En huvudvärk som börjar nere i skulderbladen och går hela vägen upp genom nacken, över hjässan och eskalerar i pannan. Det var en rejäl urladdning på Cancergalan igår, men jag är glad att jag var där.
13 dagar postop och nu ser jag fram emot att stygnen ska tas
Det kliar och har sig i snittet och jag har ont och är stel/hård på högersidan av magen. Det oroar lite, måste jag säga. Jag har återbesök på kliniken den 2e, så det ser jag fram emot. Snart är antibiotikakuren avslutad och den här gången har jag inte haft så mycket besvär av den, tack och lov. När jag har käkat kåvepenin tidigare har kroppen ballat ur totalt, men den här gången med heracillin verkar det i alla fall fungera bättre.
Vi har haft bra dagar i Skåne. Barnen har umgåtts mycket med mamma och pappa och de har haft roligt ihop. Det var väldigt typiskt och synd att syrran skulle bli däckad precis nu, så att vi inte kunde fira jul ihop, men så blir det ibland. Inte mycket att göra åt, tyvärr.
Igår hade vi besök av Nanna, Tomas och barnen Elin och Tova. Fint. Dagen innan bjöd vi in oss själva till farmor. Barnen har badat i mammas och pappas spabad, de har gått till fåren (hos grannarna), de har pysslat och lekt inne och de har kört lastare. Jag har mest legat på soffan, men det blir bättre och bättre dag för dag.
I morgon tar vi tåget hem igen. Pappa(?) kör oss till Kristianstad, sedan går tåget mot Hässleholm klockan 11. Där byter vi till snabbtåget hem och sedan väntar ett lugnt nyårsfirande, bara vi själva hemma.
9 dagar postop och jul i Skåne
Inte heller julen i Skåne blir som planerad, men vi är åtminstone här.
Resan ner gick bra igår. Några av medresenärerna på tåget var väldigt roade av barnen, andra not so much. För min del var det helt klart lite tufft, men det gick absolut. Pappa hämtade oss i Kristianstad vid 14, sedan åkte vi till Kyhl och vi umgicks med pappa, mamma och min bror fram till barnens läggning.
Vi skulle egentligen ha firat jul som i morgon med min syster med familj, men det är lite oklart framflyttat på grund av sjukdom. Så himla typiskt. För att göra en lång historia kort så har vi firat lite jul idag i stället och delat klappar med min bror, mamma och pappa. Därefter hängde jag på pappa och tomtade hos en barndomskompis med familj.
Vi har inte köpt några julklappar till barnen i år heller, för vi tycker att de får för mycket ändå och vi försöker på de sätt vi kan att av miljöskäl minimera konsumtionen. I stället har vi satt in pengar på deras ISK-konto. Det känns bättre så, på så många sätt.
7 dagar postop och God Jul från Villa Villekulla
Vi har inte ens sagt till barnen att det är julafton, eftersom inget blivit som planerat den här julen. Det får bli jul när vi kommer till Skåne. 💖
Vi gick upp och åt frukost som vanligt. Varken mer eller mindre. Barnen och Hero gick till “gula lekplatsen” (det finns en gul rutschkana där, så Sally gav den det namnet) på förmiddagen. På kvällen åt vi en god, extremt förenklad dansk julmiddag (utan svampsoppa till förrätt, med vanlig fläskytterfilé från frysen i stället för julskinka med svålar osv) och packade väskan sedan barnen somnat.
6 dagar postop och en kur antibiotika
Idag var det dags för återkontroll på kliniken. Jag hade varit lite för mycket på benen på förmiddagen (eller i alla fall sittande på rumpan) så jag kände mig helt slut när det var dags att åka. Planen var att JB skulle ha kommit hit och umgåtts med barnen medan Hero skjutsade mig till kliniken, men eftersom Hero varit dålig gjorde vi tvärtom – JB skjutsade mig och Hero var hemma med barnen.
Jag träffade sköterskan klockan ett. Det såg tyvärr inte så bra ut som jag hade hoppats (inget katastrofalt, men inte bra heller), varken gällande prover eller snittet i sig, så hon tillkallade läkaren som tog beslut om att ställa mig på antibiotika. Det hade jag gärna sluppit, men infektion slipper jag ännu hellre å andra sidan. Jag fick första dosen på kliniken, sedan blev det en tur förbi apoteket på vägen hem.
Resten av dagen har tillbringats i soffan, mer eller mindre. Med Bellan vid min sida.
Piggelin nådde för övrigt en milstolpe idag. Hon har kunnat bokstavera sitt namn ett tag (även i sömnen, haha!), men idag försökte hon för första gången att skriva det också. Det gick hur fint som helst och jag älskar att se stoltheten i hennes blick.
5 dagar postop och Bellan lämnar inte min sida
Fem dagar sedan operationen och det går fortfarande på rätt håll, men vänstersidan är fortsatt väldigt svullen och magen ner till benen går från nyanser av mörklila till ljusgult. Igår var jag hyfsat på benen (allt är relativt) och satt med resten av familjen vid alla måltider. Men det var även mycket soffläge, såklart. Jag kan inte gå upprätt, utan går framåtlutad vilket gör att ryggen tar stryk. Men det ska ge med sig inom några veckor.
Natten till idag sov jag utan extrakuddar under överkroppen, men fortfarande med kuddar under knäna. Det gick bättre än väntat, men jag sover fortfarande i bäddsoffan i lekrummet på nedanvåningen. Det är förvisso en bra bäddsoffa, men inte som vår fantastiska säng och eftersom jag måste ligga i princip blickstill på rygg, får jag ont i ryggen. Jag ser fram emot att få sova i min egen säng snart!
Nu har jag precis tagit den första duschen sedan operationsdagen. Inte helt okomplicerat, men jag hade med mig en pall in i duschen så det gick. 🙂 Efter duschen låg jag en stund i min egen ljuvliga säng och luftade magen lite. Jag har ju en gördel som går från låren upp till bysten som ska vara på dygnet runt de första tre veckorna, sedan dagtid i minst tre veckor. Under den här tiden ska jag även ha på mig stödstrumpor dygnet runt. Jag är glad att jag har ett gäng sedan jag var preggo! 🙂
Jag nojar lite över de komplikationer som kan uppstå och skulle helst av allt vilja snabbspola tiden framåt några veckor, då de värsta riskerna är över. Jag ser fram emot återbesöket på kliniken i morgon bara för att få höra att allt ser ut som förväntat och att det inte är någon fara med svullnader osv.
Bellan är som ett frimärke på mig. Hon lämnar inte min sida och ligger helst på mig i soffan.
4 dagar postop
4 dagar sedan operationen. Magen är rejält svullen, framför allt på vänster sida, och färgad i alla möjliga färger. Det kliar liksom under huden. Jättemärkligt och lite irriterande, för det går ju inte att klia tillbaka.
Jag sover urkasst och i torsdags var det den värsta dagen hittills, men igår var betydligt bättre och även idag. Jag har dock läst att det är vanligt att det känns bättre några dagar, för att sedan kännas värre igen, så jag förbereder mig mentalt på att det kan bli sämre igen.
Barnen är jättegulliga mot mig, men tycker såklart att det är jobbigt att jag är konvalecent och inte kan hjälpa dem med saker. När jag ligger i soffan (vilket jag gör typ hela tiden, förutom korta turer då och då till köket eller toaletten) kommer de och klappar på mig och pussar på mig. Bellan lämnar inte min sida mer än när hon måste.
Jag har sovit de här två nätterna hemma nere i lekrummet. Dels för att inte behöva gå i trappan, dels för att inte få barnen över mig under natten. Jag har hittills sittsovit, med kuddar under knäna, men får galet ont i ryggen. Inatt ska jag testa att ligga raklång och hoppas att det ska kännas bättre.
Hemma
Så var jag hemma igen och har omakat ner mig i soffan. Hero hämtade mig på kliniken vid 10:30, efter att jag hade blivit utskriven. Jag har ett extra tryckförband och inte mindre än två gördlar, vilket jag ska ha tills på lördag pga den där blödningen de inte vill ska gå upp igen. Better safe than sorry! Sedan räcker det med en gördel, är det sagt.
Jag har sovit jättedåligt inatt och haft ont trots smärtlindringen. Magen är svullen och gör ont vid minsta rörelse, men det är väntat. Jag har fått en lista med saker som jag får och inte får göra inom olika tidsperioder och jag har återbesök på kliniken på måndag klockan ett.
Det är en pärs att ta sig upp ur sängen och det är en pärs att gå. Det var en pärs att ta mig till bilen, in i bilen, åka bilen och ta mig ut ur bilen. De närmaste dagarna kommer att bli extremt lugna känner jag.
Bellan går hos en jättefin dagmatte numera, Mia. Hon bor på samma gata som vi, har själv fem hundar och efter en lite stökig inskolningsperiod går det nu hur bra som helst. Det är verkligen en lyx att slippa pussla med lämning/hämtning av Bellan också – det räcker gott med barnens förskola. När Mia kom och lämnade Bellan idag så flög hon upp till mig i soffan och kastade sig över mig. Bellan alltså, inte Mia. 😉
Omstart?
Omstart av bloggen? Jag vet inte det… Vi får väl se. En form av nystart i livet är det i alla fall, för jag har just opererats för rektusdiastas, eller i vardagligt tal benämnt som “delade magmuskler”. För mig har det bland annat inneburit mer eller mindre konstant ont i ländryggen (vilket såklart är tärande på energi och humör) till följd av den felställning man får i kroppen när magmuskulaturen inte fungerar som den ska. När korsetten inte fungerar som den ska, blir det alla möjliga slags problem i resten av kroppen. Rent estetiskt ser jag ut att vara i femte månaden, särskilt mot slutet av dagen då musklerna inte längre orkar hålla in magen, och med det följer en alldeles för svankig hållning (som gör att man felbelastar ryggen).
Det finns en nationell riktlinje på gång för hur landstingen ska göra med behandling/åtgärd av rektusdiastas. Det är en kvinnofråga och kvinnor har ju burit och fött barn i alla tider, så det är inte så värst prioriterat att vi ska ha fungerande kroppar efteråt. I väntan på den nationella riktlinjen har Stockholms läns landsting beslutat att inte göra några operationer alls. När riktlinjen väl kommer, ska det beslutas om hur den ska tolkas och tillämpas i Stockholms läns landsting och när det är gjort står förmodligen några tusen kvinnor före mig i kön till operation. Jag kände inte att jag varken ville förnedras och ifrågasättas hur stora problem jag verkligen har, eller vänta i en oändlighet på riktlinjer, tolkningar och vårdköer. Därför tog jag beslutet att gå till en privat aktör och har betalat 90 000 kr ur egen ficka för att göra den här operationen. Operationen går i princip ut på att sy ihop de raka magmusklerna hela vägen uppifrån revbenen och ner. Eftersom jag ändå skulle betala så mycket pengar och genomgå en så stor operation, bad jag även om att få mina ärr efter kejsarsnitten tillfixade, så att jag kan slippa den lilla “ficka” jag har fått längst nere på magen. Den är varken praktisk när det kommer till kläder, eller smickrande.
Att jag hamnade i det här beslutet, var tack vare Tessan. Det var hon som tyckte att jag skulle gå till Katarina Woxnerud på Hela Kvinnans Klinik och undersöka om jag hade diastas. Tack vare det har jag kommit till insikter som jag inte hade gjort annars.
Jag hade en bokad tid igår, den 17:e december och jag skulle inställa mig kl 07:30 på kliniken. Då skulle jag duscha med en såndär speciell antibakteriell tvål kvällen före och samma morgon. Fastande sedan kvällen innan. Förra veckan ringde de från Akademikliniken, där jag valt att göra min operation (eftersom jag bekostar den själv), och undrade om jag kunde tänka mig att komma in klockan 10 i stället. Det hade jag inget alls emot.
I måndags kväll nattade vi barnen som vanligt. Vi har försökt förbereda dem på att jag inte kommer att kunna sova med dem, bära dem osv efter operationen, men att jag gör operationen för att jag ska kunna vara stark och frisk och kunna busa med dem utan att få ont, resten av livet. Piggelin bryter fullständigt ihop och tycker att det känns jättejobbigt att inte få sova med mig. Skruttan. Efter kejsarsnittet med Pigall var det ju samma visa och hon bröt ihop även då, men efter ca 2 veckor hade hon accepterat läget ändå.
Efter nattning och efter att ha fixat en tårta som Hero skulle ha med till jobbet, så tog jag den där omsorgsfulla duschen och hoppade sedan ner i en renbäddad säng. Pirrigt.
Pigall vaknade i vanlig ordning vid 6-tiden och Piggelin ville i vanlig ordning inte stiga upp. 🙂 Just när kaffet hade blivit klart, vid 07:25, ringde de från kliniken och undrade om jag kunde tänka mig att komma in en timme tidigare, kl 09. Jag fick offra kaffet (jag fick inte dricka något två timmar innan jag skulle vara på plats på kliniken), men tackade ja och ringde en taxi. Taxin kom samtidigt som Hero tog barnen till förskolan, så vi kramades ordentligt och de vinkade av mig. Älskade små troll. <3
På kliniken fick jag först träffa en sköterska, blev visad rummet och fick svara på lite frågor. Efter en stunds väntan fick jag träffa kirurgen, Paolo, som fotograferade mig och ritade på magen. Efter Paolo kom narkosläkaren till mitt rum och pratade, sedan kom sköterskan igen och jag blev vägd, tog lite prover, fick prova ut en gördel, sätta på mig stödstrumpor och fick lite tabletter att svälja. Därefter var det dags att promenera in på operationssalen!
I operationssalen var det kallt, men britsen var uppvärmd. Man satte en infart för sömnmedlet, kopplade upp mig på syremättnad, EKG och blodtrycksmanschett. Sedan fick jag andas syrgas medan sömnmedlet sprutades in genom infarten. Narkosläkaren bad mig att tänka på något som gör mig glad och det sista jag tänkte på innan jag somnade var Piggelin och Pigall. <3
Operationen tog ca 2 timmar och när jag vaknade var jag på uppvaket. Där bad jag om att få låna telefonen och ringa Hero, eftersom han gärna ville att jag hörde av mig så snart som möjligt. Jag var väldigt groggy och trött. Jag hade lite låg syremättnad efter operationen, så jag fick stanna ett par timmar extra på uppvaket med lite extra syre. Vid 14:30 fick jag komma till mitt rum, men fortsatte mest att sova och slumra. Och jobbade lite mellan varven, fastän jag inte borde.
Jag har ordentligt ont och får ordentligt med smärtstillande. Men det ska ju avta och jag har fått recept utskrivet på det jag kommer att behöva. Och så har jag fått en hemmasnickrad vattenpipa att blåsa i för att motionera lungorna.
Vid 17 blev jag itvingad lite “frukost”. Alla är vänliga här och jag känner mig väl omhändertagen. Hero och barnen ringde och sade godnatt. Jag slumrade från och till.
Idag tände jag lampan strax före sex. Jag har vaknat några gånger under natten och fått påfyllning av smärtlindring. Jag blev av med katetern under förmiddagen och gick några steg i korridoren. Jag ligger fortfarande något lågt i saturation, men det är ingen panik. Jag har fått en lindrig blödning på vänster sida av magen och ett tag var det oklart om jag behövde opereras igen och få den åtgärdad, men den stannade av sig själv med hjälp av extra tryckförband och det är det bästa, så slipper man gå in igen. Men det är lite extra bulligt, hårt och ömt på den sidan. I övrigt är jag såklart ganska svullen – det är ju en stor operation.
Även idag har jag varit i sjukbädden hela dagen, sånär som på den där “promenaden” i korridoren och en sväng på toa. Det räcker gott så! 😛 Jag har jobbat lite mest för att jag inte kan låta bli (kontrollfreak? för hög arbetsmoral?) och för att det är lite långtråkigt här. 🙂
Gördeln, som går från knäet och upp till bysten, sitter ordentligt tight (vilket den ska göra) och den ska jag ha på mig dygnet runt i 6 veckor. Därefter dagtid i ytterligare 6 veckor. Det finns till och med ett hål “där nere” så att man kan gå på toa utan att ta av den – haha!