte går att spara på allt. 😉

  • Terese Alvén - 27 januari, 2016 - 12:03

    Vi köpte en bedside crib begagnad när Tilde kom, hon sov dock aldrig i den … det bästa var att vi kunde sälja den enkelt för samma summa som vi köpte den för. Så även om det är dyrt kan man ofta få igen det :-) Om man inte har en lika händig man som du verkar ha. Så roligt att höra om att pyssel där hemma, tänk snart kommer Piggelin och bor där!ReplyCancel

Igår var jag på bokrelease för Jätteviktig – att må bra efter en ätstörning, som min fina vän Terese Alvén har skrivit. Det är en fristående uppföljare till hennes självbiografiska debutbok Viktig – från matmissbrukare till träningsförebild.
image
image
image

Jag är så stolt och glad över Terese – att hon är den hon är och att hon är min vän. Jag är också stolt och glad över att ha fått äran att ta omslagsbilderna till båda dessa viktiga böcker. Det är mycket hedrande.

Jag började läsa boken på väg hem på bussen. Och jag tycker så mycket om Tessans sätt att skriva. Hon har ett behagligt lugn och en trygghet i sitt sätt att skriva. Det känns fint och ärligt att läsa och jag blir varm i hjärtat. Det känns att hon har hittat hem till sig själv och det gör mig väldigt, väldigt glad. Jag är övertygad om att det här är en Jätteviktig bok som kommer att hjälpa många.

  • Terese Alvén - 21 januari, 2016 - 12:20

    <3 <3 <3 bästa Jane! Tack för att DU är Du och att du tar magiska bilder, fick så mycket beröm för fotot igår.ReplyCancel

  • Maxida Gustavsson - 24 januari, 2016 - 19:40

    Hej!
    Såg ditt inlägg om laserbehandling du gjorde för ett par år sen, hur tycker du resultatet stått sig?ReplyCancel

  • Max - 24 januari, 2016 - 21:41

    Hej!
    Såg ditt inlägg om laserbehandling du gjorde för ett par år sen, hur tycker du resultatet stått sig?

    mvh,
    Maxida GustavssonReplyCancel

    • Felicitas - 27 januari, 2016 - 14:38

      Hej!
      Jag tycker att resultatet har stått sig väldigt bra, även om jag behöver göra fler behandlingar för att helt få bort hårväxten (jag har bara gjort tre/fyra på bikinilinjen och två på benen). Det syns särskilt tydligt på benen – jag har en tatuering på ena ankeln (och där kan/får man inte lasra) och den är mycket hårigare än de behandlade områdena. :)

UA-33757185-1